fredag

En skön helg

Det var välbehövligt att komma hem och prata med barnen. Maria grät och var jätte ledsen över att lillan kanske inte skulle klara sig. Efter en natts sömn och funderande insåg hon att en änglasyster är ens syster det med. Freja är mer tankspridd och säger inte så mycket, tror inte riktigt hon greppar hur allt är just nu. Men hon är glad att vi får en bebis i alla fall och det känns bra att hon vet om det.

Jag tar upp med Peter att jag kanske vill sterilisera mig efter det här. Vet inte om jag vill bli gravid igen för tänk om det går fel ytterligare en gång. Vill och önskar fler barn men är så rädd. Peter tycker vi ska vänta ett tag med att ta ett sånt beslut. Han kanske vill ha fler barn även om det inte låter så på honom. Han är nog lika rädd som jag att det ska gå fel. Men nu ska vi avklara den här graviditeten och allt ska stabilisera sig efter den innan några nya bebisar eller andra ingrepp görs.

Alla helgens CTG kurvor ser bra ut, lillan hänger stadigt med men jag känner henne inte lika mycket nu som tidigare. Det kan ju bero på hennes vilding till syster, den ungen är aldrig stilla. Tror hon brås på sina föräldrar, envis och egen vilja ut i fingertopparna.

Stannar kvar på sjukhuset efter söndagens kurva. Peter ska jobba och det blir så hattigt att åka fram och tillbaka. Mitt rum är totalt mörklagt av min nya rumskamrat. Persiennerna är nerdragna och gardinerna lika så. Dessutom är alla lampor släckta, det är en muslimsk kvinna som flyttat in. Hon säger inte ett ord till mig och knappt till barnmorskan heller. Hur ska jag överleva med någon som inte pratar svenska och dessutom vill ha det helt mörkt? Jag är inte rasist men jag kommer att bli tokig utan ljus och frisk luft. Hoppas hon åker hem snart. Den förra var ju betydligt bättre än den här även om hon aldrig var tyst.

Är lite orolig för morgondagens ultraljud, funderar mycket vad de kommer att göra med oss. Är 29 fullgångna veckor nu och barnläkaren vill vi går 30 fulla ut. Undrar vad de gör sedan? De kanske tar ut bebisarna och kämpar på utsidan. Det blir på min 30 årsdag om vi har tur i så fall. Då är vi 30+1 men jag hoppas vi får gå en vecka ytterligare. Det är jobbigt att vara på sjukhus och alla undersökningar tar på mig. Vill börja bearbeta min sorg nu och framförallt veta vad vi har framför oss. Ska lillan överleva och hur kommer det att bli om hon gör det? Kommer hon leva på lånad tid och ha ett år eller kanske mindre framför sig att leva? Förhoppningsvis går det fort om hon ska dö, inom en vecka från födseln eller snabbare så man slipper börja hoppas i onödan.

Inga kommentarer: