fredag

Timmar kvar

Sov ganska bra inatt. Var bara uppe och kissade fem gånger tror jag eftersom jag drack tre fyra liter i går kväll. Men nu kommer det inget mer. Konstigt nog har jag inte haft några mardrömmar inatt utan har känt mig hyfsat lugn. Paniken kommer väl när det närmar sig. Klockan är nu 530 och jag tror inte det blir något mer sova för den här natten för tankarna börjar komma smygande. Om några timmar är min graviditet över, kanske min sista graviditet någonsin. Bara det gör mig ledsen och det är en liten panikartad känsla i det. Nu får tjejerna visa vad de går för och hur mycket livsvilja det har på utsidan. Peter måste fota min mage det är inte gjort ännu och en sista bild måste man ju ha.

Det ska bli skönt att slippa alla ultraljud och alla olika läkare som har olika teorier om vad som skall göras. Nu blir det bara barnläkarna som skall slå sina kloka skallar ihop den närmaste tiden för att ta hand om mina bebisar. Jag trivs bättre och bättre på avdelningen och det beror på att jag haft tre helt underbara barnmorskor som stöttat mig den sista tiden. Den ena skall vara med mig på snittet och det känns jättebra och tryggt. Utan dessa barnmorskor hade jag inte klarat något av det här eländet så länge som vi varit på sjukhuset. Det känns som en evighet och jag skulle kunna fylla minst hundra sidor till om allt som hänt men har bara tagit med det väsentligaste. Läkarna har också varit bra även om vissa borde lära sig att inte lägga sig i saker som inte har med dem att göra. Ja tidigare läsning säger ju allt eller hur? Det har ibland varit ganska rörigt föringen vet vad den andra gör men på slutet har jag/vi känt att de faktiskt har börjat få koll på varandra. Känns konstigt att allt detta ska vara över snart, har inte hunnit vara gravid klart. Jag har inte fått den jättemage jag hoppades på att få och inte fått veta hur stor jag kunde bli innan jag sprack. Har inte fått förbereda barnens ankomst eller någonting. Man har inte vågat hoppas för mycket. Hemma är inget förberett men det lär väl bli tid för det också. Hoppas lillan klarar av detta utan större skador, det kan ju också vara hennes sista timmar i livet nu. Vill hinna kyssa henne innan hon dör ifrån mig, måste få vara hennes mamma en liten stund och känna hennes lukt och värme. Måste få se det vackra liv vi skapat tillsammans. Jag önskar att hon överlever detta och att vi klarar av den svåra tiden tillsammans jag och Peter. Tanken skrämmer mig lite, ens barn ska ju inte dö. Men hennes lilla kropp är kanske inte redo för världen utanför och kanske aldrig skulle bli det heller. Hjärtat är ca 60 % för stor nu så det tar upp hela bröstkorgen. Ingen vet hur det är med lungorna bakom det. Tiden lär väl utvisa vad vi har framför oss. Det är bara så många tankar i mitt huvud och jag vet inte vart jag skall börja bearbeta dem.

Peter kommer och det är dags att åka ner till operation. Vår barnmorska är med och det känns tryggt i all den här otryggheten. Kämpar för att inte få panik men det är svårt. Det är så många tankar som snurrar i huvudet. Hur ska operationen gå och hur mår bebisarna?

Två sköterskor tar emot oss när vi kommer ner. De skall sätta ett dropp på mig. Den ena sköterskan är elev och lyckas inte sätta nålen som den ska utan sticker mig fel hela tiden. Den andra sköterskan han fixar det på en gång och pratar lugnande med oss hela tiden. Jag bara gråter och känner paniken komma i mig. Peter byter om till en vit overall som han måste ha på sig under operationen. Jag blir mer och mer införstådd i att nu är det dags och jag kan inte förhindra det. Spänner varenda muskel i hela kroppen och är livrädd, nästa på gränsen till panikslagen och vill nästan börja hyperventilera.

