fredag

Lyckan

Det fullkomligt sprudlar i mig. Jag känner att något är på gång i min kropp. När jag blundar känner jag en värme sprida sig i hjärtat för jag vet att nu växer det där inne. Inget är bekräftat ännu men jag vet att något är på gång.


Det är sommar, juli är varm och underbar men trots det så är jag trött som om jag sprungit tusen mil. All vår cykelträning läggs åt sidan för jag vill bara sova. Någon cykeltävling i höst är det nog inte tal om jag har ingen ork alls kvar.


Har inte talat om för Peter ännu, vet inte riktigt hur jag ska göra det. Jag vet inte hur han kommer att reagera den här gången. Senast fick jag missfall så det löste sig ju själv men det gör det kanske inte nu. Vi har pratat om att skaffa barn, eller jag har väl varit den pådrivande kraften i det hela. Kan inte tänka mig ett liv utan fler barn vill ha flera stycken till. Peter vill nog inte ha fler alls innerst inne, eller jo han vill nog men är rädd för ansvaret det betyder med ett barn till i vår stora familj. Tänk att aldrig mer få känna den underbara bebisdoften eller att inte få amma en sista gång i livet. Nej det är otänkbart för mig att mitt produktiva liv ska vara slut redan nu. Jag är ju inte ens trettio fyllda.


Jag beslutar mig för att inget säga till honom förrän jag är helt säker, visserligen tror jag han misstänker nått eftersom han har bättre koll på mina ägglossningar och mens än vad jag själv har. Jag slutar med alkohol och sover betydligt oftare än vanligt. All ledig tid går åt att sova.


När jag gått en vecka över tiden gör jag äntligen ett graviditetstest. Det är ingen tvekan om att jag är gravid.


Nu vill jag berätta för Peter men jag kan inte. Vi är aldrig ensamma hemma så att jag får chansen. Vår gemensamma vän har semester och har mer eller mindre bosatt sig hos oss och jag är inte riktigt redo att berätta för omvärlden ännu. Jag gråter mycket men borde inte göra det, borde få vara lycklig över det lilla kryp som växer i mig. Vill dela den lyckan med Peter men kan inte göra det ännu.


En natt håller jag på att brista totalt. Tror inte han fattar för han blir sur och vänder sig om och sover.


Efter det lättar allt. Långsamt går det nog upp för honom vad som är på gång. Tror han är glad men det är svårt att veta han pratar inte om det. Undviker ämnet om han kan, det gör mig ledsen men jag säger inget om det. Jag har iallafall bestämt mig att nu ska jag vara gravid och det ska jag vara vad han än tycker det bryr jag mig inte om. Det är mitt barn, min lycka och vill han inte dela den så får han skylla sig själv. Jag ska bli mamma igen så är det bara.


Tröttheten visar inga gränser, så trött jag är nu har jag inte varit i tidigare graviditeter. All träning är bara att glömma. Sätter jag mig på cykeln mår jag illa och måste kräkas. Värst är illamåendet på kvällarna. Peter skrattar åt mig när jag springer in bakom träden för att kräkas eller när jag kutar in på toaletten för att göra mig av med dagens middag.


Ännu har han inte sagt något negativt om graviditeten så han blir kanske en bra pappa i alla fall.


Jag inser snart hur snabbt en konditionstränad kropp kan förfalla. Alla milen man suttit på cykeln och trampat är som bortblåsta och vikten vänder uppåt istället för neråt som de skulle från början. Orkar inte bry mig om det, det får bli en senare fråga.


Det börjar dra ihop sig för att boka tid på mödravårdcentralen för inskrivning. Ringer först min gamla mödravårdcentral. Lämnar mobilnumret på deras telefonsvarare men glömmer bort att jag byter nummer i samma veva. Hur ska de nu få tag på mig? Undrade just varför ingen hörde av sig. Hjärnan börjar tappa formen.


Eftersom jag beslutat att sluta mitt säljjobb helt och gå över i vården på heltid så bokar jag istället tid på mödravårdcentralen där vi bor. I vecka 12 har man inskrivning hos dem.


Det är ju ett tag innan jag är i vecka 12 så jag njuter av att arbeta och vara ”ny” gravid. Ingen vet något ännu.


Plockar ner alla gamla böcker från vinden och läser på som om det vore första gången jag var gravid. Läser och läser men framförallt sover jag. Hur är det möjligt att vara så här trött?!