Vi rullas in på operationssalen, det är många grönklädda människor där. De ser nästan ut som rymdvarelser i sina konstiga mössor. Alla presenterar sig och talar om vilka de är men jag uppfattar inte hälften av vad de säger. De gör i ordning så jag kan gå ur sängen och sätta mig på operationsbordet. Där ska jag sitta med fötterna på en pall och kura ihop mig så de kan lägga spinalbedövningen. Narkosläkaren trycker på ryggraden med fingrarna först för att hitta vart nålen skall sättas in. Det gör fruktansvärt ont. Under tiden hör vi att läkaren inte är på plats och de söker på henne. De har inte fått något svar och de letar överallt de kan tänka sig att hon är. Tillslut får de veta att hon är på ingång och narkosläkaren fortsätter med sitt letande. Nu försöker de sticka nålen i ryggen på mig. Först får jag en bedövningsspruta som ska bedöva skinnet runt ryggraden. Sedan börjas det, ett enormt bökande med nålen för att hitta rätt. Det gör så ont och jag bara gråter och gråter och ber dem sluta och söva mig. Jag försöker kura ihop så gott jag kan men magen är ju ganska stor och bättre än så här kan jag inte. DET GÖR ONT! Sprutan går gång på gång, mot benet och det är en fruktansvärd känsla man blir som spyfärdig. Efter en lång tid ber de mig lägga mig på sida på britsen för att se om det går bättre så. Efter ytterligare bökande och mellan mina tårar lyckas nålen hitta rätt och bedövningsvätskan sprutas in. Det blir alldeles varmt i benen och nu går allt snabbt. Katetern ska in och skynket skall monteras upp. Magen skall tvättas och allt skall vara klart när läkaren är på plats. Ena läkaren säger hej och jag känner igen honom från avdelningen. Nu börjar jag få mer och mer panik, jag känner hur jag mår illa och vill springa där ifrån. Det finns ingen återvändo längre. Narkosläkaren känner med en kall våt tuss på magen och bröstet på mig för att se hur bedövningen tar. Känner mindre och mindre kyla men den försvinner inte helt. Jag kan fortfarande vika på tårna så helt bedövad är jag inte ännu. Då hör jag hur den kvinnliga läkaren säger att nu kör vi igång. PANIK! Jag har ju känsel fortfarande om än lite. Jag har fått förklarat för mig att man känner berörningen men något obehag skall man inte känna. Men jag känner hur de skär djupare och djupare i mig och skalpellen sticks i mig. Den känslan är inte bara berörning! Narkosläkaren föreslår jag skall ta lustgas så jag inte har ont och kräks, tack och lov fungerar den utmärkt. Jag blir hög som ett höghus och en skön dimma sveper in över mig. Måste ta bort gasen så jag inte mår dåligt av den men tar den snart igen. Nu säger narkosläkaren att vi föder barn, jag känner hur hela magen fläks upp och att de drar ut något. Det är Mimosa vår underbara lilla Mimosa. Jag hör hur hon skriker och gråtandes säger jag till Peter att jag hör henne. Hon skriker hela vägen in till andra rummet. Det är samma vilding som jag känner igen från magen. Sedan tar de även ut Alva, det känns som om de får gräva ut henne. Det är kanske är för att hon suttit fast uppe i livmodern så länge. Måste andas lustgas igen, säger åt Peter att gå med bebisarna de behöver honom mer än vad jag gör. Jag hör Mimosa skrika hela tiden det är en stark tjej. Alva hörs inte alls. Det är massor av läkare och sköterskor överallt, själv är jag som i en dimma av lustgasen och tidsbegreppet börjar försvinna. Men jag behöver stänga av världen en liten stund. Peter kommer in och berättar att tjejerna är jättefina och att Mimosa är helt röd och Alva väldigt blek. Men båda lever och andas själva, det känns bra och mina tårar rinner.

Även läkarna är förbluffande hur bra Alva sköter sig trots alla omständigheter. Vår barnmorska kommer in och berättar för mig hur allt går och jag frågar om jag hinner se barnen innan de åker upp på neonatalen. Men det tror hon inte Alva behöver vård snabbt så de ska nog iväg på en gång. Men innan de åker iväg så kommer de förbi med en kuvös där vår underbara lilla Alva ligger. Hon är så liten och fin, sedan springer de iväg med henne. Jag görs i ordning för att åka in till uppvaket. Vill till mina bebisar nu och inte till något uppvak. Efter en timmes oroligt väntande får jag äntligen träffa Peter. Han säger att Alva mår bra och att hon skall få respirator. Mimosa har CPAP och sköter sig jättebra. Det är helt klart att de har tvillingtransfusionsyndrom (tts) och det är inget tvivel på att Mimosa tagit blod av Alva. När jag äntligen kan röra på mina ben tillräckligt får jag åka upp till neonatalen. Kan inte vänta på att få se mina bebisar, har väntat och kämpat så länge.

Tjejerna ligger på olika salar för de har inte lediga platser tillsammans för dem. Vi börjar med att åka in till Mimosa eftersom de håller på att koppla in respirator på Alva. Mimosa är så vacker så det går inte att beskriva utan att gråta. 1288 gram väger hon och det är garanterat ingen stor tjej som ligger där. Hennes lilla hand griper om mitt finger och min mammalycka är obeskrivlig det finns inga gränser i hur snabbt man kan älska någon.

De skall tömma Mimosa på lite blod eftersom hon har för mycket i sig och så kommer hon få plasma tror jag det var. Är lite borta just nu och kommer inte ihåg allt de berättar för oss.