I mitten av augusti berättar vi för barnen och våra föräldrar att vi ska ha barn. Alla blir jätteglada och det känns så bra. Man vet ju aldrig hur en sån sak ska tas emot. Vi är noga med att berätta för barnen att man inte kan vara säker på att babyn stannar kvar i magen förrän man är i vecka 12. Men klart den här babyn skall stanna kvar. För varje vecka som går sätter vi upp en ny lapp på kylskåpet som visar babyns utveckling. Barnen kan själva läsa vad som händer inne i min mage och de ser fram mot varje lapp byte. Men de tycker det är långt kvar till mars.


Vi närmar oss vecka 12 och jag börjar känna mig mer och mer trygg i min graviditet. Har haft min del av missfall i livet så fler ska det väl inte bli. Den här gången skall det bli en bebis. En underbart vacker bebis för pappan är den man jag drömt om hela mitt liv. Och det måste bara bli en bebis jag orkar inte ett missfall till inte nu när jag har kommit så här långt.

Inskrivning på mödravårdcentralen vecka 12

Äntligen är det dags för inskrivningen på mödravårdcentralen. Eftersom det är mitt första besök på den här mödravårdcentralen så hoppas jag att jag kommit till rätt ställe. Men jag tror det bara finns en mödravårdcentral i vår kommun. Frågar lite försiktigt om jag är på rätt ställe och det är jag naturligtvis så jag hänger av mig och provtagningen kan börja.


Enligt vågen har jag redan nu gått upp 7 kg sedan jag blev gravid. Inte så konstigt eftersom jag inte längre kan cykla mina 7-10 mil om dagen som vi gjort när vi tränat inför höstens cykellopp. Blod lämnas och blodtryck tas. Inga konstigheter i urinen heller allt som det ska.


Får sitta och vänta en stund innan jag får komma in till barnmorskan. En jättegullig tjej som man lätt kan prata med. Jag har med alla mina gamla journaler från tidigare graviditeter och vi går igenom dem tillsammans. Jag berättar om in hepatos och mina missfall. Tar upp hur orolig jag är att få missfall igen. Eftersom jag är 12 fullgångna veckor anser hon att risken är liten att det blir missfall. Jag frågar om vi kan lyssna på babyn men hon säger att det är för tidigt för att kunna höra något. Men visst kan vi lyssna om jag lovar att inte bli ledsen om vi inget hör. Men nog finns det ett litet pickande hjärta där inne trots allt. Känner mig varm i kroppen, varm och lycklig. Den lever! Vår underbara lilla baby lever. Nu har jag något att berätta för barnen.


Inga fler undersökningar görs efter det utan nästa besök är hon läkaren i vecka 16. Nu ska jag bara vara lyckligt gravid tills läkaren säger att det växer som det ska.


Och växer det gör det. Massor. Tror nästan jag kan se när magen växer. Men det är ju tredje barnet så det går väl snabbare antar jag. Redan i vecka 14 kan jag gott och väl känna min livmoder en bit över blygdbenet. Men det lär väl läkaren också känna när det är dags för undersökning.

Läkarbesöket

Nu är det dags att träffa läkaren. Tänk att man alltid är nervös inför ett läkarbesök. Den här skulle dessutom vara en av läkarna från Karolinska Sjukhusets kvinnoklinik och väldigt kunnig har jag fått intrycket av när barnmorskan bokade besöket. Barnmorskan sa att de mer sällan skickar in mammorna till sjukhus längre utan sköter specialistvården från mödravårdcentralen eftersom det var samma läkare. Det känns skönt för jag vet ju att min hepatos kommer förr eller senare och sjukhus vore ju skönt att slippa den här gången.


1030 har jag tid. Sitter och vänta eftersom jag är lite tidig. 1045 kommer läkaren som har en kandidat med sig. Jag uppfattar inte hennes namn ordentligt men det är inte så viktigt. Vi går in på hennes rum och hon tar fram min journal. Tror inte riktigt att hon läst på den för hon tar bort post-it lappen där det står ”glukosbelastning"? på och tittar på den.


”Jaha har du inga frågor säger hon. ”Nä inte så många svara jag, tycker väl jag växt väldigt mycket och jag går snabbt upp i vikt svara jag. Dessutom sover jag hela tiden.

Det går över konstaterar hon , tröttheten försvinner inom några veckor det är sånt man vet. Nu tar hon fram post-it lappen igen. En glukosbelastning skall göras p.g.a. min vikt säger hon. Då inser jag helt klart att hon inte läst min journal. Hade hon gjort det hade hon vetat att det var för att min far är diabetiker som jag skall göra glukosbelastningen. Men men även en läkare av hennes mått kan ju missa en sån sak. Men nu har hon hakat upp sig på min viktuppgång och bryr sig inte allt i att jag tycker jag växt jättemycket.


Jag tar upp min oro för missfall men det viftar hon bort eftersom jag passerat vecka 12. Totalt okänslig är hon men det är väl barnmorskans jobb att vara human med patienterna. Nu passar jag även på att berätta om in hepatos men även den viftar hon bort. Visar mina tidigare journaler och hon skrattar nästan åt läkarna på Danderyds Sjukhus som gjort bedömningar om hepatos de tidigare graviditeterna. Känns olustigt och jag vill bara gå därifrån.


Frågar om det inte skall göras någon gynundersökning eller kontroll av livmodern och trycker på igen om att jag tycker jag är så stor för tiden. Men hon hänvisar bara till ultraljudet i vecka 19 och efter det tar de ställning ifall man gått kortare eller längre tid. Men vist kunde hon göra en gynundersökning om jag ville. Det vill jag, säger jag för det var länge sedan jag gjorde en sådan. Men hon viftade bort även det och ”läkarbesöket” var över.


Nu är jag ganska ställt och undrar varför jag skulle på det här besöker över huvudtaget. Hon tog inte upp några provresultat, lyssnade inte på vad jag hade att säga utan fick mig bara att må dåligt eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Hela mötet med läkaren tog ca 5 minuter jag var hemma klockan 11 och då har jag en bit att cykla för att komma hem. Totalt meningslöst och jag känner mig krängt av läkaren. Tänker inte gå till den här mödravårdcentralen igen det är säkert de tar inte sina patienter på allvar. Så fort jag kom hem satte jag mig ner och skrev ett brev till min gamla mödravårdcentral och min underbara barnmorska där. Och den här gången fick hon mitt riktiga nummer.

Nyinskrivning på mödravården

Peter och jag pratar en hel del om det som hänt hos läkaren och om magen som växer så fort. Vi skämtar om hur många bebisar som gömmer sig där inne.


Min ”gamla” barnmorska ringer och hälsar mig välkommen till henne på ett besök. Hon hade ringt det andra mödravårdcentralen och bett dem skicka över mina journaler och provresultat. Äntligen! En enorm lättnad i mig nu ska jag få riktig vård av någon som bryr sig om vad jag har att säga.


Är jättenervös över att träffa henne igen, hur kunde jag göra något så dumt att gå till den andra mödravårdcentralen. Men nu glömmer vi det och går vidare för nu är vi på rätt plats.


Vi sitter och pratar och fyller i en ny journal. Har gått upp några kilo till men det är inget som oroar henne. Det finns viktigare saker än vikten säger hon. Jag och barnet skall må bra det är det viktiga. En sten faller från hjärtat eftersom jag haft sådana skuldkänslor över min viktuppgång.


Det är dags att mäta magen för första gången och lyssna på bebisen. Min barnmorska lägger handen på magen och tittar på mig. ”Är du säker på vilken vecka du är i?, frågar hon. Jag nickar och men säger att jag vet jag är stor. Måttbandet visar att min livmoder är stor som en graviditet som motsvarar vecka 23 men jag är ju bara i vecka 17!


Vi fnissar båda två och skämtar om att det kanske är två bebisar där inne. Nu lyssnar vi på magen men hör bara ett hjärtljud. Barnmorska säger att det är svårt att höra om det är fler än en bebis i magen så här tidigt i graviditeten. Tänk om det är tvillingar där inne! Peter och jag har ju skojat om det och jag tycker det skulle vara jättekul med två små bebisar.


Barnmorskan säger att de har en ultraljudsapparat och undrar om jag vill vi ska tjuvkika. Självklart säger jag är ju så nyfiken att jag håller på och spricka av nyfikenhet. Barnmorskan säger att hon inte är så duktig på att göra ultraljud men hon kan iallafall räkna hur måna huvuden hon ser. Å nu spricker jag snart ta fram maskinen någon gång då! Jag vill veta.


Och visst är det två små huvuden därinne. Först rör sig det ena och sedan det andra. Vi ska få tvillingar! Jag sprudlar av lycka och barnmorska ser lika glad ut som jag. Helt otroligt att vi lyckats göra två små bebisar.


Barnmorskan är noga med att förtydliga att hon inte är så duktig på att göra ultraljud och att vi kan ha sett fel meningen av oss båda tror det är så. En ultraljudsremiss skrivs och skickas till Ultragyn på Danderyds Sjukhus. Ordet ”Tvillingar?” står på remissen. Hur ska jag klara av att vänta tills vi får tid där? Vi avslutar mödravårdcentral besöket med att ta blodsocker och Hb och allt är normalt.


Jag är så lycklig att jag knappt kan vänta med att tala om för Peter. Ingen svarar på mobilen när jag ringer. Vad håller han på med just nu när jag vill prata med honom? Just som jag är som mest pirig får jag tag på honom.


Jag berättar om hur besöket gått och att vi tjuvkikade med ultraljud på magen. Gissa om han blev tyst när jag sa det var två bebisar därinne. Jag tror han skulle svimma i andra ändan men jag tror nog han växte några cm istället av stolthet. Det blir lite svårt för oss att smälta med det är dubbel lycka för oss båda. Två underbara bebisar på en gång kan man få det bättre? Naturligtvis var svärmor på plats när jag berättade för Peter så en stoltare farmor får man ju leta efter.


Jag skickade ett sms till min mamma med nyheten. Tänk att mammor alltid ska se det jobbiga före det roliga och underbara. Men jag tror det är en stolt mormor där också. Jag är så stolt över mig själv och över vad vi kan göra av kärlek. Kan knappt vänta med att berätta för barnen men vi beslutar oss för att berätta vid ett senare tillfälle. Men vänta på vad? Ärlighet kommer man längst med så jag berättar för barnen. De blir alldeles till sig. De tycker det ska bli jättespännande. Det blir mycket prat om siamesiska tvillingar den dagen. Men jag säger till dem att det inte är så ofta det blir sådana. Och om det blir så tar kroppen hand om det själv.


Nu går jag och lånar böcker på biblioteket om tvillingar.

Ultraljud 1 på Ultragyn

Vi går som på nålar, när ska kallelsen till Ultragyn komma? När veckan går mot sitt slut bestämmer jag mig för att ringa dem på måndagen om jag inte hört något ifrån dem.


När jag ringer på måndagen svarar en jättetrevlig tjej och bokade in oss i slutet på veckan. Vi är båda jätte nervösa, tänk om barnmorska sett fel! Det vore jättepinsamt framförallt som man berättat för en del att det troligtvis är tvillingar i mig.


Det har börjat röra sig mer och mer i magen på mig och framför allt på min vänstra sida. Magen växer så det knakar så det måste bara vara tvillingar eller …. eller fler. Nej hemska tanke två räcker bra.


Veckan sniglar sig fram men fredagen kommer snart. Nu är det dags för vårt första riktiga ultraljud. Vi är jättepirriga när ultraljuds barnmorska tar emot oss. ”Så ni ska ha tvillingar ni säger hon. ”Ja vi tror det i alla fall säger vi. Jag lägger mig ner på britsen och det hela kan börja. Peter tittar noga på skärmen och visst är det två små bebisar därinne.


Vi är så glada att det inte finns att förklara. Titta vad vi har tillverkat! Kan ju bero på att vi har ett otroligt bra sexliv och har alltid haft. Men det är en annan bok och en annan historia.


Ultraljudsbarnmorskan mäter barnen och konstaterar att den ena är mindre än den andra men att allt ser bra ut. Hon visar hjärta och urinblåsa och allt ser bra ut även där. Hon har dock svårt att hitta barnens skiljevägg och ber en läkare komma in och hjälpa till. Vi byter rum till en bättre maskin som ultraljudsbarnmorskan tycker är bättre. Efter en massa letande hittar man skiljeväggen även om den är otydlig och väldigt tunn.


Ultraljudsläkaren och ultraljudsbarnmorskan säger att det ör enäggstvillingar. Och tjejer dessutom till pappas förtret. Det gör att vi måste gå på kontroll varannan vecka från och med nu. Så det här är garanterat inte sista gången vi ligger under ultraljudsaparaten. Man skall följa den lilla extra noga eftersom hon är ca två veckor efter sent storleksmässigt. Men båda bebisarna har gott om fostervatten och allt är perfekt. Dessutom är jag extra glad för de tror det är tjejer där inne. Det ser ut så på den större av dem vilket gör att den lilla måste vara det den också eftersom det är enäggstvillingar. Vi får rådet att inte läsa för mycket eftersom man oroar sig i onödan. Men jag är glad att jag läser på om sånt som intresserar mig och framför allt sånt som rör min kropp. Det kommer du också att märka om du fortsätter att läsa.


Gissa om två stolta föräldrar gick från Danderyds Sjukhus den dagen. Det ska bli underbart att få följa deras utveckling i magen. Jag ringer mödravårdcentralen och lämnar det glada beskedet till vår barnmorska på hennes telefonsvarare.


På måndag ska vi visa vår videofilm från ultraljudet för barnen så de får se vad verkligt det är.

Resten av den här historien kommer framför allt att handla om våra besök hos barnmorska - ultraljud - Läkare och Sjukhus. Och som jag skrivit tidigare är jag inte medicinsk utbildad men har försökt läsa mig till allt som jag behöver veta för att orka med att vara gravid. Jag hade kunnat skriva så otroligt mycket mer varje dag om allt som hänt men jag orkade inte minnas allt i röran kring graviditeten.

Ultraljud 2

Det är dags för ultraljud nummer 2 och vi är jätteförväntansfulla. Hoppas de båda vuxit ordentligt. Ultraljudsbarnmorskan tittar igenom barnen ordentligt. Först för att se att de båda lever och de gör de. Båda barnen följer sina kurvor perfekt, de har bra med fostervatten och urinblåsan är full hos båda barnen. Det finns inga tecken på några störningar i deras utveckling.

Det känns tryggt att gå på ultraljud så ofta så man hinner upptäcka eventuella fel i tid. Jag har hunnit läsa på en hel del om tvillinggraviditeter och då framförallt om enäggstvillingar och problem som kan uppstå vid de graviditeterna. Dessutom har vi gått med i Svenska Tvillingklubben så vi kan få mer information och råd den vägen.

Vi får en ny tid om två veckor så vi kan följa de små liven som växer i mig. Ultraljudsbarnmorskan säger att efter vecka 24 brukar man kunna gå mer sällan på ultraljud om de ser att barnen växer som de ska. Men vi är fortfarande en bit ifrån vecka 24

MVC besäk 2

Det är dags att besöka barnmorskan igen. Nu är det pirrigt eftersom vi vet att det är två där inne. Undrar om man kan höra skillnad på de två eller om man bara hör ett hjärtljud fortfarande. Magen har vuxit en hel del och det blir spännande att se hur mycket den vuxit sen senast.

Allt är lika spännande för mig som för min barnmorska tror jag. Hon är stolt för att det var hon som såg att det var tvillingar först. Som vanligt pratar vi en stund innan vi börjar undersökningarna. Jag berättar att jag börjat få ont i bäckenet och att det är tungt. Jag har nog gått upp ca 15 kg nu och det sätter sina spår. Jag är fortfarande trött dygnets alla timmar det vägrar ge med sig. Barnmorskan säger jag ska få en läkartid så jag kanske kan bli sjukskriven . Det är vanligt att man blir det från vecka 24-25 när man väntar tvillingar. Man växer ju så mycket mer än vi en enlingsgraviditet. Jag kommer vara i vecka 22 när jag träffar läkaren så det är kanske lite tidigt att bli sjukskriven. Men det ska nog gå bra i alla fall.

Vi lyssnar på mina små underverk och lillan hjärtljud var 142och den stora 138. Det tickar på perfekt och jag känner mig trygg med dem i mig. Magen mäts och nu är mitt sf mått 25 cm vilket betyder att den vuxit 5 cm på 4 veckor det är ju jättebra. Jag fick ett gravidogram av barnmorskan som visade tvillingkurva och inte vara enlings som det är på allt annat man får. Jag ligger på den övre streckade skalan så här växer det så det knakar vill jag säga.

Barnmorskan tar en titt på våra ultraljudsrapporter och konstaterar att det ser bra ut. Lillan följer med i sin takt och kurvan ser bra ut. Vi pratar om att det är mycket tvillingar nu och vår barnmorska har tre par till som skall ha tvillingar under våren. Jag ligger så långt före dem så en föräldragrupp för oss med dem skulle kännas konstigt. Vi har bokat oss på tvillingklubbens föräldraträff i alla fall i december så vi kommer få ut det vi vill av den. Vi har ju så många barn hemma att några till bara är ren rutin.

Nästa barnmorske besök skall bli om tre veckor om inget händer och då har vi både ultraljud och läkarbesök mellan så alla har kontroll på oss.