Allt tar tid med Alva och jag är trött efter snittet, läkarna säger att de skall göra ett blodbyte på henne för att hon skall må bra. Det är många timmars mer sterilt arbete med henne innan vi får komma in. Vi åker upp på avdelningen för att få vila och prata av oss lite. Jag är fullpumpad av morfin och behöver äta och dricka för att inte må illa. Pannkakor kan ibland vara väldigt gott.

Lite senare kan jag inte hålla mig längre så vi åker ner och tittar på Alva. En 634 gram bebis ligger där och är vacker och underbar. Hon är så lik Mimosa även om hon bara är hälften så stor. De är så vackra och Alva har fått bättre färg nu efter blodbytet och de säger att hon under omständigheterna mår väl. Känner att det finns hopp för oss även om läget är mycket kritiskt fortfarande. Vi sitter hos Alva en stund, hennes händer och fötter är så små. Kan inte förstå hur något kan vara få fulländat men ändå så litet. Hon är perfekt. Kämpa på min älskade tjej, mamma behöver dig.

Mimosa ska även hon få respirator för hennes lungor är inte riktigt mogna ännu. Vi klappar om henne en liten stund innan vi åker upp och vilar igen. Senare på kvällen tar vi en sista tur ner till neonatalen. Mimosa mår jättebra men Alvas blodtryck är ostabilt. Hon svarar inte längre på de mediciner hon får och men vet inte riktigt hur det ska gå för henne. Jag tror inte att jag riktigt i det här läget förstår hur illa det är på grund av allt morfin jag har i mig och jag är så trött.

Åker upp till rummet för att sova och Peter åker hem. Vid 1 tiden vaknar jag och behöver mer smärtlindring. Min rumskamrat ligger vaken med mig och vi pratar en del. Hennes pojkar är födda i vecka 26 och är lika stora som Alva. Vid halv två tiden knackar det på dörren och barnläkaren från neonatalen kommer in. Både jag och min rumskamrat blir klarvakna, vem söker han? Mina tårar forsar längs med kinderna för jag vet att det ärmig det gäller. Alva mår mycket sämre nu och jag måste komma ner, de har redan ringt till Peter som är på väg. Jag ringer till honom jag med och säger att vi möts på neonatalen. Jag kan inte sluta att gråta eftersom att jag vet vad vi har att vänta oss. Allt vi fruktat för ligger framför oss och nu kommer vi att förlora vår älskade efterlängtade Alva. Fan fan fan!

De har flyttat in Mimosa till platsen bredvid Alva, de berättar för mig att Alva inte har så många egna hjärtslag längre och att det är maskinerna som håller henne levande. De undrar om vi vill ta dit prästen för nöddop men jag avböjer det. Alva är Alva oavsett hon är döpt eller inte. De börja plocka bort alla elektroder och slangar och först när Peter kommer kopplar de bort respiratorn. De lyfter upp Alva och lägger henne hos mig, först vågar jag inte titta på henne men jag hör hennes sista suckar och känner att nu är det slut. Jag gråter länge och försöker förstå, den helt underbara personalen tar hand om oss och fotar massor av bilder på Alva åt oss. Jag kan inte beskriva med ord jobbigt det är och hur ont i hjärtat det gör. Jag släpper henne inte ifrån mig på ungefär två och en halv timme. Vårt barn är död och det är så hemskt det gör så ont! Varför måste det vara såhär? Får vecka vi aldrig vara riktigt lyckliga? ORÄTTVIST! Hon kämpade så tappert men orkade inte längre. Maktlöshet och sorg i ett enda kaos. Vårt vackra perfekta barn som vi skulle se växa upp med sina stolta syskon finns inte mer. Hur ska glädjen över Mimosa kunna vinna över sorgen för lilla vackra Alva? Lämna mig inte! Mamma behöver dig!

Tillslut inser vi att vi måste släppa taget om henne. Läkarna pratarom provtagningar och obduktion, det är viktigt att få veta varför det blev som det blev. Vi säger vi vill att våra stora barn skall träffa Alva innan de obducerar henne och det är inga problem. Vi bestämmer att på söndag ska vi ta dit barnen.

Vi är så ledsna båda två och vi vet att våra stora barn kommer bli helt förstörda när vi berättar. Kommer de att förstå hur sjuk Alva var?

Vad någon än må säga så är jag alltid Alvas mamma, hon är vårt lilla kärleksbarn som sitter som en ängel och vaktar över oss.

Får mer morfin för att kunna sova, allt är som i en dimma. Hela det här dygnet är som en grå mörk sörja. Peter åker hem och fortsätter den lilla sömn han kan få. Själv kan jag inte somna, pratar av mig med min rumskompis som också är ledsen. Hon är rädd att något skall hända hennes små killar något. Somnar till slut av utmattnin

Inga kommentarer: