Det fullkomligt sprudlar i mig. Jag känner att något är på gång i min kropp. När jag blundar känner jag en värme sprida sig i hjärtat för jag vet att nu växer det där inne. Inget är bekräftat ännu men jag vet att något är på gång.
Det är sommar, juli är varm och underbar men trots det så är jag trött som om jag sprungit tusen mil. All vår cykelträning läggs åt sidan för jag vill bara sova. Någon cykeltävling i höst är det nog inte tal om jag har ingen ork alls kvar.
Har inte talat om för Peter ännu, vet inte riktigt hur jag ska göra det. Jag vet inte hur han kommer att reagera den här gången. Senast fick jag missfall så det löste sig ju själv men det gör det kanske inte nu. Vi har pratat om att skaffa barn, eller jag har väl varit den pådrivande kraften i det hela. Kan inte tänka mig ett liv utan fler barn vill ha flera stycken till. Peter vill nog inte ha fler alls innerst inne, eller jo han vill nog men är rädd för ansvaret det betyder med ett barn till i vår stora familj. Tänk att aldrig mer få känna den underbara bebisdoften eller att inte få amma en sista gång i livet. Nej det är otänkbart för mig att mitt produktiva liv ska vara slut redan nu. Jag är ju inte ens trettio fyllda.
Jag beslutar mig för att inget säga till honom förrän jag är helt säker, visserligen tror jag han misstänker nått eftersom han har bättre koll på mina ägglossningar och mens än vad jag själv har. Jag slutar med alkohol och sover betydligt oftare än vanligt. All ledig tid går åt att sova.
När jag gått en vecka över tiden gör jag äntligen ett graviditetstest. Det är ingen tvekan om att jag är gravid.
Nu vill jag berätta för Peter men jag kan inte. Vi är aldrig ensamma hemma så att jag får chansen. Vår gemensamma vän har semester och har mer eller mindre bosatt sig hos oss och jag är inte riktigt redo att berätta för omvärlden ännu. Jag gråter mycket men borde inte göra det, borde få vara lycklig över det lilla kryp som växer i mig. Vill dela den lyckan med Peter men kan inte göra det ännu.
En natt håller jag på att brista totalt. Tror inte han fattar för han blir sur och vänder sig om och sover.
Efter det lättar allt. Långsamt går det nog upp för honom vad som är på gång. Tror han är glad men det är svårt att veta han pratar inte om det. Undviker ämnet om han kan, det gör mig ledsen men jag säger inget om det. Jag har iallafall bestämt mig att nu ska jag vara gravid och det ska jag vara vad han än tycker det bryr jag mig inte om. Det är mitt barn, min lycka och vill han inte dela den så får han skylla sig själv. Jag ska bli mamma igen så är det bara.
Tröttheten visar inga gränser, så trött jag är nu har jag inte varit i tidigare graviditeter. All träning är bara att glömma. Sätter jag mig på cykeln mår jag illa och måste kräkas. Värst är illamåendet på kvällarna. Peter skrattar åt mig när jag springer in bakom träden för att kräkas eller när jag kutar in på toaletten för att göra mig av med dagens middag.
Ännu har han inte sagt något negativt om graviditeten så han blir kanske en bra pappa i alla fall.
Jag inser snart hur snabbt en konditionstränad kropp kan förfalla. Alla milen man suttit på cykeln och trampat är som bortblåsta och vikten vänder uppåt istället för neråt som de skulle från början. Orkar inte bry mig om det, det får bli en senare fråga.
Det börjar dra ihop sig för att boka tid på mödravårdcentralen för inskrivning. Ringer först min gamla mödravårdcentral. Lämnar mobilnumret på deras telefonsvarare men glömmer bort att jag byter nummer i samma veva. Hur ska de nu få tag på mig? Undrade just varför ingen hörde av sig. Hjärnan börjar tappa formen.
Eftersom jag beslutat att sluta mitt säljjobb helt och gå över i vården på heltid så bokar jag istället tid på mödravårdcentralen där vi bor. I vecka 12 har man inskrivning hos dem.
Det är ju ett tag innan jag är i vecka 12 så jag njuter av att arbeta och vara ”ny” gravid. Ingen vet något ännu.
Plockar ner alla gamla böcker från vinden och läser på som om det vore första gången jag var gravid. Läser och läser men framförallt sover jag. Hur är det möjligt att vara så här trött?!
I mitten av augusti berättar vi för barnen och våra föräldrar att vi ska ha barn. Alla blir jätteglada och det känns så bra. Man vet ju aldrig hur en sån sak ska tas emot. Vi är noga med att berätta för barnen att man inte kan vara säker på att babyn stannar kvar i magen förrän man är i vecka 12. Men klart den här babyn skall stanna kvar. För varje vecka som går sätter vi upp en ny lapp på kylskåpet som visar babyns utveckling. Barnen kan själva läsa vad som händer inne i min mage och de ser fram mot varje lapp byte. Men de tycker det är långt kvar till mars.
Vi närmar oss vecka 12 och jag börjar känna mig mer och mer trygg i min graviditet. Har haft min del av missfall i livet så fler ska det väl inte bli. Den här gången skall det bli en bebis. En underbart vacker bebis för pappan är den man jag drömt om hela mitt liv. Och det måste bara bli en bebis jag orkar inte ett missfall till inte nu när jag har kommit så här långt.
fredag
Inskrivning på mödravårdcentralen vecka 12
Äntligen är det dags för inskrivningen på mödravårdcentralen. Eftersom det är mitt första besök på den här mödravårdcentralen så hoppas jag att jag kommit till rätt ställe. Men jag tror det bara finns en mödravårdcentral i vår kommun. Frågar lite försiktigt om jag är på rätt ställe och det är jag naturligtvis så jag hänger av mig och provtagningen kan börja.
Enligt vågen har jag redan nu gått upp 7 kg sedan jag blev gravid. Inte så konstigt eftersom jag inte längre kan cykla mina 7-10 mil om dagen som vi gjort när vi tränat inför höstens cykellopp. Blod lämnas och blodtryck tas. Inga konstigheter i urinen heller allt som det ska.
Får sitta och vänta en stund innan jag får komma in till barnmorskan. En jättegullig tjej som man lätt kan prata med. Jag har med alla mina gamla journaler från tidigare graviditeter och vi går igenom dem tillsammans. Jag berättar om in hepatos och mina missfall. Tar upp hur orolig jag är att få missfall igen. Eftersom jag är 12 fullgångna veckor anser hon att risken är liten att det blir missfall. Jag frågar om vi kan lyssna på babyn men hon säger att det är för tidigt för att kunna höra något. Men visst kan vi lyssna om jag lovar att inte bli ledsen om vi inget hör. Men nog finns det ett litet pickande hjärta där inne trots allt. Känner mig varm i kroppen, varm och lycklig. Den lever! Vår underbara lilla baby lever. Nu har jag något att berätta för barnen.
Inga fler undersökningar görs efter det utan nästa besök är hon läkaren i vecka 16. Nu ska jag bara vara lyckligt gravid tills läkaren säger att det växer som det ska.
Och växer det gör det. Massor. Tror nästan jag kan se när magen växer. Men det är ju tredje barnet så det går väl snabbare antar jag. Redan i vecka 14 kan jag gott och väl känna min livmoder en bit över blygdbenet. Men det lär väl läkaren också känna när det är dags för undersökning.
Enligt vågen har jag redan nu gått upp 7 kg sedan jag blev gravid. Inte så konstigt eftersom jag inte längre kan cykla mina 7-10 mil om dagen som vi gjort när vi tränat inför höstens cykellopp. Blod lämnas och blodtryck tas. Inga konstigheter i urinen heller allt som det ska.
Får sitta och vänta en stund innan jag får komma in till barnmorskan. En jättegullig tjej som man lätt kan prata med. Jag har med alla mina gamla journaler från tidigare graviditeter och vi går igenom dem tillsammans. Jag berättar om in hepatos och mina missfall. Tar upp hur orolig jag är att få missfall igen. Eftersom jag är 12 fullgångna veckor anser hon att risken är liten att det blir missfall. Jag frågar om vi kan lyssna på babyn men hon säger att det är för tidigt för att kunna höra något. Men visst kan vi lyssna om jag lovar att inte bli ledsen om vi inget hör. Men nog finns det ett litet pickande hjärta där inne trots allt. Känner mig varm i kroppen, varm och lycklig. Den lever! Vår underbara lilla baby lever. Nu har jag något att berätta för barnen.
Inga fler undersökningar görs efter det utan nästa besök är hon läkaren i vecka 16. Nu ska jag bara vara lyckligt gravid tills läkaren säger att det växer som det ska.
Och växer det gör det. Massor. Tror nästan jag kan se när magen växer. Men det är ju tredje barnet så det går väl snabbare antar jag. Redan i vecka 14 kan jag gott och väl känna min livmoder en bit över blygdbenet. Men det lär väl läkaren också känna när det är dags för undersökning.
Läkarbesöket
Nu är det dags att träffa läkaren. Tänk att man alltid är nervös inför ett läkarbesök. Den här skulle dessutom vara en av läkarna från Karolinska Sjukhusets kvinnoklinik och väldigt kunnig har jag fått intrycket av när barnmorskan bokade besöket. Barnmorskan sa att de mer sällan skickar in mammorna till sjukhus längre utan sköter specialistvården från mödravårdcentralen eftersom det var samma läkare. Det känns skönt för jag vet ju att min hepatos kommer förr eller senare och sjukhus vore ju skönt att slippa den här gången.
1030 har jag tid. Sitter och vänta eftersom jag är lite tidig. 1045 kommer läkaren som har en kandidat med sig. Jag uppfattar inte hennes namn ordentligt men det är inte så viktigt. Vi går in på hennes rum och hon tar fram min journal. Tror inte riktigt att hon läst på den för hon tar bort post-it lappen där det står ”glukosbelastning"? på och tittar på den.
”Jaha har du inga frågor säger hon. ”Nä inte så många svara jag, tycker väl jag växt väldigt mycket och jag går snabbt upp i vikt svara jag. Dessutom sover jag hela tiden.
Det går över konstaterar hon , tröttheten försvinner inom några veckor det är sånt man vet. Nu tar hon fram post-it lappen igen. En glukosbelastning skall göras p.g.a. min vikt säger hon. Då inser jag helt klart att hon inte läst min journal. Hade hon gjort det hade hon vetat att det var för att min far är diabetiker som jag skall göra glukosbelastningen. Men men även en läkare av hennes mått kan ju missa en sån sak. Men nu har hon hakat upp sig på min viktuppgång och bryr sig inte allt i att jag tycker jag växt jättemycket.
Jag tar upp min oro för missfall men det viftar hon bort eftersom jag passerat vecka 12. Totalt okänslig är hon men det är väl barnmorskans jobb att vara human med patienterna. Nu passar jag även på att berätta om in hepatos men även den viftar hon bort. Visar mina tidigare journaler och hon skrattar nästan åt läkarna på Danderyds Sjukhus som gjort bedömningar om hepatos de tidigare graviditeterna. Känns olustigt och jag vill bara gå därifrån.
Frågar om det inte skall göras någon gynundersökning eller kontroll av livmodern och trycker på igen om att jag tycker jag är så stor för tiden. Men hon hänvisar bara till ultraljudet i vecka 19 och efter det tar de ställning ifall man gått kortare eller längre tid. Men vist kunde hon göra en gynundersökning om jag ville. Det vill jag, säger jag för det var länge sedan jag gjorde en sådan. Men hon viftade bort även det och ”läkarbesöket” var över.
Nu är jag ganska ställt och undrar varför jag skulle på det här besöker över huvudtaget. Hon tog inte upp några provresultat, lyssnade inte på vad jag hade att säga utan fick mig bara att må dåligt eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Hela mötet med läkaren tog ca 5 minuter jag var hemma klockan 11 och då har jag en bit att cykla för att komma hem. Totalt meningslöst och jag känner mig krängt av läkaren. Tänker inte gå till den här mödravårdcentralen igen det är säkert de tar inte sina patienter på allvar. Så fort jag kom hem satte jag mig ner och skrev ett brev till min gamla mödravårdcentral och min underbara barnmorska där. Och den här gången fick hon mitt riktiga nummer.
1030 har jag tid. Sitter och vänta eftersom jag är lite tidig. 1045 kommer läkaren som har en kandidat med sig. Jag uppfattar inte hennes namn ordentligt men det är inte så viktigt. Vi går in på hennes rum och hon tar fram min journal. Tror inte riktigt att hon läst på den för hon tar bort post-it lappen där det står ”glukosbelastning"? på och tittar på den.
”Jaha har du inga frågor säger hon. ”Nä inte så många svara jag, tycker väl jag växt väldigt mycket och jag går snabbt upp i vikt svara jag. Dessutom sover jag hela tiden.
Det går över konstaterar hon , tröttheten försvinner inom några veckor det är sånt man vet. Nu tar hon fram post-it lappen igen. En glukosbelastning skall göras p.g.a. min vikt säger hon. Då inser jag helt klart att hon inte läst min journal. Hade hon gjort det hade hon vetat att det var för att min far är diabetiker som jag skall göra glukosbelastningen. Men men även en läkare av hennes mått kan ju missa en sån sak. Men nu har hon hakat upp sig på min viktuppgång och bryr sig inte allt i att jag tycker jag växt jättemycket.
Jag tar upp min oro för missfall men det viftar hon bort eftersom jag passerat vecka 12. Totalt okänslig är hon men det är väl barnmorskans jobb att vara human med patienterna. Nu passar jag även på att berätta om in hepatos men även den viftar hon bort. Visar mina tidigare journaler och hon skrattar nästan åt läkarna på Danderyds Sjukhus som gjort bedömningar om hepatos de tidigare graviditeterna. Känns olustigt och jag vill bara gå därifrån.
Frågar om det inte skall göras någon gynundersökning eller kontroll av livmodern och trycker på igen om att jag tycker jag är så stor för tiden. Men hon hänvisar bara till ultraljudet i vecka 19 och efter det tar de ställning ifall man gått kortare eller längre tid. Men vist kunde hon göra en gynundersökning om jag ville. Det vill jag, säger jag för det var länge sedan jag gjorde en sådan. Men hon viftade bort även det och ”läkarbesöket” var över.
Nu är jag ganska ställt och undrar varför jag skulle på det här besöker över huvudtaget. Hon tog inte upp några provresultat, lyssnade inte på vad jag hade att säga utan fick mig bara att må dåligt eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Hela mötet med läkaren tog ca 5 minuter jag var hemma klockan 11 och då har jag en bit att cykla för att komma hem. Totalt meningslöst och jag känner mig krängt av läkaren. Tänker inte gå till den här mödravårdcentralen igen det är säkert de tar inte sina patienter på allvar. Så fort jag kom hem satte jag mig ner och skrev ett brev till min gamla mödravårdcentral och min underbara barnmorska där. Och den här gången fick hon mitt riktiga nummer.
Nyinskrivning på mödravården
Peter och jag pratar en hel del om det som hänt hos läkaren och om magen som växer så fort. Vi skämtar om hur många bebisar som gömmer sig där inne.
Min ”gamla” barnmorska ringer och hälsar mig välkommen till henne på ett besök. Hon hade ringt det andra mödravårdcentralen och bett dem skicka över mina journaler och provresultat. Äntligen! En enorm lättnad i mig nu ska jag få riktig vård av någon som bryr sig om vad jag har att säga.
Är jättenervös över att träffa henne igen, hur kunde jag göra något så dumt att gå till den andra mödravårdcentralen. Men nu glömmer vi det och går vidare för nu är vi på rätt plats.
Vi sitter och pratar och fyller i en ny journal. Har gått upp några kilo till men det är inget som oroar henne. Det finns viktigare saker än vikten säger hon. Jag och barnet skall må bra det är det viktiga. En sten faller från hjärtat eftersom jag haft sådana skuldkänslor över min viktuppgång.
Det är dags att mäta magen för första gången och lyssna på bebisen. Min barnmorska lägger handen på magen och tittar på mig. ”Är du säker på vilken vecka du är i?, frågar hon. Jag nickar och men säger att jag vet jag är stor. Måttbandet visar att min livmoder är stor som en graviditet som motsvarar vecka 23 men jag är ju bara i vecka 17!
Vi fnissar båda två och skämtar om att det kanske är två bebisar där inne. Nu lyssnar vi på magen men hör bara ett hjärtljud. Barnmorska säger att det är svårt att höra om det är fler än en bebis i magen så här tidigt i graviditeten. Tänk om det är tvillingar där inne! Peter och jag har ju skojat om det och jag tycker det skulle vara jättekul med två små bebisar.
Barnmorskan säger att de har en ultraljudsapparat och undrar om jag vill vi ska tjuvkika. Självklart säger jag är ju så nyfiken att jag håller på och spricka av nyfikenhet. Barnmorskan säger att hon inte är så duktig på att göra ultraljud men hon kan iallafall räkna hur måna huvuden hon ser. Å nu spricker jag snart ta fram maskinen någon gång då! Jag vill veta.
Och visst är det två små huvuden därinne. Först rör sig det ena och sedan det andra. Vi ska få tvillingar! Jag sprudlar av lycka och barnmorska ser lika glad ut som jag. Helt otroligt att vi lyckats göra två små bebisar.
Barnmorskan är noga med att förtydliga att hon inte är så duktig på att göra ultraljud och att vi kan ha sett fel meningen av oss båda tror det är så. En ultraljudsremiss skrivs och skickas till Ultragyn på Danderyds Sjukhus. Ordet ”Tvillingar?” står på remissen. Hur ska jag klara av att vänta tills vi får tid där? Vi avslutar mödravårdcentral besöket med att ta blodsocker och Hb och allt är normalt.
Jag är så lycklig att jag knappt kan vänta med att tala om för Peter. Ingen svarar på mobilen när jag ringer. Vad håller han på med just nu när jag vill prata med honom? Just som jag är som mest pirig får jag tag på honom.
Jag berättar om hur besöket gått och att vi tjuvkikade med ultraljud på magen. Gissa om han blev tyst när jag sa det var två bebisar därinne. Jag tror han skulle svimma i andra ändan men jag tror nog han växte några cm istället av stolthet. Det blir lite svårt för oss att smälta med det är dubbel lycka för oss båda. Två underbara bebisar på en gång kan man få det bättre? Naturligtvis var svärmor på plats när jag berättade för Peter så en stoltare farmor får man ju leta efter.
Jag skickade ett sms till min mamma med nyheten. Tänk att mammor alltid ska se det jobbiga före det roliga och underbara. Men jag tror det är en stolt mormor där också. Jag är så stolt över mig själv och över vad vi kan göra av kärlek. Kan knappt vänta med att berätta för barnen men vi beslutar oss för att berätta vid ett senare tillfälle. Men vänta på vad? Ärlighet kommer man längst med så jag berättar för barnen. De blir alldeles till sig. De tycker det ska bli jättespännande. Det blir mycket prat om siamesiska tvillingar den dagen. Men jag säger till dem att det inte är så ofta det blir sådana. Och om det blir så tar kroppen hand om det själv.
Nu går jag och lånar böcker på biblioteket om tvillingar.
Min ”gamla” barnmorska ringer och hälsar mig välkommen till henne på ett besök. Hon hade ringt det andra mödravårdcentralen och bett dem skicka över mina journaler och provresultat. Äntligen! En enorm lättnad i mig nu ska jag få riktig vård av någon som bryr sig om vad jag har att säga.
Är jättenervös över att träffa henne igen, hur kunde jag göra något så dumt att gå till den andra mödravårdcentralen. Men nu glömmer vi det och går vidare för nu är vi på rätt plats.
Vi sitter och pratar och fyller i en ny journal. Har gått upp några kilo till men det är inget som oroar henne. Det finns viktigare saker än vikten säger hon. Jag och barnet skall må bra det är det viktiga. En sten faller från hjärtat eftersom jag haft sådana skuldkänslor över min viktuppgång.
Det är dags att mäta magen för första gången och lyssna på bebisen. Min barnmorska lägger handen på magen och tittar på mig. ”Är du säker på vilken vecka du är i?, frågar hon. Jag nickar och men säger att jag vet jag är stor. Måttbandet visar att min livmoder är stor som en graviditet som motsvarar vecka 23 men jag är ju bara i vecka 17!
Vi fnissar båda två och skämtar om att det kanske är två bebisar där inne. Nu lyssnar vi på magen men hör bara ett hjärtljud. Barnmorska säger att det är svårt att höra om det är fler än en bebis i magen så här tidigt i graviditeten. Tänk om det är tvillingar där inne! Peter och jag har ju skojat om det och jag tycker det skulle vara jättekul med två små bebisar.
Barnmorskan säger att de har en ultraljudsapparat och undrar om jag vill vi ska tjuvkika. Självklart säger jag är ju så nyfiken att jag håller på och spricka av nyfikenhet. Barnmorskan säger att hon inte är så duktig på att göra ultraljud men hon kan iallafall räkna hur måna huvuden hon ser. Å nu spricker jag snart ta fram maskinen någon gång då! Jag vill veta.
Och visst är det två små huvuden därinne. Först rör sig det ena och sedan det andra. Vi ska få tvillingar! Jag sprudlar av lycka och barnmorska ser lika glad ut som jag. Helt otroligt att vi lyckats göra två små bebisar.
Barnmorskan är noga med att förtydliga att hon inte är så duktig på att göra ultraljud och att vi kan ha sett fel meningen av oss båda tror det är så. En ultraljudsremiss skrivs och skickas till Ultragyn på Danderyds Sjukhus. Ordet ”Tvillingar?” står på remissen. Hur ska jag klara av att vänta tills vi får tid där? Vi avslutar mödravårdcentral besöket med att ta blodsocker och Hb och allt är normalt.
Jag är så lycklig att jag knappt kan vänta med att tala om för Peter. Ingen svarar på mobilen när jag ringer. Vad håller han på med just nu när jag vill prata med honom? Just som jag är som mest pirig får jag tag på honom.
Jag berättar om hur besöket gått och att vi tjuvkikade med ultraljud på magen. Gissa om han blev tyst när jag sa det var två bebisar därinne. Jag tror han skulle svimma i andra ändan men jag tror nog han växte några cm istället av stolthet. Det blir lite svårt för oss att smälta med det är dubbel lycka för oss båda. Två underbara bebisar på en gång kan man få det bättre? Naturligtvis var svärmor på plats när jag berättade för Peter så en stoltare farmor får man ju leta efter.
Jag skickade ett sms till min mamma med nyheten. Tänk att mammor alltid ska se det jobbiga före det roliga och underbara. Men jag tror det är en stolt mormor där också. Jag är så stolt över mig själv och över vad vi kan göra av kärlek. Kan knappt vänta med att berätta för barnen men vi beslutar oss för att berätta vid ett senare tillfälle. Men vänta på vad? Ärlighet kommer man längst med så jag berättar för barnen. De blir alldeles till sig. De tycker det ska bli jättespännande. Det blir mycket prat om siamesiska tvillingar den dagen. Men jag säger till dem att det inte är så ofta det blir sådana. Och om det blir så tar kroppen hand om det själv.
Nu går jag och lånar böcker på biblioteket om tvillingar.
Ultraljud 1 på Ultragyn
Vi går som på nålar, när ska kallelsen till Ultragyn komma? När veckan går mot sitt slut bestämmer jag mig för att ringa dem på måndagen om jag inte hört något ifrån dem.
När jag ringer på måndagen svarar en jättetrevlig tjej och bokade in oss i slutet på veckan. Vi är båda jätte nervösa, tänk om barnmorska sett fel! Det vore jättepinsamt framförallt som man berättat för en del att det troligtvis är tvillingar i mig.
Det har börjat röra sig mer och mer i magen på mig och framför allt på min vänstra sida. Magen växer så det knakar så det måste bara vara tvillingar eller …. eller fler. Nej hemska tanke två räcker bra.
Veckan sniglar sig fram men fredagen kommer snart. Nu är det dags för vårt första riktiga ultraljud. Vi är jättepirriga när ultraljuds barnmorska tar emot oss. ”Så ni ska ha tvillingar ni säger hon. ”Ja vi tror det i alla fall säger vi. Jag lägger mig ner på britsen och det hela kan börja. Peter tittar noga på skärmen och visst är det två små bebisar därinne.
Vi är så glada att det inte finns att förklara. Titta vad vi har tillverkat! Kan ju bero på att vi har ett otroligt bra sexliv och har alltid haft. Men det är en annan bok och en annan historia.
Ultraljudsbarnmorskan mäter barnen och konstaterar att den ena är mindre än den andra men att allt ser bra ut. Hon visar hjärta och urinblåsa och allt ser bra ut även där. Hon har dock svårt att hitta barnens skiljevägg och ber en läkare komma in och hjälpa till. Vi byter rum till en bättre maskin som ultraljudsbarnmorskan tycker är bättre. Efter en massa letande hittar man skiljeväggen även om den är otydlig och väldigt tunn.
Ultraljudsläkaren och ultraljudsbarnmorskan säger att det ör enäggstvillingar. Och tjejer dessutom till pappas förtret. Det gör att vi måste gå på kontroll varannan vecka från och med nu. Så det här är garanterat inte sista gången vi ligger under ultraljudsaparaten. Man skall följa den lilla extra noga eftersom hon är ca två veckor efter sent storleksmässigt. Men båda bebisarna har gott om fostervatten och allt är perfekt. Dessutom är jag extra glad för de tror det är tjejer där inne. Det ser ut så på den större av dem vilket gör att den lilla måste vara det den också eftersom det är enäggstvillingar. Vi får rådet att inte läsa för mycket eftersom man oroar sig i onödan. Men jag är glad att jag läser på om sånt som intresserar mig och framför allt sånt som rör min kropp. Det kommer du också att märka om du fortsätter att läsa.
Gissa om två stolta föräldrar gick från Danderyds Sjukhus den dagen. Det ska bli underbart att få följa deras utveckling i magen. Jag ringer mödravårdcentralen och lämnar det glada beskedet till vår barnmorska på hennes telefonsvarare.
På måndag ska vi visa vår videofilm från ultraljudet för barnen så de får se vad verkligt det är.
Resten av den här historien kommer framför allt att handla om våra besök hos barnmorska - ultraljud - Läkare och Sjukhus. Och som jag skrivit tidigare är jag inte medicinsk utbildad men har försökt läsa mig till allt som jag behöver veta för att orka med att vara gravid. Jag hade kunnat skriva så otroligt mycket mer varje dag om allt som hänt men jag orkade inte minnas allt i röran kring graviditeten.
När jag ringer på måndagen svarar en jättetrevlig tjej och bokade in oss i slutet på veckan. Vi är båda jätte nervösa, tänk om barnmorska sett fel! Det vore jättepinsamt framförallt som man berättat för en del att det troligtvis är tvillingar i mig.
Det har börjat röra sig mer och mer i magen på mig och framför allt på min vänstra sida. Magen växer så det knakar så det måste bara vara tvillingar eller …. eller fler. Nej hemska tanke två räcker bra.
Veckan sniglar sig fram men fredagen kommer snart. Nu är det dags för vårt första riktiga ultraljud. Vi är jättepirriga när ultraljuds barnmorska tar emot oss. ”Så ni ska ha tvillingar ni säger hon. ”Ja vi tror det i alla fall säger vi. Jag lägger mig ner på britsen och det hela kan börja. Peter tittar noga på skärmen och visst är det två små bebisar därinne.
Vi är så glada att det inte finns att förklara. Titta vad vi har tillverkat! Kan ju bero på att vi har ett otroligt bra sexliv och har alltid haft. Men det är en annan bok och en annan historia.
Ultraljudsbarnmorskan mäter barnen och konstaterar att den ena är mindre än den andra men att allt ser bra ut. Hon visar hjärta och urinblåsa och allt ser bra ut även där. Hon har dock svårt att hitta barnens skiljevägg och ber en läkare komma in och hjälpa till. Vi byter rum till en bättre maskin som ultraljudsbarnmorskan tycker är bättre. Efter en massa letande hittar man skiljeväggen även om den är otydlig och väldigt tunn.
Ultraljudsläkaren och ultraljudsbarnmorskan säger att det ör enäggstvillingar. Och tjejer dessutom till pappas förtret. Det gör att vi måste gå på kontroll varannan vecka från och med nu. Så det här är garanterat inte sista gången vi ligger under ultraljudsaparaten. Man skall följa den lilla extra noga eftersom hon är ca två veckor efter sent storleksmässigt. Men båda bebisarna har gott om fostervatten och allt är perfekt. Dessutom är jag extra glad för de tror det är tjejer där inne. Det ser ut så på den större av dem vilket gör att den lilla måste vara det den också eftersom det är enäggstvillingar. Vi får rådet att inte läsa för mycket eftersom man oroar sig i onödan. Men jag är glad att jag läser på om sånt som intresserar mig och framför allt sånt som rör min kropp. Det kommer du också att märka om du fortsätter att läsa.
Gissa om två stolta föräldrar gick från Danderyds Sjukhus den dagen. Det ska bli underbart att få följa deras utveckling i magen. Jag ringer mödravårdcentralen och lämnar det glada beskedet till vår barnmorska på hennes telefonsvarare.
På måndag ska vi visa vår videofilm från ultraljudet för barnen så de får se vad verkligt det är.
Resten av den här historien kommer framför allt att handla om våra besök hos barnmorska - ultraljud - Läkare och Sjukhus. Och som jag skrivit tidigare är jag inte medicinsk utbildad men har försökt läsa mig till allt som jag behöver veta för att orka med att vara gravid. Jag hade kunnat skriva så otroligt mycket mer varje dag om allt som hänt men jag orkade inte minnas allt i röran kring graviditeten.
Ultraljud 2
Det är dags för ultraljud nummer 2 och vi är jätteförväntansfulla. Hoppas de båda vuxit ordentligt. Ultraljudsbarnmorskan tittar igenom barnen ordentligt. Först för att se att de båda lever och de gör de. Båda barnen följer sina kurvor perfekt, de har bra med fostervatten och urinblåsan är full hos båda barnen. Det finns inga tecken på några störningar i deras utveckling.
Det känns tryggt att gå på ultraljud så ofta så man hinner upptäcka eventuella fel i tid. Jag har hunnit läsa på en hel del om tvillinggraviditeter och då framförallt om enäggstvillingar och problem som kan uppstå vid de graviditeterna. Dessutom har vi gått med i Svenska Tvillingklubben så vi kan få mer information och råd den vägen.
Vi får en ny tid om två veckor så vi kan följa de små liven som växer i mig. Ultraljudsbarnmorskan säger att efter vecka 24 brukar man kunna gå mer sällan på ultraljud om de ser att barnen växer som de ska. Men vi är fortfarande en bit ifrån vecka 24
Det känns tryggt att gå på ultraljud så ofta så man hinner upptäcka eventuella fel i tid. Jag har hunnit läsa på en hel del om tvillinggraviditeter och då framförallt om enäggstvillingar och problem som kan uppstå vid de graviditeterna. Dessutom har vi gått med i Svenska Tvillingklubben så vi kan få mer information och råd den vägen.
Vi får en ny tid om två veckor så vi kan följa de små liven som växer i mig. Ultraljudsbarnmorskan säger att efter vecka 24 brukar man kunna gå mer sällan på ultraljud om de ser att barnen växer som de ska. Men vi är fortfarande en bit ifrån vecka 24
MVC besäk 2
Det är dags att besöka barnmorskan igen. Nu är det pirrigt eftersom vi vet att det är två där inne. Undrar om man kan höra skillnad på de två eller om man bara hör ett hjärtljud fortfarande. Magen har vuxit en hel del och det blir spännande att se hur mycket den vuxit sen senast.
Allt är lika spännande för mig som för min barnmorska tror jag. Hon är stolt för att det var hon som såg att det var tvillingar först. Som vanligt pratar vi en stund innan vi börjar undersökningarna. Jag berättar att jag börjat få ont i bäckenet och att det är tungt. Jag har nog gått upp ca 15 kg nu och det sätter sina spår. Jag är fortfarande trött dygnets alla timmar det vägrar ge med sig. Barnmorskan säger jag ska få en läkartid så jag kanske kan bli sjukskriven . Det är vanligt att man blir det från vecka 24-25 när man väntar tvillingar. Man växer ju så mycket mer än vi en enlingsgraviditet. Jag kommer vara i vecka 22 när jag träffar läkaren så det är kanske lite tidigt att bli sjukskriven. Men det ska nog gå bra i alla fall.
Vi lyssnar på mina små underverk och lillan hjärtljud var 142och den stora 138. Det tickar på perfekt och jag känner mig trygg med dem i mig. Magen mäts och nu är mitt sf mått 25 cm vilket betyder att den vuxit 5 cm på 4 veckor det är ju jättebra. Jag fick ett gravidogram av barnmorskan som visade tvillingkurva och inte vara enlings som det är på allt annat man får. Jag ligger på den övre streckade skalan så här växer det så det knakar vill jag säga.
Barnmorskan tar en titt på våra ultraljudsrapporter och konstaterar att det ser bra ut. Lillan följer med i sin takt och kurvan ser bra ut. Vi pratar om att det är mycket tvillingar nu och vår barnmorska har tre par till som skall ha tvillingar under våren. Jag ligger så långt före dem så en föräldragrupp för oss med dem skulle kännas konstigt. Vi har bokat oss på tvillingklubbens föräldraträff i alla fall i december så vi kommer få ut det vi vill av den. Vi har ju så många barn hemma att några till bara är ren rutin.
Nästa barnmorske besök skall bli om tre veckor om inget händer och då har vi både ultraljud och läkarbesök mellan så alla har kontroll på oss.
Allt är lika spännande för mig som för min barnmorska tror jag. Hon är stolt för att det var hon som såg att det var tvillingar först. Som vanligt pratar vi en stund innan vi börjar undersökningarna. Jag berättar att jag börjat få ont i bäckenet och att det är tungt. Jag har nog gått upp ca 15 kg nu och det sätter sina spår. Jag är fortfarande trött dygnets alla timmar det vägrar ge med sig. Barnmorskan säger jag ska få en läkartid så jag kanske kan bli sjukskriven . Det är vanligt att man blir det från vecka 24-25 när man väntar tvillingar. Man växer ju så mycket mer än vi en enlingsgraviditet. Jag kommer vara i vecka 22 när jag träffar läkaren så det är kanske lite tidigt att bli sjukskriven. Men det ska nog gå bra i alla fall.
Vi lyssnar på mina små underverk och lillan hjärtljud var 142och den stora 138. Det tickar på perfekt och jag känner mig trygg med dem i mig. Magen mäts och nu är mitt sf mått 25 cm vilket betyder att den vuxit 5 cm på 4 veckor det är ju jättebra. Jag fick ett gravidogram av barnmorskan som visade tvillingkurva och inte vara enlings som det är på allt annat man får. Jag ligger på den övre streckade skalan så här växer det så det knakar vill jag säga.
Barnmorskan tar en titt på våra ultraljudsrapporter och konstaterar att det ser bra ut. Lillan följer med i sin takt och kurvan ser bra ut. Vi pratar om att det är mycket tvillingar nu och vår barnmorska har tre par till som skall ha tvillingar under våren. Jag ligger så långt före dem så en föräldragrupp för oss med dem skulle kännas konstigt. Vi har bokat oss på tvillingklubbens föräldraträff i alla fall i december så vi kommer få ut det vi vill av den. Vi har ju så många barn hemma att några till bara är ren rutin.
Nästa barnmorske besök skall bli om tre veckor om inget händer och då har vi både ultraljud och läkarbesök mellan så alla har kontroll på oss.
Ultraljud 3 + läkarbesök på mödravårdcentralen
Lika nyfikna som vanligt traska vi iväg på ultraljud. Vår ultraljudsbarnmorska är helt fantastisk. Hon ser hela tiden till att vi känner oss lugna och välinformerade om vad som händer i magen. Bebisarna växer på och är livliga. Lillan har sackat lite men det är inget att oroa sig för säger hon. Men hon vill i alla fall prata med läkaren innan vi får gå hem. Han tittar på värdena och anser det ser bra ut och vi får gå hem. Bebisarna ligger nu på tvären och lillan ligger högst upp i livmodern och där tycks hon också fastna.
Direkt efter vårt ul besök åker jag till mödravårdcentralen för att träffa läkaren. Har läst på ett Internet forum att livmodertappen kan minska när man väntar tvillingar så jag ber läkaren göra en gynundersökning på mig. Allt ser bra ut och den är lång och hårt som den ska varan.
Jag blir dock helt sjukskriven p.g.a. mitt onda bäcken och det känns bra. Vi bestämde även att hepatos prover skulle tas vecka 32 och även en glukosbelastning om det behövdes.
Direkt efter vårt ul besök åker jag till mödravårdcentralen för att träffa läkaren. Har läst på ett Internet forum att livmodertappen kan minska när man väntar tvillingar så jag ber läkaren göra en gynundersökning på mig. Allt ser bra ut och den är lång och hårt som den ska varan.
Jag blir dock helt sjukskriven p.g.a. mitt onda bäcken och det känns bra. Vi bestämde även att hepatos prover skulle tas vecka 32 och även en glukosbelastning om det behövdes.
Två veckor till nästa ultraljud
Nu har vi två veckor utan ultraljud, barnmorska och läkare det känns faktiskt riktigt skönt. Visst är det kul och skönt att ha koll på kroppen men ibland känns det som om det blir för mycket. Jag njuter av att växa och att låta folk veta att vi har två fina tjejer i magen. Det går inte att undgå att se att jag är gravid. Jag älskar min mage och att kunna känna sparkarna i den. Det rör sig väldigt lite på vänster sida där lillan ligger men man känner då och då att det rör på sig. Den andra hon är total vild. Så fort man lägger sig ner drar hon igång. Vissa nätter kan man inte sova för att aktiviteten är så stor.
Nu passar jag även på att löpa de första kläderna till bebisarna. Tycker det blir mer på riktigt då. Det blir bara varsitt par trosor och strumpor på Lindex. I rosa av alla färger men det verkar vara den färg som finns i butikerna just nu. Hoppas det finns mer lila till våren. Vet inte om det betyder otur att handla så tidigt men man blir ju inte mindre eller mer ledsen om nått går fel oavsett man handlat en komplett babyutrustning eller inte. Har bestämt mig för att det ska gå bra, båda bebisarna växer ju bra även om den lilla är mindre.
Jag fortsätter att läsa och går in på kapitlen de säger jag ska låta bli att läsa. Läser om komplikationer som tvillingtransfusionsyndrom (tts) och för tidig födsel. Vad gör man om ett barn dör i magen? Ja sånt läser jag just nu. Allt det positiva har jag ju redan plöjt igenom så nu måste jag läsa om det negativa.
Nu passar jag även på att löpa de första kläderna till bebisarna. Tycker det blir mer på riktigt då. Det blir bara varsitt par trosor och strumpor på Lindex. I rosa av alla färger men det verkar vara den färg som finns i butikerna just nu. Hoppas det finns mer lila till våren. Vet inte om det betyder otur att handla så tidigt men man blir ju inte mindre eller mer ledsen om nått går fel oavsett man handlat en komplett babyutrustning eller inte. Har bestämt mig för att det ska gå bra, båda bebisarna växer ju bra även om den lilla är mindre.
Jag fortsätter att läsa och går in på kapitlen de säger jag ska låta bli att läsa. Läser om komplikationer som tvillingtransfusionsyndrom (tts) och för tidig födsel. Vad gör man om ett barn dör i magen? Ja sånt läser jag just nu. Allt det positiva har jag ju redan plöjt igenom så nu måste jag läsa om det negativa.
Mödravårdcentralbesök och oj vad jag växer
Det är dags för ytterligare ett besök hos barnmorskan. Den här gången sammanfaller det i samma vecka som vi har ultraljud men bara någon dag innan. Vi pratar om mina förväntningar och hur barnen känner inför det hela. Barnmorskan tycker det är bra att jag är sjukskriven så jag kan ta hand om mig. Har väldigt ont i höfterna nu. Går upp mycket i vikt fortfarande. Vi mäter magen igen och om möjligt har den dragit iväg 5 cm på tre veckor den här gången. Sf måttet är nu 30 cm och ligger över övre kurvan. Barnmorskan säger jag kommer att bli jättestor om jag får gå tiden ut och vill inte jag ska åka buss och tåg själv längre utan att Peter ska köra mig till undersökningarna. Så nu får alla besöken planeras efter Peters arbetsschema så jag slipper alla långa uppförsbackar till mödravårdcentralen. Det känns bra att vår barnmorska är så flexibel så att man kan känna sig trygg.
Bebisarnas hjärtljud är bra. Lillan har 146 och den stora 141, fullt normalt. Vi tar mitt hb och det har gått ner till 125 men det är normalt säger hon och det kommer snart att gå upp igen. Vi bokar upp en ny tid i slutet på månaden. Däremellan är det ultraljud och föräldrakurs så vi kommer att vara uppassade i alla fall.
Bebisarnas hjärtljud är bra. Lillan har 146 och den stora 141, fullt normalt. Vi tar mitt hb och det har gått ner till 125 men det är normalt säger hon och det kommer snart att gå upp igen. Vi bokar upp en ny tid i slutet på månaden. Däremellan är det ultraljud och föräldrakurs så vi kommer att vara uppassade i alla fall.
Ultraljud nr 4 KAOS
Med förväntan att allt är som vanligt och att lillan kanske har tagit sig i kragen och vuxit till sig lite åker vi åter till Ultragyn. Vår ultraljudsbarnmorska tar emot oss lika glatt och trevligt som vanligt. Man inte låta bli att tycka om henne, garanterat rätt person på rätt plats tycker både jag och Peter. Den här gången gör vi ultraljud i ett annat rum än vanligt. Det är svårt att få någon bra bild över barnen och det kan bero på hur de ligger eller att ultraljudsmaskinen är halvdålig. Den här gången skall vi göra tillväxtkontroll på barnen för att se att de väger som de ska i relation till längd. De börjar med den stora och det ser bra ut som vanligt och vikten låg runt 635 g om jag inte minns fel för efter det är jag som i en dimma. När hon mäter lillan ser hon konfunderad ut. Det är väldigt grynig bild och svårt att få bra mått. De mått hon får visar en avvikelse på -50 % på lillan. Ultraljudsbarnmorskan går för att hämta en läkare. Nu börjar både jag och Peter bli lite oroliga. Hur mycket diffar det egentligen och hur mår vårt barn?
En läkare vi aldrig träffat kommer in och tar sig en titt. Han gör mätningar och tittar på babyns funktioner. Hon är helt klart liten och mängden fostervatten har minskat. Läkaren pratar om att det kan vara tvillingtransfusionsyndrom (tts) men måste mäta flödena för att vara säker. Läget ansågs vara allvarligt och vi fick veta att vi ev. ska till en specialist på Huddinge Sjukhus. Nu ska läkaren prata med andra läkare för att se vad de tycker om resultaten.
Ultraljudsbarnmorskan säger att de ringer upp under eftermiddagen eller under morgondagen. Nu är jag nästan gråtfärdig. Jag litar fullt ut på läkarna men jag är påläst om tvillingtransfusionsyndrom (tts) så jag vet riskerna med det.
Jag sitter tyst ganska länge när jag och Peter åker från Danderyds Sjukhus. Massor av tankar passerar genom våra huvuden. Tårarna trillar på mig men Peter är positiv som vanligt. Han visar nog inte känslorna på samma sätt som jag. Ibland önskar jag att han kunde gråta med mig så jag vet han känner som jag.
En läkare vi aldrig träffat kommer in och tar sig en titt. Han gör mätningar och tittar på babyns funktioner. Hon är helt klart liten och mängden fostervatten har minskat. Läkaren pratar om att det kan vara tvillingtransfusionsyndrom (tts) men måste mäta flödena för att vara säker. Läget ansågs vara allvarligt och vi fick veta att vi ev. ska till en specialist på Huddinge Sjukhus. Nu ska läkaren prata med andra läkare för att se vad de tycker om resultaten.
Ultraljudsbarnmorskan säger att de ringer upp under eftermiddagen eller under morgondagen. Nu är jag nästan gråtfärdig. Jag litar fullt ut på läkarna men jag är påläst om tvillingtransfusionsyndrom (tts) så jag vet riskerna med det.
Jag sitter tyst ganska länge när jag och Peter åker från Danderyds Sjukhus. Massor av tankar passerar genom våra huvuden. Tårarna trillar på mig men Peter är positiv som vanligt. Han visar nog inte känslorna på samma sätt som jag. Ibland önskar jag att han kunde gråta med mig så jag vet han känner som jag.
Väntan
Nu ska man bara sitta och vänta på att de skall ringa upp och ge oss en ny tid så vi slipper vara oroliga. Ingen ringer upp samma dag och jag gråter mig igenom hela natten. Vet varken ut eller in om vad jag ska tro om det hela.
Den stora bebisen är som vanligt vild och röjer runt. Vill inte förlora mina bebisar! Vill inte heller låta alla runt mig känna av min sorg i hur dåligt jag mår av detta.
På fredagen ringer jag Ultragyn jag kan inte vänta längre för jag är så ledsen. En totalt oförstående tjej svarade i telefonen och hon kunde inte alls förstå varför jag var orolig. Lillan har ju hela tiden varit mindre och det var ju inget konstigt med det tyckte hon. Men hon lovade att be vår läkare ringa upp oss så snart som möjligt. Meningen ringer på hela dagen. När telefonen väl ringer tappar jag den i golvet och batterier lossnar innan jag hinner se vem det är. Fan också! Det var säkert läkaren bara för det Nu sitter jag med telefonen i handen. Och väntar på att de skall ringa upp igen. Men det är ingen som ringer.
Jag gråter mycket hela helgen. Allt känns jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av det hela. Tur jag har Peter att prata med.
Nu är det måndag och jag väntar fortfarande på att någon skall ringa till mig. På kvällen har ingen ringt så jag lämnade ett meddelande på Ultragyns telefonsvarare. Bara någon stund senare ringer läkaren upp och ber oss komma på flödesultraljud nästa dag. Gud vad skönt att få komma på kontroll. Jag är i upplösningstillstånd som det är nu. Nästa morgon ringer vår ultraljudsbarnmorska upp och har hört mitt meddelande. Hon skulle skälla på läkaren för att han inte ringt upp mig. Sa till henne att det behövde hon inte höra för jag har ju pratat med honom. Han ringde hemifrån och allt.
Den stora bebisen är som vanligt vild och röjer runt. Vill inte förlora mina bebisar! Vill inte heller låta alla runt mig känna av min sorg i hur dåligt jag mår av detta.
På fredagen ringer jag Ultragyn jag kan inte vänta längre för jag är så ledsen. En totalt oförstående tjej svarade i telefonen och hon kunde inte alls förstå varför jag var orolig. Lillan har ju hela tiden varit mindre och det var ju inget konstigt med det tyckte hon. Men hon lovade att be vår läkare ringa upp oss så snart som möjligt. Meningen ringer på hela dagen. När telefonen väl ringer tappar jag den i golvet och batterier lossnar innan jag hinner se vem det är. Fan också! Det var säkert läkaren bara för det Nu sitter jag med telefonen i handen. Och väntar på att de skall ringa upp igen. Men det är ingen som ringer.
Jag gråter mycket hela helgen. Allt känns jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av det hela. Tur jag har Peter att prata med.
Nu är det måndag och jag väntar fortfarande på att någon skall ringa till mig. På kvällen har ingen ringt så jag lämnade ett meddelande på Ultragyns telefonsvarare. Bara någon stund senare ringer läkaren upp och ber oss komma på flödesultraljud nästa dag. Gud vad skönt att få komma på kontroll. Jag är i upplösningstillstånd som det är nu. Nästa morgon ringer vår ultraljudsbarnmorska upp och har hört mitt meddelande. Hon skulle skälla på läkaren för att han inte ringt upp mig. Sa till henne att det behövde hon inte höra för jag har ju pratat med honom. Han ringde hemifrån och allt.
Ultraljud 5 flödeskontroll
Äntligen på ultraljud gen. Måtte allt vara bra nu. Vår läkare tar väl hand om oss, inte för att vi fattar vad de röda och blå fälten visar men det förklarar han sedan. Alla flöden är jättebra men han vill vi ska få en tid på Huddinge så deras specialist kan titta på oss. Läget är fortfarande allvarligt och han tycker lillan rör sig dåligt. Fostervattenmängden är liten om det ens finns nått alls kvar hos henne. Men det måste finnas eftersom hon har fylld urinblåsa och kissar.
Nu ska han ta kontakt med Huddinge då vi får tid där. Jag själv är på gränsen till att börja gråta hela tiden
Nu ska han ta kontakt med Huddinge då vi får tid där. Jag själv är på gränsen till att börja gråta hela tiden
Väntn
Nu ska man bara sitta och vänta på att de skall ringa upp och ge oss en ny tid så vi slipper vara oroliga. Ingen ringer upp samma dag och jag gråter mig igenom hela natten. Vet varken ut eller in om vad jag ska tro om det hela.
Den stora bebisen är som vanligt vild och röjer runt. Vill inte förlora mina bebisar! Vill inte heller låta alla runt mig känna av min sorg i hur dåligt jag mår av detta.
På fredagen ringer jag Ultragyn jag kan inte vänta längre för jag är så ledsen. En totalt oförstående tjej svarade i telefonen och hon kunde inte alls förstå varför jag var orolig. Lillan har ju hela tiden varit mindre och det var ju inget konstigt med det tyckte hon. Men hon lovade att be vår läkare ringa upp oss så snart som möjligt. Meningen ringer på hela dagen. När telefonen väl ringer tappar jag den i golvet och batterier lossnar innan jag hinner se vem det är. Fan också! Det var säkert läkaren bara för det Nu sitter jag med telefonen i handen. Och väntar på att de skall ringa upp igen. Men det är ingen som ringer.
Jag gråter mycket hela helgen. Allt känns jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av det hela. Tur jag har Peter att prata med.
Nu är det måndag och jag väntar fortfarande på att någon skall ringa till mig. På kvällen har ingen ringt så jag lämnade ett meddelande på Ultragyns telefonsvarare. Bara någon stund senare ringer läkaren upp och ber oss komma på flödesultraljud nästa dag. Gud vad skönt att få komma på kontroll. Jag är i upplösningstillstånd som det är nu. Nästa morgon ringer vår ultraljudsbarnmorska upp och har hört mitt meddelande. Hon skulle skälla på läkaren för att han inte ringt upp mig. Sa till henne att det behövde hon inte höra för jag har ju pratat med honom. Han ringde hemifrån och allt.
Den stora bebisen är som vanligt vild och röjer runt. Vill inte förlora mina bebisar! Vill inte heller låta alla runt mig känna av min sorg i hur dåligt jag mår av detta.
På fredagen ringer jag Ultragyn jag kan inte vänta längre för jag är så ledsen. En totalt oförstående tjej svarade i telefonen och hon kunde inte alls förstå varför jag var orolig. Lillan har ju hela tiden varit mindre och det var ju inget konstigt med det tyckte hon. Men hon lovade att be vår läkare ringa upp oss så snart som möjligt. Meningen ringer på hela dagen. När telefonen väl ringer tappar jag den i golvet och batterier lossnar innan jag hinner se vem det är. Fan också! Det var säkert läkaren bara för det Nu sitter jag med telefonen i handen. Och väntar på att de skall ringa upp igen. Men det är ingen som ringer.
Jag gråter mycket hela helgen. Allt känns jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av det hela. Tur jag har Peter att prata med.
Nu är det måndag och jag väntar fortfarande på att någon skall ringa till mig. På kvällen har ingen ringt så jag lämnade ett meddelande på Ultragyns telefonsvarare. Bara någon stund senare ringer läkaren upp och ber oss komma på flödesultraljud nästa dag. Gud vad skönt att få komma på kontroll. Jag är i upplösningstillstånd som det är nu. Nästa morgon ringer vår ultraljudsbarnmorska upp och har hört mitt meddelande. Hon skulle skälla på läkaren för att han inte ringt upp mig. Sa till henne att det behövde hon inte höra för jag har ju pratat med honom. Han ringde hemifrån och allt.
Helvetesveckan fortsätter
Efter ultraljud är man lite mer positiv eftersom flödet är bra. Men tillvaron är väldigt negativ. Lilla lilla bebis hur ska det här gå? Och hur ska jag kunna förklara för barnen hur det ligger till?
Dagen går och det är bara att bita ihop. Hämtningar av barn i skolan tar ju upp all tid så man kan tänka på nått annat en stund. Får förklara så gott det går för dem att den lilla bebisen kanske inte klarar sig. Klart barnen blir ledsna men de har inte sett vår oro ännu så de tror nog det ska gå bra i alla fall. Vår äldsta tjej är säker på att vi vet att den lilla inte skall klara sig men att vi inte talar om det för dem. Men jag lovar den till 100 % att jag ska vara ärlig hur jobbigt det än är.
Nästa dag ringer de från Huddinge och vi får en tid drygt en vecka senare. Långt bort i tid tycker jag men de har väl mycket att göra. Strax därefter så ringer vår läkare från Ultragyn och vill göra ett nytt flöde på fredagen. Han berättar att det kanske blir aktuellt med operation där man måste ta bort den lilla för den storas överlevnads skull.
Dagen går och det är bara att bita ihop. Hämtningar av barn i skolan tar ju upp all tid så man kan tänka på nått annat en stund. Får förklara så gott det går för dem att den lilla bebisen kanske inte klarar sig. Klart barnen blir ledsna men de har inte sett vår oro ännu så de tror nog det ska gå bra i alla fall. Vår äldsta tjej är säker på att vi vet att den lilla inte skall klara sig men att vi inte talar om det för dem. Men jag lovar den till 100 % att jag ska vara ärlig hur jobbigt det än är.
Nästa dag ringer de från Huddinge och vi får en tid drygt en vecka senare. Långt bort i tid tycker jag men de har väl mycket att göra. Strax därefter så ringer vår läkare från Ultragyn och vill göra ett nytt flöde på fredagen. Han berättar att det kanske blir aktuellt med operation där man måste ta bort den lilla för den storas överlevnads skull.
Föräldrakurs på Tvillingklubben
Ikväll ska vi på kurs, vill inte eftersom jag inte känner mig lyckligt gravid längre. Gråter mycket om dagen. Peter biter fortfarande ihop och gråter inte, inte vad jag ser i alla fall.
Strax innan vi ska åka till kursen bryter jag ihop totalt. Hur ska jag klara av att sitta bland alla lyckligt gravida med sina friska barn i magen? Vi har en massa problem och de är bara så lyckliga. Peter säger vi kan låta bli att åka men jag vill ju gå på kursen och jag vill ha mina bebisar. JAG VILL!
Vi åker i alla fall på kursen, sätter oss längst ner i lokalen för att få vara lite avsides. Jag är rödgråten och trött, det har inte blivit många timmars sömn den gångna veckan. Under föredraget får vi chansen att berätta om våra problem. Margareta Ölwe som håller föredraget tycker vi ska ringa Huddinge och få en tid snabbt. Är det tvillingtransfusionsyndrom måste något göras snabbt. Jag tror alla såg hur rödgråten jag var men det struntar jag i.
Samma kväll ringer jag till telefonsvararna på Huddinge och Ultragyn. Vill ha hjälp snabbt, klarar inte av det här rent psykiskt. Bryter nog ihop snart om ag inte får hjälp. Luskar ut läkaren på Huddinges e-postadress och skickar iväg en e-post. Där tar jag upp min oro och ställer frågor. E-postar även min barnmorska på mödravårdcentralen för nu behöver jag stöd. Peter räcker inte till just nu jag behöver prata med någon som vet mer om sådana situationer.
Dagen efter får jag svar från läkaren på Huddinge, han hade inte bedömt läget så allvarligt som vi uppfattade det när han pratat med läkaren på Ultragyn. Så han tyckte tiden vi fått på Huddinge var lagom för oss. Men det lindrar inte min oro. Gråter hela tiden och jag vet varken ut eller in vad som skall hända. Min ultraljudsbarnmorska ringer upp mig och tröstar. Hon ska se om de inte kan få en snabbare tid. Hon jagar även efter vår ultraljudsläkare som är på annan plats just i dag. Det fantastiska stöd vi fått från vår ultraljudsbarnmorska är jätteviktigt för oss just nu. Hon förklarar och tröstar och låter oss få vara ledsna.
Min vanliga barnmorska ringer och vi pratar en stund. Mellan snyftningarna får hon nog ut vad jag har att säga tror jag. Hon berättar om en mamma där den ena bebisen dött i magen men den andra klarade sig fint. Så även om vi får lov att ta bort den lilla så kommer vi få ett barn. I allt elände är det en tröst om än liten. Barnmorskan sa jag kunde komma och prata under eftermiddagen ville. Kunde jag inte komma behövde jag inte ringa, jag fick även en tid dagen efter som jag kunde gå på.
Strax innan vi ska åka till kursen bryter jag ihop totalt. Hur ska jag klara av att sitta bland alla lyckligt gravida med sina friska barn i magen? Vi har en massa problem och de är bara så lyckliga. Peter säger vi kan låta bli att åka men jag vill ju gå på kursen och jag vill ha mina bebisar. JAG VILL!
Vi åker i alla fall på kursen, sätter oss längst ner i lokalen för att få vara lite avsides. Jag är rödgråten och trött, det har inte blivit många timmars sömn den gångna veckan. Under föredraget får vi chansen att berätta om våra problem. Margareta Ölwe som håller föredraget tycker vi ska ringa Huddinge och få en tid snabbt. Är det tvillingtransfusionsyndrom måste något göras snabbt. Jag tror alla såg hur rödgråten jag var men det struntar jag i.
Samma kväll ringer jag till telefonsvararna på Huddinge och Ultragyn. Vill ha hjälp snabbt, klarar inte av det här rent psykiskt. Bryter nog ihop snart om ag inte får hjälp. Luskar ut läkaren på Huddinges e-postadress och skickar iväg en e-post. Där tar jag upp min oro och ställer frågor. E-postar även min barnmorska på mödravårdcentralen för nu behöver jag stöd. Peter räcker inte till just nu jag behöver prata med någon som vet mer om sådana situationer.
Dagen efter får jag svar från läkaren på Huddinge, han hade inte bedömt läget så allvarligt som vi uppfattade det när han pratat med läkaren på Ultragyn. Så han tyckte tiden vi fått på Huddinge var lagom för oss. Men det lindrar inte min oro. Gråter hela tiden och jag vet varken ut eller in vad som skall hända. Min ultraljudsbarnmorska ringer upp mig och tröstar. Hon ska se om de inte kan få en snabbare tid. Hon jagar även efter vår ultraljudsläkare som är på annan plats just i dag. Det fantastiska stöd vi fått från vår ultraljudsbarnmorska är jätteviktigt för oss just nu. Hon förklarar och tröstar och låter oss få vara ledsna.
Min vanliga barnmorska ringer och vi pratar en stund. Mellan snyftningarna får hon nog ut vad jag har att säga tror jag. Hon berättar om en mamma där den ena bebisen dött i magen men den andra klarade sig fint. Så även om vi får lov att ta bort den lilla så kommer vi få ett barn. I allt elände är det en tröst om än liten. Barnmorskan sa jag kunde komma och prata under eftermiddagen ville. Kunde jag inte komma behövde jag inte ringa, jag fick även en tid dagen efter som jag kunde gå på.
Helvetesdagen
Den här natten kunde jag knappt sova alls. Ska på ultraljud på Ultragyn igen. Nu vill jag knappt titta på det, vill inte se bebisarna förrän han säger att de båda lever. Och de lever båda två. Han gör ett tillväxtultraljud igen eftersom det var ett tag sedan. Den stora väger ca 700 g nu och den lilla strax över 300 g. Avvikelsen är nu -57 % på den lilla. Nu orkar jag snart inte tänka mer. Ett av de viktiga flödena är inte heller bra så vår läkare ber en annan läkare komma in och lyssna och titta på flödet. Jag får hålla andan för att det ska bli rätt flera gånger. Tårarna stiger i mig för jag ser på dem vad de tänker. Läkaren säger att lillan ligger helt stilla och att fostervattensmängden är extremt liten.
Bebis hur mår du? Peter är 100 % inne i ultraljudsbilden och vad han tänker det vet jag inte. Jag vet bara att nu blir jag tokig.
Vi blir tillsagda att sätta oss på läkarens rum medan han ringer till Huddinge. Nu ska vi dit så är det bara. Jag gråter och gråter, vad ska hända med vårt barn? Ska båda stryka med eller kan en klara sig? Har så många frågor.
Nu kommer läkaren in och det är dags för besked. Han börjar med att säga att vi fått tid på Huddinge klockan 13 samma dag. Nu är det akut för oss så det är snabba ryck och en operation är nära. Sedan berättar han vad som skall komma att hända under dagen.
Det flöde som var negativt är det som förser bebisen med näring. Troligtvis har den stora fått försörja den lilla med näring och skulle den lilla dö i magen så kunde den stora stryka med och gör hon inte det riskerar hon grova hjärnskador p.g.a. syrebrist. Så jag kunde nog räkna med operation under eftermiddagen eller under helgen som det såg ut just nu. Riktigt hur det skulle gå skulle läkarna på Huddinge bedöma.
Peter åker till jobbet en snabbis för att fixa personal eftersom vi skall åka i väg under eftermiddagen.
Innan vi åkte till Huddinge skulle vi upp på Avd 12 och specialmödravården för inskrivning. Mina läkarkontroller kommer nu att vara där och då bli ganska täta. I väntrummet på 12: an sitter jag och gråter. Snart får jag komma in till en läkare. Hon talar förstående till mig och tycker det är bra att jag gråter, det är inte alla som klarar av att göra det. Jag talar om hur rädd jag är att förlora båda två. Jag har längtat så länge efter barn.
Kontakten mellan 12: an och Ultragyn har pågått ett tag och de är upplysta om hela situationen. Jag får berätta lite om min graviditet i övrigt och ställa de frågor jag har. Eftersom jag har börjat få klåda tar de hepatos prover på mig. Läkaren berättar att det troligtvis blir operation och att de klampar den lilla. Dvs. sätter på en nypa på den lillas navelsträng så att hon ska dö. På det sättet räddar man livet på dt stora barnet. Nu gråter jag ännu mer, man ska alltså döda mitt lilla barn och låta det ligga kvar dött i magen tills den stora är född. Kan inte sluta att gråta det bara forsar ur mig.
Vi kommer överens om att jag ska ringa och boka tid på 12: an när jag varit på Huddinge klart. Får en remiss med mig och går till labbet för att ta mina leverprover. Gråter hela vägen och ringer mamma för att be henne hämta barnen från skolan. Jag förklarar läget och jag tror hon är lika orolig som jag.
Lämnar blod hos en otroligt envis provtagartjej. Jag vill ta blodet ur min hands ovansida för jag vet av egen erfarenhet att det är lättare att ta mitt blod där. Det kommer inget ur armvecket men nog fan ska de dit och leta. När ska de fatta att jag inte tycker det gör ont att ta i min hand? Samma diskussion varje gång jag skall ta prover gissa om man ledsnar.
Tar tunnelbanan in till Peter på jobbet så vi kan åka till Huddinge. I bilen gråter jag mycket och är livrädd för vad som skall hända. Och vem är den där läkaren som skall ta beslutet om mina bebisars framtid? Tänk om han gör nått förhastat? Har läst om den här läkaren och han skall vara bäst på sitt område i Sverige så vi ska nog vara i bra händer.
Vi hittar inte så bra på Huddinge och frågar om vägen till avdelningen. Jag är så nervös att jag skakar. Tänk om jag är opererad om några timmar och våra två små blir en och en liten ligger död därinne. Jag kan bara gråta. Kan inte läsa av Peters känslor mer än att han är nog mer orolig än han visar.
Peter och jag sätter oss och väntar på vår tur. Snart kommer läkaren och vi går in på ett ultraljudsrum. Läkaren gör inget för att dölja att han är bäst i landet på det han gör, bra med självsäkra läkare. Han förbereder oss på att han kommer att sitta och humma och mumla för sig själv när han koncentrerar sig så det får han väl göra bara det blir bra. Han kontrollerar alla flöden och mäter barnens fostervattensmängd. Han frågar oss om vi är säkra på att det är enäggstvillingar. Det är vi inte säkra på men det har de ju sagt att det är så det litar man ju på. Den gemensamma moderkakan och den tunna skiljeväggen tyder ju på att det är enäggstvillingar. Läkaren försöker se könet på den lilla som faktiskt rör på sig ganska mycket nu. Hon har handen mellan benen så könet kan vi inte se. Men vatten har hon inte så mycket men det finns så det räcker. Den stora har normal mängd fostervatten så det utesluter tvillingtransfusionsyndrom. Vid koll av moderkakan ser han hur konstig den ser ut. Mörk på höger sida (den storas) och ljus på vänster sida (den lillas). Varför kunde han inte svara på. Jag frågade lite försiktigt om de kunde vara befruktade vid olika tillfällen. Det var inte omöjligt att äggen fastnat vid olika tidpunkter. När vi är färdiga är vi ganska nollade i skallen. Alla flöden är bra och vi skall tillbaka på vår ordinarie tid veckan efter. Lillan är en såkallad ”stuck twinn” eftersom hon sitter fast i övre delen av livmodern och inte verkar kunna flytta påsig.
När vi sitter och pratar med läkaren ringer de från Danderyds Sjukhus. Mina levervärden är förhöjda, som om inte allt annat räckte nu ska man klara av det också. Det är bara för mycket och jag börjar gråta igen. Hade inte tänkt gråta framför den här läkaren, ville inte visa mig svag men jag kan inte hålla mig längre.
Ringer i alla fall mamma och talar om läget. Jag frågar om barnen kan sova där på natten eftersom det varit en jobbig dg. Jag har en del att bearbeta i skallen och gråta ut med Peter om. Ringer upp 12:an för att få en tid och skall dit på söndagsmorgonen för prover och lyssna på bebisarna.
Peter och jag är jättehungriga och äter pizza på vägen hem. Aldrig har en pizza smakat så gott, man kan slappna av lite nu. Efter maten åker jag hem och sover och Peter åker ner till jobbet.
Bebis hur mår du? Peter är 100 % inne i ultraljudsbilden och vad han tänker det vet jag inte. Jag vet bara att nu blir jag tokig.
Vi blir tillsagda att sätta oss på läkarens rum medan han ringer till Huddinge. Nu ska vi dit så är det bara. Jag gråter och gråter, vad ska hända med vårt barn? Ska båda stryka med eller kan en klara sig? Har så många frågor.
Nu kommer läkaren in och det är dags för besked. Han börjar med att säga att vi fått tid på Huddinge klockan 13 samma dag. Nu är det akut för oss så det är snabba ryck och en operation är nära. Sedan berättar han vad som skall komma att hända under dagen.
Det flöde som var negativt är det som förser bebisen med näring. Troligtvis har den stora fått försörja den lilla med näring och skulle den lilla dö i magen så kunde den stora stryka med och gör hon inte det riskerar hon grova hjärnskador p.g.a. syrebrist. Så jag kunde nog räkna med operation under eftermiddagen eller under helgen som det såg ut just nu. Riktigt hur det skulle gå skulle läkarna på Huddinge bedöma.
Peter åker till jobbet en snabbis för att fixa personal eftersom vi skall åka i väg under eftermiddagen.
Innan vi åkte till Huddinge skulle vi upp på Avd 12 och specialmödravården för inskrivning. Mina läkarkontroller kommer nu att vara där och då bli ganska täta. I väntrummet på 12: an sitter jag och gråter. Snart får jag komma in till en läkare. Hon talar förstående till mig och tycker det är bra att jag gråter, det är inte alla som klarar av att göra det. Jag talar om hur rädd jag är att förlora båda två. Jag har längtat så länge efter barn.
Kontakten mellan 12: an och Ultragyn har pågått ett tag och de är upplysta om hela situationen. Jag får berätta lite om min graviditet i övrigt och ställa de frågor jag har. Eftersom jag har börjat få klåda tar de hepatos prover på mig. Läkaren berättar att det troligtvis blir operation och att de klampar den lilla. Dvs. sätter på en nypa på den lillas navelsträng så att hon ska dö. På det sättet räddar man livet på dt stora barnet. Nu gråter jag ännu mer, man ska alltså döda mitt lilla barn och låta det ligga kvar dött i magen tills den stora är född. Kan inte sluta att gråta det bara forsar ur mig.
Vi kommer överens om att jag ska ringa och boka tid på 12: an när jag varit på Huddinge klart. Får en remiss med mig och går till labbet för att ta mina leverprover. Gråter hela vägen och ringer mamma för att be henne hämta barnen från skolan. Jag förklarar läget och jag tror hon är lika orolig som jag.
Lämnar blod hos en otroligt envis provtagartjej. Jag vill ta blodet ur min hands ovansida för jag vet av egen erfarenhet att det är lättare att ta mitt blod där. Det kommer inget ur armvecket men nog fan ska de dit och leta. När ska de fatta att jag inte tycker det gör ont att ta i min hand? Samma diskussion varje gång jag skall ta prover gissa om man ledsnar.
Tar tunnelbanan in till Peter på jobbet så vi kan åka till Huddinge. I bilen gråter jag mycket och är livrädd för vad som skall hända. Och vem är den där läkaren som skall ta beslutet om mina bebisars framtid? Tänk om han gör nått förhastat? Har läst om den här läkaren och han skall vara bäst på sitt område i Sverige så vi ska nog vara i bra händer.
Vi hittar inte så bra på Huddinge och frågar om vägen till avdelningen. Jag är så nervös att jag skakar. Tänk om jag är opererad om några timmar och våra två små blir en och en liten ligger död därinne. Jag kan bara gråta. Kan inte läsa av Peters känslor mer än att han är nog mer orolig än han visar.
Peter och jag sätter oss och väntar på vår tur. Snart kommer läkaren och vi går in på ett ultraljudsrum. Läkaren gör inget för att dölja att han är bäst i landet på det han gör, bra med självsäkra läkare. Han förbereder oss på att han kommer att sitta och humma och mumla för sig själv när han koncentrerar sig så det får han väl göra bara det blir bra. Han kontrollerar alla flöden och mäter barnens fostervattensmängd. Han frågar oss om vi är säkra på att det är enäggstvillingar. Det är vi inte säkra på men det har de ju sagt att det är så det litar man ju på. Den gemensamma moderkakan och den tunna skiljeväggen tyder ju på att det är enäggstvillingar. Läkaren försöker se könet på den lilla som faktiskt rör på sig ganska mycket nu. Hon har handen mellan benen så könet kan vi inte se. Men vatten har hon inte så mycket men det finns så det räcker. Den stora har normal mängd fostervatten så det utesluter tvillingtransfusionsyndrom. Vid koll av moderkakan ser han hur konstig den ser ut. Mörk på höger sida (den storas) och ljus på vänster sida (den lillas). Varför kunde han inte svara på. Jag frågade lite försiktigt om de kunde vara befruktade vid olika tillfällen. Det var inte omöjligt att äggen fastnat vid olika tidpunkter. När vi är färdiga är vi ganska nollade i skallen. Alla flöden är bra och vi skall tillbaka på vår ordinarie tid veckan efter. Lillan är en såkallad ”stuck twinn” eftersom hon sitter fast i övre delen av livmodern och inte verkar kunna flytta påsig.
När vi sitter och pratar med läkaren ringer de från Danderyds Sjukhus. Mina levervärden är förhöjda, som om inte allt annat räckte nu ska man klara av det också. Det är bara för mycket och jag börjar gråta igen. Hade inte tänkt gråta framför den här läkaren, ville inte visa mig svag men jag kan inte hålla mig längre.
Ringer i alla fall mamma och talar om läget. Jag frågar om barnen kan sova där på natten eftersom det varit en jobbig dg. Jag har en del att bearbeta i skallen och gråta ut med Peter om. Ringer upp 12:an för att få en tid och skall dit på söndagsmorgonen för prover och lyssna på bebisarna.
Peter och jag är jättehungriga och äter pizza på vägen hem. Aldrig har en pizza smakat så gott, man kan slappna av lite nu. Efter maten åker jag hem och sover och Peter åker ner till jobbet.
Tankar på annat
På lördagen julhandlar jag och hämtar upp alla barnen. Vi roar oss i centrum och tänker bara glada tankar. Är nästan svimfärdig efter en dag i centrum. Lägger mig och sover, tröttheten efter eden här jobbiga veckan sätter sina spår. Vi ska ha våra bebisar så är det bara.
Barnen pratar mycket om bebisarna när vi är hemma, de ställer frågor som jag försöker besvara så gott jag kan. Tänk om man hade alla svaren vad bra det skulle vara då.
Jag sover oroligt och drömmer hemska drömmar om bebisarna. Peter och jag pratar mycket om bebisarna. Varför kunde det inte bara varit en bebis från början då hade vi sluppit allt detta det hade bara fått vara normalt.
Börjar komma in i ett läge där jag tänker bort den lilla och bara tänker på den stora och att det bara är den som kommer födas levande. Peter är ännu mer positiv som vanligt vi ska ha båda två det är så det ska va säger han. Allt ska göras för att båda två skall klara sig.
Barnen pratar mycket om bebisarna när vi är hemma, de ställer frågor som jag försöker besvara så gott jag kan. Tänk om man hade alla svaren vad bra det skulle vara då.
Jag sover oroligt och drömmer hemska drömmar om bebisarna. Peter och jag pratar mycket om bebisarna. Varför kunde det inte bara varit en bebis från början då hade vi sluppit allt detta det hade bara fått vara normalt.
Börjar komma in i ett läge där jag tänker bort den lilla och bara tänker på den stora och att det bara är den som kommer födas levande. Peter är ännu mer positiv som vanligt vi ska ha båda två det är så det ska va säger han. Allt ska göras för att båda två skall klara sig.
Nya prover
Söndag morgon och Peter släpper av mig på Danderyds Sjukhus. Med tunga steg går jag upp till 12: an. Talar om att jag är på plats och sätter mig i väntrummet. En sköterska kommer in och tar blodprover. Jo jag fick övertala henne att ta i handen. Kan de inte förstå att de finns folk som vill ta proverna i handen? Det kommer ju inget i armvecken och jag ser misshandlad ut om de tar proverna där. En annan sköterska kommer in och tar blodtrycket på mig och det är normalt 130/80. Bebisarnas hjärtan slår fint som vanligt runt 140 på båda två.
Nu är det bara väntan på mina provsvar innan jag får åka hem. Det drar ut på tiden och jag är uttråkad. Enda tidningarna som finns förutom ”Med barn” är två veckor gamla Metro. Jättespännande. Går över på att äta mina clementiner det är mer upphetsande i alla fall.
Provsvaren är klara och jag får komma in till läkaren. Leverproverna är fortfarande förhöjda men stabila. Hon frågar om jag vill ha något mot klådan men det vill jag inte ha. Vill inte råka ge bebisarna något som kan vara skadligt för dem. Kanske är jag korkad men klåda i den här mängden klarar jag av.
Vi pratar om in fredag och jag visar ultraljudsrapporten från Huddinge. Vi kommer överens om att jag ska gå 1-2 gånger i veckan på 12: an till att börja med. På måndagen ska jag ta gallsyreprover och då ska jag vara fastande.
Peter hämtar mig och vi fördriver lite tid på IKEA med Freja och Erik. Jag försöker tänka på något annat än bebisarna men vildingen därinne gör sig påmind hela tiden så det är svårt att låta bli.
Sover som vanligt dåligt på natten. I en vecka har jag knappt sovit en hel natt, tror det syns på mig. Ögonen hänger och jag ser rödgråten ut hela tiden.
Nu är det bara väntan på mina provsvar innan jag får åka hem. Det drar ut på tiden och jag är uttråkad. Enda tidningarna som finns förutom ”Med barn” är två veckor gamla Metro. Jättespännande. Går över på att äta mina clementiner det är mer upphetsande i alla fall.
Provsvaren är klara och jag får komma in till läkaren. Leverproverna är fortfarande förhöjda men stabila. Hon frågar om jag vill ha något mot klådan men det vill jag inte ha. Vill inte råka ge bebisarna något som kan vara skadligt för dem. Kanske är jag korkad men klåda i den här mängden klarar jag av.
Vi pratar om in fredag och jag visar ultraljudsrapporten från Huddinge. Vi kommer överens om att jag ska gå 1-2 gånger i veckan på 12: an till att börja med. På måndagen ska jag ta gallsyreprover och då ska jag vara fastande.
Peter hämtar mig och vi fördriver lite tid på IKEA med Freja och Erik. Jag försöker tänka på något annat än bebisarna men vildingen därinne gör sig påmind hela tiden så det är svårt att låta bli.
Sover som vanligt dåligt på natten. I en vecka har jag knappt sovit en hel natt, tror det syns på mig. Ögonen hänger och jag ser rödgråten ut hela tiden.
Möte med Margareta Ölwe ordförande i Svenska Tvillingklubben
Åker och lämnar barnen i skolan för att sedan transportera mig till Danderyds Sjukhus för provtagning. Tvärförbindelserna är inte snabba och jag är dunder hungrig. Jag får inte äta innan proverna så jag är väl extra hungrig bara för det. Tåget är ett par minuter för sent så jag missar min buss, det är typiskt när man är så hungrig. Magen knorrar så det gör ont. Det är kallt och blåsigt ute även om det inte blivit någon riktig vinter ännu. Trött i fötterna är jag också, vikten har ju inte direkt slutat öka och påfrestningen på mina höfter och knän känns av ordentligt. Att sätta sig på en vinterkall bänk är inte att tänka på men en liten runda runt busstorget håller mig varm och snart kommer bussen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, man får kämpa för att få ta proverna där man vill. Varför är de så envisa? Kan man inte skriva på remissen vart proverna skall tas så man slipper bråka varenda gång? Äter frukost på restaurangen efter provtagningen. En riktigt fet frukost med bulle, smörgås och choklad, gott det behövdes efter den här resan.
Tar tunnelbanan in till Peter på jobbet eftersom jag skall träffa Margareta Ölwe på eftermiddagen. Passar på att äta lunch och äter den innan jag skall iväg. Min barnmorska från mödravårdcentralen ringer och jag talar om vad som hänt under fredagen. Jag lovar att höra av mig så fort nått nytt finns att berätta. Vill just nu inte ha fler ”nyheter” i min graviditet.
Det börjar dra ihop sig för att träffa Margareta och Peter kör mig dig för jag ska slippa ta tunnelbanan igen. Han är bäst min man det är sant tur jag har honom i allt detta kaos. Margareta möter mig och vi sätter oss i samma rum som föräldrakursen var för att prata. En varm kopp te är vad jag behöver just nu. Jag berättar om hela situationen, hon antecknar och svarar på mina frågor. Margareta är ett otroligt stöd vad skönt att hon kunde ta emot mig det behövdes verkligen.
Margareta skulle ta kontakt med en tvillingforskare i Skåne för att se vad han tror om vår situation. Inget skall få missas och allt skall göras för våra små. Jag vet att vår läkare på Huddinge är otroligt kunnig på området men han kan ju ha missat nått. Även ett proffs kan ju ha en dålig dag. Efter ca 1,5 timma säger jag adjö till Margareta och känner mig lättad över vårt samtal. Behöver verkligen prata med någon utomstående, framförallt en med de kunskaper Margareta besitter. Tack för allt ditt stöd jag kan inte säga det tillräckligt mycket.
När jag ändå är på plats så köper jag lite böcker i butiken. En om förtidigt födda barn för det är ju bara en tidsfråga innan bebisarna ska ut det vet vi ju redan. Köpte även boken Leva med tvillingar, jag har ju hopp om två även om det är motigt just nu. Promenerar en långsam vinterpromenad ner mot Peters jobb igen. På vägen passar jag på att boka tid för ansiktsbehandlig, får tid dagen efter. Ska jag in på sjukhus så ska jag i alla fall vara snygg! Och det ska bli underbart att bli omhändertagen ordentligt innan allt sätter igång ordentligt.
I morgon skall jag träffa min nyfunna kompis Anna som även hon är gravid, fast hon har tack och lov bara en bebis i magen. I morgon skall bli en dag utan sorger, en dag som ska vara full av värme och bara egna tankar av lycka.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, man får kämpa för att få ta proverna där man vill. Varför är de så envisa? Kan man inte skriva på remissen vart proverna skall tas så man slipper bråka varenda gång? Äter frukost på restaurangen efter provtagningen. En riktigt fet frukost med bulle, smörgås och choklad, gott det behövdes efter den här resan.
Tar tunnelbanan in till Peter på jobbet eftersom jag skall träffa Margareta Ölwe på eftermiddagen. Passar på att äta lunch och äter den innan jag skall iväg. Min barnmorska från mödravårdcentralen ringer och jag talar om vad som hänt under fredagen. Jag lovar att höra av mig så fort nått nytt finns att berätta. Vill just nu inte ha fler ”nyheter” i min graviditet.
Det börjar dra ihop sig för att träffa Margareta och Peter kör mig dig för jag ska slippa ta tunnelbanan igen. Han är bäst min man det är sant tur jag har honom i allt detta kaos. Margareta möter mig och vi sätter oss i samma rum som föräldrakursen var för att prata. En varm kopp te är vad jag behöver just nu. Jag berättar om hela situationen, hon antecknar och svarar på mina frågor. Margareta är ett otroligt stöd vad skönt att hon kunde ta emot mig det behövdes verkligen.
Margareta skulle ta kontakt med en tvillingforskare i Skåne för att se vad han tror om vår situation. Inget skall få missas och allt skall göras för våra små. Jag vet att vår läkare på Huddinge är otroligt kunnig på området men han kan ju ha missat nått. Även ett proffs kan ju ha en dålig dag. Efter ca 1,5 timma säger jag adjö till Margareta och känner mig lättad över vårt samtal. Behöver verkligen prata med någon utomstående, framförallt en med de kunskaper Margareta besitter. Tack för allt ditt stöd jag kan inte säga det tillräckligt mycket.
När jag ändå är på plats så köper jag lite böcker i butiken. En om förtidigt födda barn för det är ju bara en tidsfråga innan bebisarna ska ut det vet vi ju redan. Köpte även boken Leva med tvillingar, jag har ju hopp om två även om det är motigt just nu. Promenerar en långsam vinterpromenad ner mot Peters jobb igen. På vägen passar jag på att boka tid för ansiktsbehandlig, får tid dagen efter. Ska jag in på sjukhus så ska jag i alla fall vara snygg! Och det ska bli underbart att bli omhändertagen ordentligt innan allt sätter igång ordentligt.
I morgon skall jag träffa min nyfunna kompis Anna som även hon är gravid, fast hon har tack och lov bara en bebis i magen. I morgon skall bli en dag utan sorger, en dag som ska vara full av värme och bara egna tankar av lycka.
Huddinge och Danderyds Sjukhus igen
Har som vanligt sovit jättedåligt, visserligen sov jag oavbrutet fram till halv fem men drömmarna var jobbiga. Allt kretsar kring bebisarna även i drömmarna, både lyckliga och olyckliga. Somnade efter någon timme men ligger mest och vrider mig i sängen fram tills det är dags att gå upp. Peter kommer och hämtar mig så vi kan åka till Huddinge igen. Har inte känt lilla bebisen på två dagar nu men den andra vildingen går inte att missa. Min mardröm är att läkaren säger att lillan är död.
Äntligen är vi på väg, vi är båda mer nervösa än inför något annat ultraljud tror jag. Vi vet ju att de gör allt för oss och våra bebisar vart vi än hamnar. Vi kommer upp på avdelningen för ultraljud. Det är väntetid för en politiker är där och har en massa frågor så vårt undersökningsrum är upptaget.
När det äntligen är dags för oss frågar läkaren hur det är med oss. Jag säger jag mår bra och berättar hur det känns i magen, att lillan inte känts på två dagar och att den stora som vanligt är vild. Jag lägger mig ner på britsen, är så rädd varje gång jag ska lägga mig där. Man vet ju inte vad som skall hända, vad de ser de första två minuterna. Idag har vi även en läkare från förlossningen som är med och lär sig mer om ultraljud. Det känns bra för vår ultraljudsläkare förklarar en massa värden för henne och vi kan höra vad de pratar om. Tillväxten och flödena ser bra ut på den stora – 12 % om hon skulle vara enling och det är normalt för en tvilling. Det är bra med fostervatten också och full aktivitet som vanligt. Tror hon är less på alla ultraljud om nu de kan bli det. Man stör dem ju när de ligger där inne även om ultraljud inte är skadligt.
Lillan som faktiskt är en tjej säger han och konstaterar att de verkligen är enäggstvillingar. Hennes flöden är bra och hon rör sig lite. Eftersom den här läkaren inte gjorde tillväxtkontroll på henne förra gången gör han det nu. Han har annars inget att jämföra med om han inte gör en egen kontroll. Lillan är nu -62 % men eftersom funktionerna är bra är det viktigare än storleken i detta läge. Moderkakan är fortfarande vit och tjock och troligtvis är det där problemet ligger nu. Varför moderkakan ser ut som den gör har han inget svar på och han har sökt svar hos sina kollegor meningen vet varför. Men vi lovade honom att han skulle få moderkakan efter förlossningen så de kunde undersöka den och hitta felet. Lillan får i alla fall inte så mycket näring som hon borde ur den här moderkakan.
Nu är det bara en tidsfråga hur länge moderkakan kan förse bebisarna med näring. Vi ska bli bevakade som hökar sa läkaren. En månad till hoppas vi på att de får stanna i mig läkaren säger jag är optimist i alla fall. Så länge tror han inte de får vara kvar men det kanske blir en födelsedagspresent till min 30-årsdag.
Vi lämnat lättade Huddinge och Peter kör mig till Danderyds Sjukhus för en ny provtagning. Jag ska prata med Ultragyn också för nya ultraljuds tider. Nu måste vi kollas ordentligt gärna varannan dag sa läkaren på Huddinge.
Prover tas och jag får vänta en timme innan jag får svar på dem. Det blir en trist tonfisksmörgås från Pressbyrån till lunch. Men det får duga man äter ju allt man kommer år nu man vet inte när det är dags för fasta igen.
Tiden går och äntligen får jag komma in till läkaren. Vi pratar lite om vad som hänt på Huddinge idag och att det är täta kontroller som gäller nu. Levervärdena har gått upp något men är hyfsat stabila mot det senaste provet. Gallsyror fanns det inget av i de senaste proverna. Men hem får jag inte åka utan de lägger in mig ett dygn för kortisonbehandling. Allt för att bebisarnas lungor skall utvecklas snabbare så de får bättre förutsättningar om de skulle födas de närmaste veckorna. En läkare från neonatalen skall komma och berätta för oss vad det betyder att få ett prematurt barn och vilka chanser just våra barn har att klara sig om de föds nu. Men jag vill inte ha dem nu jag vill ha dem länge kvar ännu minst en månad i alla fall så vi kommer till vecka 30-32. Men det är ju inte vi som bestämmer men den lilla har samma chanser som den stora bara lungor och hjärna hänger med i utvecklingen.
Känner stor rädsla och olust inför att få ett hjärnskadat barn. Vill inte de skall behöva lida livet genom för att man tar felaktiga beslut. Är det rätt att rädda till varje pris? Ska man rädda barn hur långt ner i åldrarna som helst? Självklart vill jag att våra tjejer ska födas och överleva utan bestående men.
Ät inte bara rädd för att de ska födas för tidigt jag har en enorm skräck för kejsarsnitt. Men inte lika rädd som jag är för att bebisarna skall födas döda. Blir det dags inom några veckor kommer jag att behöva föda med kejsarsnitt och då blir det på Karolinska Sjukhuset. De tar inte så här små bebisar på Danderyds Sjukhus. Såhär små barn kan behöva respiratorvård och det har de inte på Danderyds Sjukhus. Känns just nu som vi är pingisbollar mellan Stockholms sjukhus.
Får kortisonsprutan i rumpan och den var ju inte den skönaste sprutan man kan få. Det svider och gör ont tycker jag, Men vad gör man inte för sina små änglar i magen? Kanske inte skall kalla dem änglar de lever ju. Tydligen skall jag bli jättepigg av sprutan och det är väl i så fall första gången på väldigt länge som jag är pigg sedan jag blev gravid.
Middagen var ingen hit, den paj de erbjöd mig innehöll kött så jag fick lov att äta havregrynsgröt. Det duger i alla lägen men man vill ju ha ett riktigt mål mat per dygn. Tror jag blev lite piggare av kortisonet och först klockan 22 stupar jag i säng. Kommer inte riktigt till ro även om jag är jättetrött. Saknar Peter som är mitt stora stöd i livet. Vid 24 tiden har jag sån huvudvärk att har blir tokig. Vet inte vad det beror på, jag börjar bli förkyld så det kan vara det. Det är ju även en hel del spänningar i mig just nu. Larmar och ber om Alvedon. Sköterskan säger hon skall hämta det. När hon kommer tillbaka har hon nattens barnmorska med sig och hon berättar att hon kan sätta akupunktur på mig om jag vill pröva det. Det kan ju inte skada att testa i alla fall. En nål mitt på skallen och tre i pannan sätts dit så nu kan jag ta emot signaler från yttre rymden säger barnmorskan. Skönt att de har humor hur skulle man annars klara av allt det allvarliga som händer med oss just nu.
Känner mig väldigt avslappnad och somnar nästan. Kortisonet gör mig kissnödig och jag har säker kissat 10 gånger sedan jag fick sprutan. Nu vet jag hur bår hund hade det när hon fick kortison, men jag lovar att inte göra pölar på golvet i alla fall. Och hur skulle det se ut även om man inte klara av att knipa helt alla gånger så skvätter vi inte runt oss. Går upp ur sängen för att kissa, passar på att titta mig i spegeln. Det ser faktiskt ut som jag har antenner i skallen. Undrar om jag får in fler tv-kanaler än sjukhuset har om jag stänger ögonen? Just nu skulle det vara skönt att titta på tv men min rumskamrat sover och jag vill inte störa henne. Hemma är det skönt att kunna flippa på tv´n när man vaknar på natten och bara slötitta på ingenting. Peter är så van att jag är vaken på nätterna men han sover som en sten och vaknar inte. Undrar hur han sover inatt när jag inte är hemma. Undrar om han saknar mig? Hoppas han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Han är ju mitt stöd i livet och vi har verkligen fått gå igenom allt man kan tänka sig under våra 5,5 år tillsammans och vi ska nog klara den här persen också. Men visst vore det lättare om jag var hemma och vi kunde ha det jobbiga tillsammans, hemma i sin trygghet och i Peters trygga armar. Men i morgon ska jag ju hem igen, en spruta till och nya leverprover sedan borde jag ju få åka hem.
Jag måste komma ihåg att fråga när jag får träffa läkarna på neonatalen. När jag träffar dem ska jag fråga hur stora chanser våra bebisar har, är så rädd att förlora de små. Har ställt in mig på att lillan kanske inte klarar sig hur hemskt det än låter. Men både jag och pappa kämpar så hon ska klara det, det måste hon göra. Det måste bli så det bara måste.
Klockan 3 vaknar jag till igen, min rumskamrat springer på toaletten hela tiden och jag känner att jag behöver göra det samma. Vart kommer allt ifrån? Jag försöker somna om igen men kommer inte till någon ro. Det maler av tankar i huvudet på mig.
På nått lustigt sätt ser jag nerpå mig själv. Vet inte om jag fått hallucinationer men jag sitter som på ett moln och tittar ner på mig. Men jag ser mig själv som en ful anka, mörkligt. Jag dvs. ankan sitter på något fjäderbeklätt som jag tror är jordklotet men det kan också vara min rumpa som jag tycker är kollosal just nu. I den ”knölen” är bebisarna och alla andra bekymmer och den bara växer och växer. Nu bestämmer jag mig för att det är nog en bisarr fördröm jag har så jag sätter mig upp i sängen och tar en banan. Är jag hungrig hemma hade jag ätit men jag kan ju inte gå upp härpå sjukhuset och ta det jag vill ha. Hemma micrar jag gröt mitt i natten om jag är riktigt hungrig och skulle jag göra det här skulle de nog tro jag är tokig. Ska försöka somna om igen.
Äntligen är vi på väg, vi är båda mer nervösa än inför något annat ultraljud tror jag. Vi vet ju att de gör allt för oss och våra bebisar vart vi än hamnar. Vi kommer upp på avdelningen för ultraljud. Det är väntetid för en politiker är där och har en massa frågor så vårt undersökningsrum är upptaget.
När det äntligen är dags för oss frågar läkaren hur det är med oss. Jag säger jag mår bra och berättar hur det känns i magen, att lillan inte känts på två dagar och att den stora som vanligt är vild. Jag lägger mig ner på britsen, är så rädd varje gång jag ska lägga mig där. Man vet ju inte vad som skall hända, vad de ser de första två minuterna. Idag har vi även en läkare från förlossningen som är med och lär sig mer om ultraljud. Det känns bra för vår ultraljudsläkare förklarar en massa värden för henne och vi kan höra vad de pratar om. Tillväxten och flödena ser bra ut på den stora – 12 % om hon skulle vara enling och det är normalt för en tvilling. Det är bra med fostervatten också och full aktivitet som vanligt. Tror hon är less på alla ultraljud om nu de kan bli det. Man stör dem ju när de ligger där inne även om ultraljud inte är skadligt.
Lillan som faktiskt är en tjej säger han och konstaterar att de verkligen är enäggstvillingar. Hennes flöden är bra och hon rör sig lite. Eftersom den här läkaren inte gjorde tillväxtkontroll på henne förra gången gör han det nu. Han har annars inget att jämföra med om han inte gör en egen kontroll. Lillan är nu -62 % men eftersom funktionerna är bra är det viktigare än storleken i detta läge. Moderkakan är fortfarande vit och tjock och troligtvis är det där problemet ligger nu. Varför moderkakan ser ut som den gör har han inget svar på och han har sökt svar hos sina kollegor meningen vet varför. Men vi lovade honom att han skulle få moderkakan efter förlossningen så de kunde undersöka den och hitta felet. Lillan får i alla fall inte så mycket näring som hon borde ur den här moderkakan.
Nu är det bara en tidsfråga hur länge moderkakan kan förse bebisarna med näring. Vi ska bli bevakade som hökar sa läkaren. En månad till hoppas vi på att de får stanna i mig läkaren säger jag är optimist i alla fall. Så länge tror han inte de får vara kvar men det kanske blir en födelsedagspresent till min 30-årsdag.
Vi lämnat lättade Huddinge och Peter kör mig till Danderyds Sjukhus för en ny provtagning. Jag ska prata med Ultragyn också för nya ultraljuds tider. Nu måste vi kollas ordentligt gärna varannan dag sa läkaren på Huddinge.
Prover tas och jag får vänta en timme innan jag får svar på dem. Det blir en trist tonfisksmörgås från Pressbyrån till lunch. Men det får duga man äter ju allt man kommer år nu man vet inte när det är dags för fasta igen.
Tiden går och äntligen får jag komma in till läkaren. Vi pratar lite om vad som hänt på Huddinge idag och att det är täta kontroller som gäller nu. Levervärdena har gått upp något men är hyfsat stabila mot det senaste provet. Gallsyror fanns det inget av i de senaste proverna. Men hem får jag inte åka utan de lägger in mig ett dygn för kortisonbehandling. Allt för att bebisarnas lungor skall utvecklas snabbare så de får bättre förutsättningar om de skulle födas de närmaste veckorna. En läkare från neonatalen skall komma och berätta för oss vad det betyder att få ett prematurt barn och vilka chanser just våra barn har att klara sig om de föds nu. Men jag vill inte ha dem nu jag vill ha dem länge kvar ännu minst en månad i alla fall så vi kommer till vecka 30-32. Men det är ju inte vi som bestämmer men den lilla har samma chanser som den stora bara lungor och hjärna hänger med i utvecklingen.
Känner stor rädsla och olust inför att få ett hjärnskadat barn. Vill inte de skall behöva lida livet genom för att man tar felaktiga beslut. Är det rätt att rädda till varje pris? Ska man rädda barn hur långt ner i åldrarna som helst? Självklart vill jag att våra tjejer ska födas och överleva utan bestående men.
Ät inte bara rädd för att de ska födas för tidigt jag har en enorm skräck för kejsarsnitt. Men inte lika rädd som jag är för att bebisarna skall födas döda. Blir det dags inom några veckor kommer jag att behöva föda med kejsarsnitt och då blir det på Karolinska Sjukhuset. De tar inte så här små bebisar på Danderyds Sjukhus. Såhär små barn kan behöva respiratorvård och det har de inte på Danderyds Sjukhus. Känns just nu som vi är pingisbollar mellan Stockholms sjukhus.
Får kortisonsprutan i rumpan och den var ju inte den skönaste sprutan man kan få. Det svider och gör ont tycker jag, Men vad gör man inte för sina små änglar i magen? Kanske inte skall kalla dem änglar de lever ju. Tydligen skall jag bli jättepigg av sprutan och det är väl i så fall första gången på väldigt länge som jag är pigg sedan jag blev gravid.
Middagen var ingen hit, den paj de erbjöd mig innehöll kött så jag fick lov att äta havregrynsgröt. Det duger i alla lägen men man vill ju ha ett riktigt mål mat per dygn. Tror jag blev lite piggare av kortisonet och först klockan 22 stupar jag i säng. Kommer inte riktigt till ro även om jag är jättetrött. Saknar Peter som är mitt stora stöd i livet. Vid 24 tiden har jag sån huvudvärk att har blir tokig. Vet inte vad det beror på, jag börjar bli förkyld så det kan vara det. Det är ju även en hel del spänningar i mig just nu. Larmar och ber om Alvedon. Sköterskan säger hon skall hämta det. När hon kommer tillbaka har hon nattens barnmorska med sig och hon berättar att hon kan sätta akupunktur på mig om jag vill pröva det. Det kan ju inte skada att testa i alla fall. En nål mitt på skallen och tre i pannan sätts dit så nu kan jag ta emot signaler från yttre rymden säger barnmorskan. Skönt att de har humor hur skulle man annars klara av allt det allvarliga som händer med oss just nu.
Känner mig väldigt avslappnad och somnar nästan. Kortisonet gör mig kissnödig och jag har säker kissat 10 gånger sedan jag fick sprutan. Nu vet jag hur bår hund hade det när hon fick kortison, men jag lovar att inte göra pölar på golvet i alla fall. Och hur skulle det se ut även om man inte klara av att knipa helt alla gånger så skvätter vi inte runt oss. Går upp ur sängen för att kissa, passar på att titta mig i spegeln. Det ser faktiskt ut som jag har antenner i skallen. Undrar om jag får in fler tv-kanaler än sjukhuset har om jag stänger ögonen? Just nu skulle det vara skönt att titta på tv men min rumskamrat sover och jag vill inte störa henne. Hemma är det skönt att kunna flippa på tv´n när man vaknar på natten och bara slötitta på ingenting. Peter är så van att jag är vaken på nätterna men han sover som en sten och vaknar inte. Undrar hur han sover inatt när jag inte är hemma. Undrar om han saknar mig? Hoppas han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Han är ju mitt stöd i livet och vi har verkligen fått gå igenom allt man kan tänka sig under våra 5,5 år tillsammans och vi ska nog klara den här persen också. Men visst vore det lättare om jag var hemma och vi kunde ha det jobbiga tillsammans, hemma i sin trygghet och i Peters trygga armar. Men i morgon ska jag ju hem igen, en spruta till och nya leverprover sedan borde jag ju få åka hem.
Jag måste komma ihåg att fråga när jag får träffa läkarna på neonatalen. När jag träffar dem ska jag fråga hur stora chanser våra bebisar har, är så rädd att förlora de små. Har ställt in mig på att lillan kanske inte klarar sig hur hemskt det än låter. Men både jag och pappa kämpar så hon ska klara det, det måste hon göra. Det måste bli så det bara måste.
Klockan 3 vaknar jag till igen, min rumskamrat springer på toaletten hela tiden och jag känner att jag behöver göra det samma. Vart kommer allt ifrån? Jag försöker somna om igen men kommer inte till någon ro. Det maler av tankar i huvudet på mig.
På nått lustigt sätt ser jag nerpå mig själv. Vet inte om jag fått hallucinationer men jag sitter som på ett moln och tittar ner på mig. Men jag ser mig själv som en ful anka, mörkligt. Jag dvs. ankan sitter på något fjäderbeklätt som jag tror är jordklotet men det kan också vara min rumpa som jag tycker är kollosal just nu. I den ”knölen” är bebisarna och alla andra bekymmer och den bara växer och växer. Nu bestämmer jag mig för att det är nog en bisarr fördröm jag har så jag sätter mig upp i sängen och tar en banan. Är jag hungrig hemma hade jag ätit men jag kan ju inte gå upp härpå sjukhuset och ta det jag vill ha. Hemma micrar jag gröt mitt i natten om jag är riktigt hungrig och skulle jag göra det här skulle de nog tro jag är tokig. Ska försöka somna om igen.
Dag 2 på Danderyds sjukhus (DS)
När jag äntligen somnar om klockan 6 kommer klockan att gå fort, det är huxflux dags för morgon ronden. Klockan är 730 och jag är knappt vid medvetande när de vill lyssna på bebisarna. Vi lyssnar och allt låter normalt, nya prover skall också tas. Spruta skall jag få i eftermiddag eftersom det skall gå 24 timmar mellan dem. Vill åka hem hatar verkligen att ligga på sjukhus så jag hoppas det blir i eftermiddag.
Klockan 1120 är det dags för ultraljud igen och flödeskontroll. Flödet till lillan är bra så jag går lyckligt därifrån. Vår ultraljudsläkare har informerat hela läkarkåren om vad som är på gång men vi hinner bli 26 fullgångna veckor helt säkert innan nått händer men vi hoppas på att få 28 veckor.
Upper på avdelningen är det lunch. Soppa med pannkaka, det är gott med lite varm mat. Somnar nästan sittandes så jag lägger mig och läser lite och somnar tillslut. Som vanligt när man sover som bäst kommer läkarronden, mina levervärden har gått upp så hem får jag inte gå idag. Jag saknar Peter så otroligt mycket och vill inte sova utan honom. Jag får nog åka hem i morgon och komma in på dagarna för provtagning. Det är bra att de har koll på oss men jag saknar Peter mer än jag kan förklara.
På kvällen lyssnar de på bebisarna igen och allt lät jättefint. Mitt blodtryck ligger bra på 150/80 så det är ingen större fara med mig. Försöker hålla mig vaken för att se på en film under kvällen men den hinner knappt börja förrän jag sov sött.
Klockan 1120 är det dags för ultraljud igen och flödeskontroll. Flödet till lillan är bra så jag går lyckligt därifrån. Vår ultraljudsläkare har informerat hela läkarkåren om vad som är på gång men vi hinner bli 26 fullgångna veckor helt säkert innan nått händer men vi hoppas på att få 28 veckor.
Upper på avdelningen är det lunch. Soppa med pannkaka, det är gott med lite varm mat. Somnar nästan sittandes så jag lägger mig och läser lite och somnar tillslut. Som vanligt när man sover som bäst kommer läkarronden, mina levervärden har gått upp så hem får jag inte gå idag. Jag saknar Peter så otroligt mycket och vill inte sova utan honom. Jag får nog åka hem i morgon och komma in på dagarna för provtagning. Det är bra att de har koll på oss men jag saknar Peter mer än jag kan förklara.
På kvällen lyssnar de på bebisarna igen och allt lät jättefint. Mitt blodtryck ligger bra på 150/80 så det är ingen större fara med mig. Försöker hålla mig vaken för att se på en film under kvällen men den hinner knappt börja förrän jag sov sött.
Dag 3 på DS
Inatt sov jag och vaknade inte och låg vaken utan klockan 7 tyckte jag det fick räcka med sömn. Då har man ju nästan hunnit svälta ihjäl och frukosten är dagens höjdpunkt på sjukhuset för resten av maten är nästan oätbar. Klockan 8 hade de fortfarande inte kommit in till oss för att lyssna på bebisarna och jag går ut och äter. Nu kurrar magen ordentligt och det finns två hungriga bebisar därinne som behöver gödas ordentligt. Eftersom det är helg är allt senarelagt men min mage bryr sig inte riktigt om det. Äter tills jag blir hämtad för nya blodprover. Ingen har ännu lyssnat på bebisarna och det är jättelungt i magen. Antar att de var så speedade igår av kortisonet att de tagit sovmorgon.
Väntar på att läkarronden skall komma och jag ska få gå hem. Vill hem till min egen säng och till min egen dusch. Men framför allt till min man! Läkarronden kommer och hem fick jag inte gå! Dagpermissioner kunde de sträcka sig till men inte mer. Då kan jag i alla fall få rena kläder och en dusch och vila i några timmar i min egen trygga säng. Den här läkaren kändes inte lika bra som de ordinarie men jag ska väl vara glad att de låter mig gå hem lite grann. Vila är det väl det jag kan göra just nu, känner mig väldigt stor och tjock. Det är nog bara att glömma julen hemma med barnen men allt ska nog lösa sig till dess.
Fick sova hemma efter lite överläggning med barnmorska här på avdelningen. Vi kom dit en sväng på kvällen och lyssnade på barnen. De har så fina och stabila hjärtljud. Varför kan inte lillan få växa och bli stor? Väx unge!
Väntar på att läkarronden skall komma och jag ska få gå hem. Vill hem till min egen säng och till min egen dusch. Men framför allt till min man! Läkarronden kommer och hem fick jag inte gå! Dagpermissioner kunde de sträcka sig till men inte mer. Då kan jag i alla fall få rena kläder och en dusch och vila i några timmar i min egen trygga säng. Den här läkaren kändes inte lika bra som de ordinarie men jag ska väl vara glad att de låter mig gå hem lite grann. Vila är det väl det jag kan göra just nu, känner mig väldigt stor och tjock. Det är nog bara att glömma julen hemma med barnen men allt ska nog lösa sig till dess.
Fick sova hemma efter lite överläggning med barnmorska här på avdelningen. Vi kom dit en sväng på kvällen och lyssnade på barnen. De har så fina och stabila hjärtljud. Varför kan inte lillan få växa och bli stor? Väx unge!
Dag 4 på DS
Tillbaka igen, inte helt utsövd för jag var så glad att få sova hemma bredvid Peter att jag knappt kunde sova. Lillan dundrade på ganska ordentligt i magen i morse så hon kanske börjar hämta krafter nu. Maten hemma var kanske inte så bra (varmamackor) så min mage är helt ur form. Har en hel del sammandragningar är jag går men det är inte så konstigt med den här tyngden. Det är jobbigt att gå längre sträckor nu och jag växer fort.
Idag är det snökaos ute så jag får jag inte åka hem kan jag ju titta ut på ambulanserna som ska till akuten med folk som inte kan köra ordentligt.
Fick återigen dagpermission av läkaren. Idag var han lite mer öppen än igår. En riktig skämtare. Sa själv att jag kommer tillbaka och sover över natten eftersom det skulle bli snöstorm. Egentligen skulle jag ha stannat hemma i sängen och vilat hela dagen men jag kände mig så otroligt deppig att jag hellre åkte med Peter och lämnade bud. Satt nog mest och sov i bilen.
Känner jag får panik snart. Är så rädd att bebisarna inte ska klara sig. Orkar inte förlora dem. Låt mig få ha dem i magen en månad till det skulle vara underbart.
Idag är det snökaos ute så jag får jag inte åka hem kan jag ju titta ut på ambulanserna som ska till akuten med folk som inte kan köra ordentligt.
Fick återigen dagpermission av läkaren. Idag var han lite mer öppen än igår. En riktig skämtare. Sa själv att jag kommer tillbaka och sover över natten eftersom det skulle bli snöstorm. Egentligen skulle jag ha stannat hemma i sängen och vilat hela dagen men jag kände mig så otroligt deppig att jag hellre åkte med Peter och lämnade bud. Satt nog mest och sov i bilen.
Känner jag får panik snart. Är så rädd att bebisarna inte ska klara sig. Orkar inte förlora dem. Låt mig få ha dem i magen en månad till det skulle vara underbart.
Dag 5 på DS
Sov förvånansvärt bra i natt, vaknade till vid 3 tiden när min rumskamrat hade ont och fick bricanyl för att stoppa värkarna. Tänk alla dessa små bebisar som vill ut långt innan de är klara. Somnade om utan problem och vaknade igen strax före 7. Låg och lyssnade på min cd-bok tills jag inte kunde hålla mig borta från frukost längre.
Ute är det snökaos, det är kanon vitt överallt och jättefint att titta på när man befinner sig på insidan. Inser att det blir nog inte så många vinterpromenader för min del den här vintern.
Barnmorskan kom och lyssnade på bebisarna som tickar på finns i sin vanliga takt, lillan har varit igång i magen på morgonen så jag var inte orolig alls. Det känns som henne i alla fall eftersom det är på vänster sida där hon borde ha sina ben. Hoppas hon börjar växa så det knakar snart. Har sagt till att jag vill träffa barnläkarna från neonatalen snart så jag är förberedd på vad som skal hända. Jag har så mycket frågor om hur långt barnen kommit i sin utveckling i det här stadiet och spelar lillans knappa vikt någon roll med tanke på hennes ålder? Har så mycket frågor. Läser väldigt mycket i ”För tidigt född” men svaren finns inte riktigt som jag vill ha.
Börjar nästan gråta när jag tänker på att förlora dem,. Vi lyssnar på dem två gånger om dagen och de blir mer och mer verkliga för mig. Försökte ett tag att inte tänka på lillan men hon rör på sig mer och mer det gör att det inte går att ignorera henne. Älskar att höra hennes hjärtljud och veta att hon har ett stabilt hjärta som slår. Det är min Alva där inne och fan om jag inte ska få dig! 26 fullgångna veckor nu ge oss två till men gärna fler. Vet inte vem man skall be till men jag hoppas någon lyssnar till mina önskningar.
Äntligen kommer läkaren, en timma senare än vanligt. Jag får troligtvis dagpermissioner men blir kvar på sjukhuset tills bebisarna är födda. Läkaren säger att det är väldigt lite hopp för lillan om hon föds nu och det känns jättejobbigt. Vill vara stark och klara av det här men jag vet inte om jag klarar det. Han skulle i alla fall prata med barnläkaren på neonatalen så de skulle komma upp idag. Är så rädd att förlora de båda, mina små tjejer min lycka. Tårarna rinner ner för kinderna på mig och jag gömmer mig under täcket och försvinner en stund. Skulle bara vilja skrika ut min sorg men vem lyssnar på mig och vem ska ge mig tröst. Känner mig otroligt ensam just nu med allt. Hoppas hoppas att du lagt på sig lite vikt att jobba med min lilla bebis. Det är panik i min kropp och någon som aldrig upplevt känslan att förlora ett barn kan inte förstå hur jag mår och känner det. Jag struntar i världen runt om mig, det är bara jag och barnen runt mig som är viktiga. Allt annat känns som småsaker och jag orkar inte bry mig. Känner mig lurad på min graviditets lycka och vill bara försvinna.
Träffade barnläkaren från neonatalen på dagen. En optimist tack och lov det behövde jag nu, även om lillans tillstånd var bekymrande. Skönt att höra att de klarat betydligt mindre barn tidigare men att allt hänger på hennes livsvilja, bedömning av hjärnskador och andra skador. Förhoppningen är ju att de får ligga kvar i mig ett tag till så de får växa men den förhoppningen har vi ju alla. Chanserna är ju inte så stora att de blir kvar länge till och ska de födas nu måste vi till Karolinska Sjukhuset och blir det Karolinska Sjukhuset så vet vi att de har respiratorer ordentligt och det behöver troligtvis lillan.
Vi ska klara det här oavsett utgången vi ska vara starka. Vi måste vara starka så vi klarar oss själva och inte går under med äktenskap, barn och allt runt omkring oss. Men jobbigt är det, att hela tiden se två fina tjejer på ultraljudet och sedan ha i tanke att de snart kan vara borta. Det är ofattbart och det gör ont i hjärtat.
Kuratorn kom förbi och pratade en stund. Det kändes jätteskönt att få gråta ut lite och berätta om vad som rörde sig i mitt huvud. Har så många tankar och funderingar och framförallt ångest. Den fruktansvädra ångesten som aldrig ger med sig, har jag gjort nått fel för att det ska vara såhär? Har så mycket frågor som ingen vet att besvara, ingen vet vad som kommer hända i allt detta kaos. Jobbigt jobbigt jobbigt! Men väx då unge väx och bli stor! Gör mamma och alla andra glada.
Fick åka hem och träffa barnen en stund. Gissa om jag saknat dem, försöker förklara situationen för dem så de inte tror vi undanhåller nått för dem.
Kristofer kom och hälsade på och det va skönt att få prata om lite annat än bara bebisar. Men jag insåg snart att hela mitt liv kretsar kring bebisarna. Men det är lättsamt att prata med honom för han lyssnar på det man säger. En vän som inte försvinner när man mår dåligt och tröstar en när man behöver.
Tiden hemma går fort och jag hann knappt träffa Peter idag. När han väl kom hem från jobbet va det dags för mig att bli transporterad tillbaka till sjukhuset. Maria var jätteledsen när jag gick, jag får sådan ångest av att lämna dem men jag har ju inget val. Freja och Erik märkte inte av att jag gick de lekte och byggde myshörna i sitt rum. Hur Emma känner vet jag inte tror inte hon bryr sig så mycket om mig det är mer bebisarna som oroar henne. Hon vill i alla fall inte berätta för mig hur hon känner.
Saknar Peter så mycket, vill få gråta och prata med honom om allt det jobbiga men det finns ju inte tid till det. Jag förstår ju att jobbet är viktigt och att julhandeln snart är över men det är i alla fall jobbigt att inte ha honom hos mig när jag behöver honom som mest. Men snart får han väl tid över för mig. Jag behöver hans närhet och kärlek nu det hjälper mycket i allt det här. Mår så psykiskt dåligt på grund av allt detta.
Tillbaka på Danderyds Sjukhus igen och jag har fått ett eget rum. Det känns jättebra för nu kan jag gråta utan att störa någon. Jag gråter mycket nu, mina ögon är konstant rödgråtna och jag ser nog ut som ett lik som inte sovit på flera veckor. Försökte sova hela natten men jag kan inte somna om när jag väl vaknat till. Kämpar länge med att somna men bebisarna är vakna i magen så tankarna går till dem. Sätter på tv´n så kanske jag somnar.
Ute är det snökaos, det är kanon vitt överallt och jättefint att titta på när man befinner sig på insidan. Inser att det blir nog inte så många vinterpromenader för min del den här vintern.
Barnmorskan kom och lyssnade på bebisarna som tickar på finns i sin vanliga takt, lillan har varit igång i magen på morgonen så jag var inte orolig alls. Det känns som henne i alla fall eftersom det är på vänster sida där hon borde ha sina ben. Hoppas hon börjar växa så det knakar snart. Har sagt till att jag vill träffa barnläkarna från neonatalen snart så jag är förberedd på vad som skal hända. Jag har så mycket frågor om hur långt barnen kommit i sin utveckling i det här stadiet och spelar lillans knappa vikt någon roll med tanke på hennes ålder? Har så mycket frågor. Läser väldigt mycket i ”För tidigt född” men svaren finns inte riktigt som jag vill ha.
Börjar nästan gråta när jag tänker på att förlora dem,. Vi lyssnar på dem två gånger om dagen och de blir mer och mer verkliga för mig. Försökte ett tag att inte tänka på lillan men hon rör på sig mer och mer det gör att det inte går att ignorera henne. Älskar att höra hennes hjärtljud och veta att hon har ett stabilt hjärta som slår. Det är min Alva där inne och fan om jag inte ska få dig! 26 fullgångna veckor nu ge oss två till men gärna fler. Vet inte vem man skall be till men jag hoppas någon lyssnar till mina önskningar.
Äntligen kommer läkaren, en timma senare än vanligt. Jag får troligtvis dagpermissioner men blir kvar på sjukhuset tills bebisarna är födda. Läkaren säger att det är väldigt lite hopp för lillan om hon föds nu och det känns jättejobbigt. Vill vara stark och klara av det här men jag vet inte om jag klarar det. Han skulle i alla fall prata med barnläkaren på neonatalen så de skulle komma upp idag. Är så rädd att förlora de båda, mina små tjejer min lycka. Tårarna rinner ner för kinderna på mig och jag gömmer mig under täcket och försvinner en stund. Skulle bara vilja skrika ut min sorg men vem lyssnar på mig och vem ska ge mig tröst. Känner mig otroligt ensam just nu med allt. Hoppas hoppas att du lagt på sig lite vikt att jobba med min lilla bebis. Det är panik i min kropp och någon som aldrig upplevt känslan att förlora ett barn kan inte förstå hur jag mår och känner det. Jag struntar i världen runt om mig, det är bara jag och barnen runt mig som är viktiga. Allt annat känns som småsaker och jag orkar inte bry mig. Känner mig lurad på min graviditets lycka och vill bara försvinna.
Träffade barnläkaren från neonatalen på dagen. En optimist tack och lov det behövde jag nu, även om lillans tillstånd var bekymrande. Skönt att höra att de klarat betydligt mindre barn tidigare men att allt hänger på hennes livsvilja, bedömning av hjärnskador och andra skador. Förhoppningen är ju att de får ligga kvar i mig ett tag till så de får växa men den förhoppningen har vi ju alla. Chanserna är ju inte så stora att de blir kvar länge till och ska de födas nu måste vi till Karolinska Sjukhuset och blir det Karolinska Sjukhuset så vet vi att de har respiratorer ordentligt och det behöver troligtvis lillan.
Vi ska klara det här oavsett utgången vi ska vara starka. Vi måste vara starka så vi klarar oss själva och inte går under med äktenskap, barn och allt runt omkring oss. Men jobbigt är det, att hela tiden se två fina tjejer på ultraljudet och sedan ha i tanke att de snart kan vara borta. Det är ofattbart och det gör ont i hjärtat.
Kuratorn kom förbi och pratade en stund. Det kändes jätteskönt att få gråta ut lite och berätta om vad som rörde sig i mitt huvud. Har så många tankar och funderingar och framförallt ångest. Den fruktansvädra ångesten som aldrig ger med sig, har jag gjort nått fel för att det ska vara såhär? Har så mycket frågor som ingen vet att besvara, ingen vet vad som kommer hända i allt detta kaos. Jobbigt jobbigt jobbigt! Men väx då unge väx och bli stor! Gör mamma och alla andra glada.
Fick åka hem och träffa barnen en stund. Gissa om jag saknat dem, försöker förklara situationen för dem så de inte tror vi undanhåller nått för dem.
Kristofer kom och hälsade på och det va skönt att få prata om lite annat än bara bebisar. Men jag insåg snart att hela mitt liv kretsar kring bebisarna. Men det är lättsamt att prata med honom för han lyssnar på det man säger. En vän som inte försvinner när man mår dåligt och tröstar en när man behöver.
Tiden hemma går fort och jag hann knappt träffa Peter idag. När han väl kom hem från jobbet va det dags för mig att bli transporterad tillbaka till sjukhuset. Maria var jätteledsen när jag gick, jag får sådan ångest av att lämna dem men jag har ju inget val. Freja och Erik märkte inte av att jag gick de lekte och byggde myshörna i sitt rum. Hur Emma känner vet jag inte tror inte hon bryr sig så mycket om mig det är mer bebisarna som oroar henne. Hon vill i alla fall inte berätta för mig hur hon känner.
Saknar Peter så mycket, vill få gråta och prata med honom om allt det jobbiga men det finns ju inte tid till det. Jag förstår ju att jobbet är viktigt och att julhandeln snart är över men det är i alla fall jobbigt att inte ha honom hos mig när jag behöver honom som mest. Men snart får han väl tid över för mig. Jag behöver hans närhet och kärlek nu det hjälper mycket i allt det här. Mår så psykiskt dåligt på grund av allt detta.
Tillbaka på Danderyds Sjukhus igen och jag har fått ett eget rum. Det känns jättebra för nu kan jag gråta utan att störa någon. Jag gråter mycket nu, mina ögon är konstant rödgråtna och jag ser nog ut som ett lik som inte sovit på flera veckor. Försökte sova hela natten men jag kan inte somna om när jag väl vaknat till. Kämpar länge med att somna men bebisarna är vakna i magen så tankarna går till dem. Sätter på tv´n så kanske jag somnar.
Dag 6 på DS
Vaknade tidigt, före 7 som vanligt. Sista 5an går ner i betaltv´n. Måste ta hit en egen tv det går inte att lägga ut en förmögenhet på att se på tv. Jag kommer ju att vara här ett tag och det är det enda tidsfördriv man har. Vill ju vara ganska ensam just nu och inte sitta ute i det stora tv rummet med de andra mammorna. Det är så mycket nytt folk här hela tiden och det är lite jobbigt att förklara varför man ligger inne.
Ska göra nytt ultraljud idag och jag hoppas som vanligt att allt är bra där inne. Bara de inte hittat nått nytt fel det orkar jag inte med. Läkaren säger vi ska lyssna ordentligt på bebisarna morgon och kväll och går lillan hjärtljud ner mycket måste ett nytt ultraljud göras och bebisarna tas ut. Jag hoppas bara att allt är bra, jag vill att allt skall vara det.
Vill inte förlora mina tjejer, vi ska vara tillsammans!
Nu ska jag säga att jag njuter! Ultraljudet gick jättebra. Alla flöden var perfekta och det fanns inga tecken på att tjejerna hade problem. Alla organ fick vad de skulle och de var livliga. De växer också, lillan är över 400 g nu och den stora över 900 g. Det känns fantastiskt. Både Peter och jag kände en ny gnista av hopp i kroppen, jag gör vad som helst för att få er och få er att må bra. Älskar er så mycket även om ni bara finns på insidan ännu. Har ju sett er så många gånger på ultraljud att jag är en med er redan nu.
Kändes bra att åka hem tillbarnen och berätta att allt var bra med bebisarna. Ut i snön och i friska luften med pulkaåkning. Jag stod visserligen bara och tittade på i -10 grader skyla och sedan hem till en varm dusch och ner i sängen för en välbehövlig vila. Finns det nått skönare än att krypa ner i sin egen säng när man spenderat många nätter i sjukhusets sängar? Trots hundhår och sand är det otroligt skönt. Somnar sött någon timme medan barnen kutar runt som yra höns och leker jultomtar med pulkor på parketten. Men vem orkar bry sig om sånt när det finns viktigare saker att bry sig om. Peter kommer äntligen hem och vi hinner med en halvtimma naket och barnförbjudet i sängen. Gissa om vi båda behöver den närheten nu? Vi har ju inte fått sexförbud och vi mår båda mycket bättre när vi kan ha något som är relativt normalt i livet just nu. Sen kan jag ju inte hålla mig borta från min underbara man heller. Trodde aldrig man kunde vara så lycklig med en annan människa än vad jag är med honom. Trots alla motgångar är der han jag håller i för livet. Vi ska klara det här jobbiga tillsammans, fast idag är det en bra dag eftersom bebisarna mådde så bra på ultraljudet. Det här ska nog lösa sig.
I morgon ser jag fram mot att fira julafton med barnen, alla är hemma och det blir full fart.
Ska göra nytt ultraljud idag och jag hoppas som vanligt att allt är bra där inne. Bara de inte hittat nått nytt fel det orkar jag inte med. Läkaren säger vi ska lyssna ordentligt på bebisarna morgon och kväll och går lillan hjärtljud ner mycket måste ett nytt ultraljud göras och bebisarna tas ut. Jag hoppas bara att allt är bra, jag vill att allt skall vara det.
Vill inte förlora mina tjejer, vi ska vara tillsammans!
Nu ska jag säga att jag njuter! Ultraljudet gick jättebra. Alla flöden var perfekta och det fanns inga tecken på att tjejerna hade problem. Alla organ fick vad de skulle och de var livliga. De växer också, lillan är över 400 g nu och den stora över 900 g. Det känns fantastiskt. Både Peter och jag kände en ny gnista av hopp i kroppen, jag gör vad som helst för att få er och få er att må bra. Älskar er så mycket även om ni bara finns på insidan ännu. Har ju sett er så många gånger på ultraljud att jag är en med er redan nu.
Kändes bra att åka hem tillbarnen och berätta att allt var bra med bebisarna. Ut i snön och i friska luften med pulkaåkning. Jag stod visserligen bara och tittade på i -10 grader skyla och sedan hem till en varm dusch och ner i sängen för en välbehövlig vila. Finns det nått skönare än att krypa ner i sin egen säng när man spenderat många nätter i sjukhusets sängar? Trots hundhår och sand är det otroligt skönt. Somnar sött någon timme medan barnen kutar runt som yra höns och leker jultomtar med pulkor på parketten. Men vem orkar bry sig om sånt när det finns viktigare saker att bry sig om. Peter kommer äntligen hem och vi hinner med en halvtimma naket och barnförbjudet i sängen. Gissa om vi båda behöver den närheten nu? Vi har ju inte fått sexförbud och vi mår båda mycket bättre när vi kan ha något som är relativt normalt i livet just nu. Sen kan jag ju inte hålla mig borta från min underbara man heller. Trodde aldrig man kunde vara så lycklig med en annan människa än vad jag är med honom. Trots alla motgångar är der han jag håller i för livet. Vi ska klara det här jobbiga tillsammans, fast idag är det en bra dag eftersom bebisarna mådde så bra på ultraljudet. Det här ska nog lösa sig.
I morgon ser jag fram mot att fira julafton med barnen, alla är hemma och det blir full fart.
Två lugna dagar
Julafton och juldagen flyter på utan oro, babyarnas hjärtljud är fina som vanligt. Det är skönt att inte behöva oroa sig utan bara få tänka på familjen. I morgon på annandagen är det ultraljud igen och det är en annan läkare igen som ska göra det. Det är lite jobbigt när man måste ha nya läkare hela tiden. Skönt att de är duktiga allihopa och gör sitt bästa för att vi ska må bra.
På helgerna är det jourläkare som går runt och det är olika varje helg och ibland varje helgdag. Det är tur att det just nu är så pass bra med mig och bebisarna att de inte behöver ta några beslut i vas som skall göras med mig. Ultraljuden beslutar hel vad som ska göras, men än så länge syns inga tecken på att de små mår dåligt. Man tittar på flödet i navelsträngen för att se om näringen går igenom. Sedan kollar de hjärnan om den är stressad, det finns inga tecken på att den skulle vara det heller. Stressen i hjärnan är det första tecknet på att de mår dåligt, allt syrerikt blod koncentreras till de vitala organen och barnen blir slöa och rör inte på sig. Men mina rör sig och den stora vildingen är aldrig stilla och rör sig mer och mer. Det sista flödet som mäts är det i levern, när det är negativt måste bebisarna ut ganska omgående. Det är sista utposten och det måste ha bra flöde. Tror det heter ductus venusus eller nått sådant. Men det har bara varit negativt på lillan en gång och då fick vi ju åka till Huddinge och då fanns inga tecken på att det var negativt. De måste ha mätt fel eftersom allt var bra när vi kom dit. Det är et så litet kärl att man lätt kan mäta fel eller missa. Alva kanske bara ville kolla om läkarna varpå alerten ifall att något blir fel. Men man är rädd varje gång det är en ny läkare som gör ultraljud att det skall se något den tidigare inte sett och göra nått förhastat. Men nu hinner vi i alla fall bli 27 fullgångna veckor och kanske hinner vi bli 28 också.
Hoppas hoppas hoppas!
Väx tjejer och sug i er all näring jag stoppar i mig för er skull! Väx och må bra mamma vill ha er.
Får gå på besök på neonatalen där jag får hälsa på ett par som fått tvillingar i vecka 29. De är så små att man knappt kan tänka sig att mina i magen är i samma storlek. Det har gått bra får de här tjejerna och de har inte behövt respiratorvård alls trots att de var så små när de föddes. Det väcker lite hopp i mig.
På helgerna är det jourläkare som går runt och det är olika varje helg och ibland varje helgdag. Det är tur att det just nu är så pass bra med mig och bebisarna att de inte behöver ta några beslut i vas som skall göras med mig. Ultraljuden beslutar hel vad som ska göras, men än så länge syns inga tecken på att de små mår dåligt. Man tittar på flödet i navelsträngen för att se om näringen går igenom. Sedan kollar de hjärnan om den är stressad, det finns inga tecken på att den skulle vara det heller. Stressen i hjärnan är det första tecknet på att de mår dåligt, allt syrerikt blod koncentreras till de vitala organen och barnen blir slöa och rör inte på sig. Men mina rör sig och den stora vildingen är aldrig stilla och rör sig mer och mer. Det sista flödet som mäts är det i levern, när det är negativt måste bebisarna ut ganska omgående. Det är sista utposten och det måste ha bra flöde. Tror det heter ductus venusus eller nått sådant. Men det har bara varit negativt på lillan en gång och då fick vi ju åka till Huddinge och då fanns inga tecken på att det var negativt. De måste ha mätt fel eftersom allt var bra när vi kom dit. Det är et så litet kärl att man lätt kan mäta fel eller missa. Alva kanske bara ville kolla om läkarna varpå alerten ifall att något blir fel. Men man är rädd varje gång det är en ny läkare som gör ultraljud att det skall se något den tidigare inte sett och göra nått förhastat. Men nu hinner vi i alla fall bli 27 fullgångna veckor och kanske hinner vi bli 28 också.
Hoppas hoppas hoppas!
Väx tjejer och sug i er all näring jag stoppar i mig för er skull! Väx och må bra mamma vill ha er.
Får gå på besök på neonatalen där jag får hälsa på ett par som fått tvillingar i vecka 29. De är så små att man knappt kan tänka sig att mina i magen är i samma storlek. Det har gått bra får de här tjejerna och de har inte behövt respiratorvård alls trots att de var så små när de föddes. Det väcker lite hopp i mig.
Nytt ultraljud
Sover så dåligt på nätterna, har mardrömmar. Inatt drömde jag att vi var på ultraljud och de sa att bebisarna skulle ut nu. Problemet var att snittet skulle göras nere på vårdcentralen och att de inte alls hade kompetensen att göra sånt där. Läkaren var den vi träffat på Huddinge. Bebisarna kom ut och transporterades i varsin plastlåda till ”barnavdelningen” som vari en stor lada. Bland hö och boxar stod kuvöser och respiratorer. En klart märklig mardröm och hur jag än försöker tänka på annat kommer konstiga och läskiga mardrömmar.
Är så rädd för kejsarsnitt, känns jätteläskigt och hur jag än vänder och vrider på tankarna så blir jag aldrig riktigt till ro med tanken. Inser ju mer och mer att jag inte kommer få föda normalt och att snittet ligger nära i tiden.
Det är en viktig dag idag, min Freja fyller 7 år och jag hoppas få sova hemma i natt. Borde få göra det men allt beror på hur dagens ultraljud går, ingen läkarrond har varit här ännu så jag har inte kunnat fråga. Det kanske inte är någon rond idag men det borde det ju vara. Man vet inte alltig med sjukhus vad och hur de planerar. Har pratat med barnmorskan om att jag vill sova hemma så hon ska ta upp det med läkaren.
Läkaren sa tack och lov att jag får sova hemma om allt är bra på ultraljudet och jag håller tummarna. Saknar barnen så det gör ont i kroppen. Saknar att saknar att somna och vanka bredvid Peter.
Äntligen dags för ultraljud, en ny läkare som har inte träffat tidigare men hon verkar helt ok. Hon är väldigt noggrann och berättar hela tiden vad hon gjorde, svarade på alla våra frågor så gott hon kunde. Flödena var utan anmärkning så jag och bebisarna får sova hemma inatt.
Inser ganska snabbt hemma att jag inte har någon ork att vara uppe längre. Är stor och otymplig och nätternas mardrömmar och tankar sätter sina spår. Efter tårtkalaset lägger jag mig och går inte upp förrän det är dags att åka till Danderyds Sjukhus igen för att lyssna på bebisarnas hjärtljud på kvällen.
Har svårt att somna hemma också. Drömmer lika jobbiga mardrömmar men nu kan jag ju trycka mig närmare Peter för tröst. Fast jag ska nog sova på sjukhuset istället så han får sova på nätterna. Har så mycket tankar om kejsarsnittet och jag tänker på det när jag försöker sova. Det är kaos i min kropp och mitt huvud.
Är så rädd för kejsarsnitt, känns jätteläskigt och hur jag än vänder och vrider på tankarna så blir jag aldrig riktigt till ro med tanken. Inser ju mer och mer att jag inte kommer få föda normalt och att snittet ligger nära i tiden.
Det är en viktig dag idag, min Freja fyller 7 år och jag hoppas få sova hemma i natt. Borde få göra det men allt beror på hur dagens ultraljud går, ingen läkarrond har varit här ännu så jag har inte kunnat fråga. Det kanske inte är någon rond idag men det borde det ju vara. Man vet inte alltig med sjukhus vad och hur de planerar. Har pratat med barnmorskan om att jag vill sova hemma så hon ska ta upp det med läkaren.
Läkaren sa tack och lov att jag får sova hemma om allt är bra på ultraljudet och jag håller tummarna. Saknar barnen så det gör ont i kroppen. Saknar att saknar att somna och vanka bredvid Peter.
Äntligen dags för ultraljud, en ny läkare som har inte träffat tidigare men hon verkar helt ok. Hon är väldigt noggrann och berättar hela tiden vad hon gjorde, svarade på alla våra frågor så gott hon kunde. Flödena var utan anmärkning så jag och bebisarna får sova hemma inatt.
Inser ganska snabbt hemma att jag inte har någon ork att vara uppe längre. Är stor och otymplig och nätternas mardrömmar och tankar sätter sina spår. Efter tårtkalaset lägger jag mig och går inte upp förrän det är dags att åka till Danderyds Sjukhus igen för att lyssna på bebisarnas hjärtljud på kvällen.
Har svårt att somna hemma också. Drömmer lika jobbiga mardrömmar men nu kan jag ju trycka mig närmare Peter för tröst. Fast jag ska nog sova på sjukhuset istället så han får sova på nätterna. Har så mycket tankar om kejsarsnittet och jag tänker på det när jag försöker sova. Det är kaos i min kropp och mitt huvud.
Helgen rullar på
Helgen passerar lugnt vidare utan komplikationer och annat jobbigt. Men på söndag eftermiddag börjar min hjärna jobba på högvarv igen. Har så mycket att bearbeta och ibland tror jag inte Peter förstår hur jag mår. Ultraljudet i morgon kan ju vara dåligt och då ska ju bebisarna ut. Är han villig att offra den tid det tar att ta hand om de små eller tycker han det räcker med att droppa in efter jobbet en timma och sen göra sitt eget? Det är ju ett heltidsarbete och lite till som kommer och själv kan jag ju inte tänka mig att inte spendera varje vaken minut hos dem. Men jag tror inte Peter har samma tanke riktigt. Tror han räknar med att kunna ha sina barn som vanligt och kanske ta lite extra hjälp någon dag då och då. Han säger inte hur han tänker göra och det är jättejobbigt att inte veta. Men jag kan inte kräva av honom att vara ”barnledig” under den första månaden våra barn ligger på sjukhus. Det är så frustrerande att han inte berättar hur han ska ha det. Tror inte hans barn är riktigt medvetna heller om hur mycket tid bebisarna kommer att ta av oss. De är så pappiga och kommer troligtvis inte acceptera att han inte har tid för dem under en period, så jag får troligtvis ta allt det jobbiga själv. Mina barn blir hos sin pappa tills allt är stabilt och är fullt medvetna om det. Önskar Peter kunde göra det samma, de har ju en mamma som kan ta hand om dem. Men hon ställer sällan upp för oss när det behövs och tror inte Peter vill besvära henne. Vi har inte hunnit få någon tid för varandra sedan jag hamnade på sjukhus. Peter droppar in till mig 10 minuter sedan sticker han igen och det är jobbigt för det är inte slut med sjukhus liggande ännu. Skulle vilja gråta över att jag bara får halvdana svar från honom hela tiden. Han vill väl inte dela med sig av sina tankar till mig eller så vill han inte prioritera bort nått under en period. Han inser kanske själv att det måste göras men det får han märka själv, jag orkar inte ta konflikten just nu. Jag har mina bebisar att tänka på och är hans befintliga viktigare så får det stå för honom jag fixar det jobba själv.
Ultraljud igen
Vaknade tidigt av att de snöröjde ute. Av alla nätter jag sover bra så ska de snöröja utanför fönstret före klockan fem så man vaknar. Somnade i alla fall om vid halv sju och vaknade strax före åtta.
Väntan på ultraljud kan ibland kännas som en evighet. Men det är äntligen dags, bebisarna vill som vanligt inte ligga stilla. Alla flöden var som vanligt bra men lillan hade fått vätska i hjärtat. Nu ska vi bara vänta besked om ifall de skall ta ut dem eller om man kanske ska göra ett nytt ultraljud i morgon. Är nervös nu men det känns bättre om de får komma ut nu och man kan jobba på dem från utsidan istället. Fast riktigt redo är jag inte, hoppas få titta på neonatalavdelningen innan bebisarna tas ut så jag har sett vad de olika maskinerna är för nått. Vill se en respirator och veta hur de fungerar, lillan kommer ju troligtvis att behöva en oavsett när de kommer ut. Men det måste ju finnas åt de båda man vet ju inte hur den störres lungor ser ut. Skall de födas den här veckan kommer vi i alla fall inte få föda på Danderyds Sjukhus utan måste till Karolinska Sjukhuset men de är ju duktiga där på de riktigt små barnen.
Fy det kryper i kroppen på mig, det är två dagar kvar till nyår och det skulle vara skönt att komma in i januari. Läkarna säger att allt kan gå fort när det väl kommit in vätska i hjärtat så nu måste jag mentalt ställa in mig på att det är dags och att jag snart är mamma igen.
Det är ont om plats på sjukhusen och läkarna letat plats åt oss. Det är helt fullt på Karolinska Sjukhuset så de kan inte ta emot oss. Men jag åker vart som helst för mina bebisar bara det går bra.
Karolinska Sjukhuset har nu fått krav från våra läkare att fixa plats åt oss i morgon. Vi ska göra ett nytt ultraljud tidigt i morgon bitti, då kommer de ta ställning till hur pass akut läget är. Jag är förberedd på att vi ska iväg och bebisarna skall födas. Är otroligt nervös, magen visar sin absolut bästa sida och jag flyttar snart in på toaletten. Ska försöka sova inatt så jag är redo att få panik i morgon.
Väntan på ultraljud kan ibland kännas som en evighet. Men det är äntligen dags, bebisarna vill som vanligt inte ligga stilla. Alla flöden var som vanligt bra men lillan hade fått vätska i hjärtat. Nu ska vi bara vänta besked om ifall de skall ta ut dem eller om man kanske ska göra ett nytt ultraljud i morgon. Är nervös nu men det känns bättre om de får komma ut nu och man kan jobba på dem från utsidan istället. Fast riktigt redo är jag inte, hoppas få titta på neonatalavdelningen innan bebisarna tas ut så jag har sett vad de olika maskinerna är för nått. Vill se en respirator och veta hur de fungerar, lillan kommer ju troligtvis att behöva en oavsett när de kommer ut. Men det måste ju finnas åt de båda man vet ju inte hur den störres lungor ser ut. Skall de födas den här veckan kommer vi i alla fall inte få föda på Danderyds Sjukhus utan måste till Karolinska Sjukhuset men de är ju duktiga där på de riktigt små barnen.
Fy det kryper i kroppen på mig, det är två dagar kvar till nyår och det skulle vara skönt att komma in i januari. Läkarna säger att allt kan gå fort när det väl kommit in vätska i hjärtat så nu måste jag mentalt ställa in mig på att det är dags och att jag snart är mamma igen.
Det är ont om plats på sjukhusen och läkarna letat plats åt oss. Det är helt fullt på Karolinska Sjukhuset så de kan inte ta emot oss. Men jag åker vart som helst för mina bebisar bara det går bra.
Karolinska Sjukhuset har nu fått krav från våra läkare att fixa plats åt oss i morgon. Vi ska göra ett nytt ultraljud tidigt i morgon bitti, då kommer de ta ställning till hur pass akut läget är. Jag är förberedd på att vi ska iväg och bebisarna skall födas. Är otroligt nervös, magen visar sin absolut bästa sida och jag flyttar snart in på toaletten. Ska försöka sova inatt så jag är redo att få panik i morgon.
Vi åker till KS
Sov otroligt dåligt inatt, sprang på toaletten i ett kör. Även om jag känner båda bebisarna är jag otroligt orolig. Hjärtat är ju en del av kroppen som ska vara felfri det vet vi ju. Det är ganska skönt att vi ska på ultraljud nu på morgonen.
Ultraljudet var som vanligt bra vad gäller flödena på bebisarna. Mängden vätska i lillans hjärtsäck hade ökat. Nu har vi problem för de vill skicka iväg oss men det är fler som väntar på plats på Karolinska Sjukhuset så jag vet inte hur de ska få rum med oss. Det är mycket tvillingar som vill ut nu och vi alla behöver ju två platser och det är inte så lätt att få fram på en gång. Det måste bara lösa sig jag åker vart som helst. Det är prat om att vi kanske får lämna Stockholm och ta oss till Lund eller Linköping som kan ha platser. Bara allt blir bra är vi nöjda.
Nu väntar vi på läkarronden som skall lämna besked om vad som skall hända med oss. Det är nyårsafton i morgon och vi hoppas inget händer idag så vi får gå till 2004. Läkarna kommer äntligen tilloss och de har lyckats göra plats på Karolinska Sjukhuset så vi ska packa ihop våra saker och åka på en gång. Det känns lite pirrigt det kan ju vara så att bebisarna är ute i eftermiddag. Jag har inte fått äta någonting ifall att de måste göra ett ingrepp och jag är väldigt hungrig. Men nu ska vi iväg!
Förflyttade till Karolinska Sjukhuset och avd C 23, det börjar kännas som om det närmar sig nu. Är rädd för allt som skall hända, allt var så tryggt på Danderyds Sjukhus och här har jag aldrig varit men det viktigaste är nu att neonatalen är bra så barnen får bra vård när de föds.
Jag får gå en lite tur runt på avdelningen när jag äntligen fått en sängplats. Ska även få gå en tur ner till neonatalen när det är dags för barnen att komma så jag får se hur det ser ut här eftersom jag bara har sett neonatalen på Danderyds Sjukhus. Vi ska även få träffa de barnläkare som kommer att ta hand om bebisarna när de föds. Är så nervös.
Vi blir skickade till Astrid Lindgrens barnsjukhus (tvärs över gården) för att träffa en hjärtspecialist. I över en timma låg jag på rygg och han kollade på alla flöden ännu en gång. Lillans hjärta är lite för stort för hennes ålder och storlek. Det är troligen en följd av att hon fått anpassa sig till att ha dåligt syresatt blod och dålig näringstillförsel så hjärtat behöver ha lite storlek för att orka pumpa runt det som finns. Troligtvis är moderkakan det som är problemet som de tidigare trott så inga riktiga nyheter om vart problemen kan komma ifrån får vi. Någon alarmerande mängd vätska i hjärtat kan han inte hitta så det är inte akut att ta ut bebisarna idag, det känns underbart.
Ett nytt ultraljud skall göras under fredagen (det är tisdag idag) men en CTG kurva skall göras varje morgon och kväll. Känner mig jättelättad, nu får vi ha dem mer tid i magen och varje dag är en jättevinst just nu. De behöver få växa på sig en hel del till innan de ska ur. Tänk om vi får 29 fulla veckor det vore underbart för nu kommer vi nog få gå till 28 fulla i alla fall. Måste få hoppas på att få ha dem i mig så länge som möjligt. De talade om för oss att det inte alls var bra för tvillingar att födas i den här veckan och speciellt inte om den ena är tillväxthämmad. Allt är väldigt annorlunda på Karolinska Sjukhuset mot hur det är på Danderyds Sjukhus. Här delar man avdelning med BB så man har glada lyckliga nyförlösta föräldrar runt sig hela tiden. Det är otroligt psykiskt påfrestande. Man möter dem i korridoren och delar kök med dem. Vi vet ju inte om våra bebisar överlever och då orkar man inte se alla nya bebisar och deras föräldrar så nära. Personalen verkar vara bra och läkaren som tog emot oss var trevlig. Men det är inte lika personligt som på avdelning 12 på Danderyds Sjukhus. Men man lär ju vänja sig med allt vi blir ju kvar ett tag här. Ska lära mig alla rutiner på avdelningen så jag hittar. Det är mycket som är olika. Just nu är jag ensam i rummet just nu men det kommer säkert någon som fyller ut den tomma platsen snart. Undrar hur den skall klara av att jag inte sover på nätterna? Nu kan jag ju slappna av ett par dagar eftersom jag vet att det inte är akut för barnen just nu. Hoppas Peter kan vara med mig en del nu i nyårshelgen. Jag vet ju inte hur det är med permisar här som jag hade på Danderyds Sjukhus. Får väl avvakta tills i morgon om de har någon läkarrond då med att fråga.
Ultraljudet var som vanligt bra vad gäller flödena på bebisarna. Mängden vätska i lillans hjärtsäck hade ökat. Nu har vi problem för de vill skicka iväg oss men det är fler som väntar på plats på Karolinska Sjukhuset så jag vet inte hur de ska få rum med oss. Det är mycket tvillingar som vill ut nu och vi alla behöver ju två platser och det är inte så lätt att få fram på en gång. Det måste bara lösa sig jag åker vart som helst. Det är prat om att vi kanske får lämna Stockholm och ta oss till Lund eller Linköping som kan ha platser. Bara allt blir bra är vi nöjda.
Nu väntar vi på läkarronden som skall lämna besked om vad som skall hända med oss. Det är nyårsafton i morgon och vi hoppas inget händer idag så vi får gå till 2004. Läkarna kommer äntligen tilloss och de har lyckats göra plats på Karolinska Sjukhuset så vi ska packa ihop våra saker och åka på en gång. Det känns lite pirrigt det kan ju vara så att bebisarna är ute i eftermiddag. Jag har inte fått äta någonting ifall att de måste göra ett ingrepp och jag är väldigt hungrig. Men nu ska vi iväg!
Förflyttade till Karolinska Sjukhuset och avd C 23, det börjar kännas som om det närmar sig nu. Är rädd för allt som skall hända, allt var så tryggt på Danderyds Sjukhus och här har jag aldrig varit men det viktigaste är nu att neonatalen är bra så barnen får bra vård när de föds.
Jag får gå en lite tur runt på avdelningen när jag äntligen fått en sängplats. Ska även få gå en tur ner till neonatalen när det är dags för barnen att komma så jag får se hur det ser ut här eftersom jag bara har sett neonatalen på Danderyds Sjukhus. Vi ska även få träffa de barnläkare som kommer att ta hand om bebisarna när de föds. Är så nervös.
Vi blir skickade till Astrid Lindgrens barnsjukhus (tvärs över gården) för att träffa en hjärtspecialist. I över en timma låg jag på rygg och han kollade på alla flöden ännu en gång. Lillans hjärta är lite för stort för hennes ålder och storlek. Det är troligen en följd av att hon fått anpassa sig till att ha dåligt syresatt blod och dålig näringstillförsel så hjärtat behöver ha lite storlek för att orka pumpa runt det som finns. Troligtvis är moderkakan det som är problemet som de tidigare trott så inga riktiga nyheter om vart problemen kan komma ifrån får vi. Någon alarmerande mängd vätska i hjärtat kan han inte hitta så det är inte akut att ta ut bebisarna idag, det känns underbart.
Ett nytt ultraljud skall göras under fredagen (det är tisdag idag) men en CTG kurva skall göras varje morgon och kväll. Känner mig jättelättad, nu får vi ha dem mer tid i magen och varje dag är en jättevinst just nu. De behöver få växa på sig en hel del till innan de ska ur. Tänk om vi får 29 fulla veckor det vore underbart för nu kommer vi nog få gå till 28 fulla i alla fall. Måste få hoppas på att få ha dem i mig så länge som möjligt. De talade om för oss att det inte alls var bra för tvillingar att födas i den här veckan och speciellt inte om den ena är tillväxthämmad. Allt är väldigt annorlunda på Karolinska Sjukhuset mot hur det är på Danderyds Sjukhus. Här delar man avdelning med BB så man har glada lyckliga nyförlösta föräldrar runt sig hela tiden. Det är otroligt psykiskt påfrestande. Man möter dem i korridoren och delar kök med dem. Vi vet ju inte om våra bebisar överlever och då orkar man inte se alla nya bebisar och deras föräldrar så nära. Personalen verkar vara bra och läkaren som tog emot oss var trevlig. Men det är inte lika personligt som på avdelning 12 på Danderyds Sjukhus. Men man lär ju vänja sig med allt vi blir ju kvar ett tag här. Ska lära mig alla rutiner på avdelningen så jag hittar. Det är mycket som är olika. Just nu är jag ensam i rummet just nu men det kommer säkert någon som fyller ut den tomma platsen snart. Undrar hur den skall klara av att jag inte sover på nätterna? Nu kan jag ju slappna av ett par dagar eftersom jag vet att det inte är akut för barnen just nu. Hoppas Peter kan vara med mig en del nu i nyårshelgen. Jag vet ju inte hur det är med permisar här som jag hade på Danderyds Sjukhus. Får väl avvakta tills i morgon om de har någon läkarrond då med att fråga.
Dag 2 på KS
Nyårsafton idag, som vanligt vaknade jag tidigt men jag har ju tv´n att roa mig med. Det finns fler tv kanaler här än på Danderyds Sjukhus. Drömde inte så mycket om bebisarna i natt och det var skönt man behöver lite vila från allt elände.
Har pratat med barnmorskan så de skall kolla upp med läkarna om jag kan få fira nyår hemma. Vill sova hemma inatt och bara få vara med Peter. Saknar honom så mycket. Men vi får se vad läkaren bestämmer jag kan inget påverka. Det är ju jättetråkigt att bara ligga här och glo och gå ut i köket bland alla bebisar det vägrar jag göra. Vill inte ens sitta där ute och äta det gör så ont i mig. Men jag börjar få upp hoppet om att våra bebisar får stanna kvar i magen ett tag till och det är underbart. Det finns ju inga tecken på att lillan mår dåligt av situationen eller är på väg att dö, alla flöden är normala. På söndag är vi 28 fullgångna veckor och läkarna som inte trodde vi skulle komma så långt. Tänk vad fel de kan ha! Varje dag i min mage är en dag mindre i kuvös det är min tanke just nu.
Har pratat med barnmorskan så de skall kolla upp med läkarna om jag kan få fira nyår hemma. Vill sova hemma inatt och bara få vara med Peter. Saknar honom så mycket. Men vi får se vad läkaren bestämmer jag kan inget påverka. Det är ju jättetråkigt att bara ligga här och glo och gå ut i köket bland alla bebisar det vägrar jag göra. Vill inte ens sitta där ute och äta det gör så ont i mig. Men jag börjar få upp hoppet om att våra bebisar får stanna kvar i magen ett tag till och det är underbart. Det finns ju inga tecken på att lillan mår dåligt av situationen eller är på väg att dö, alla flöden är normala. På söndag är vi 28 fullgångna veckor och läkarna som inte trodde vi skulle komma så långt. Tänk vad fel de kan ha! Varje dag i min mage är en dag mindre i kuvös det är min tanke just nu.
Extra permis
Allt flyter på bra och jag får permission över nyårsafton men även på nyårsdagen efter det att vi gjort en fin CTG kurva. Det är så skönt att få vara hemma och vara normal. Tänk att bara få gå på toaletten med öppen dörr. Man lär sig uppskatta det lilla.
Ultraljud igen
Idag är det fredag och vi skall göra ultraljud igen. Ingen tid är fastställd och vi väntar på svar om vilken tid det blir. Läkaren säger att om allt är bra idag blir jag utskriven i helgen och kanske bara komma in och göra en kurva någon av dagarna. Är lite rädd för att bli utskriven nu när vi har en plats härpå sjukhuset. Tänk om alla platser är fulla igen när vi behöver bli inlagda? Tror inte de tycker att vår ultraljuds koll minst var 3: e dag är lika viktig här på Karolinska Sjukhuset som de tyckte på Danderyds Sjukhus. Tänk om vi glöms bort när vi blir utskrivna? Då åker vi tillbaka till trygghetens Danderyds Sjukhus igen och de får säga vad de vill om saken. Eftersom jag känner av båda barnen är jag inte så jätteorolig. Lillan gör sig mer tillkänna även om hon inte är lika aktiv som sin syster. Det hade varit värre om man inte kände av dem alls. Men jag kan ju inte bedöma själv om de är mer eller minste aktiva än vanligt så jag hoppas vi inte glöms bort, det är ju så många som behöver plats.
Jag vill vara hemma mer och kunna planera för bebisarna. Tänk om vi får en månad till, vi har ju lyckats få en månad sedan allt detta elände startade. Vi får avvakta dagens ultraljud och se vad de säger. Det var inte säkert att det skulle hinna med att göra tillväxt på bebisarna utan bara flödeskontroll men det ligger ju lite i deras intresse att veta om bebisarna växer som de ska.
Har varit på ultraljud nu flödet i lillan hjärna var något för snabbt. Det kan tyda på att hon har blodbrist, men in övrigt var allt ok. Vi gjorde inte någon tillväxtkontroll utan det skall göras under måndagen när vi har tid för ultraljud igen. Är flödet högre i hjärnan då kommer eventuellt lillan att få en blodtransfusion. Det görs med blod från utsidan och in genom navelsträngen på babyn. Det är lite ruggigt eftersom det inte är säkert att det lyckas. Ca 4-30 % av transfusionerna misslyckas och slutar med katastrofsnitt. Det är olustigt men vi får chansa på att det lyckas om det blir aktuellt.
Nu blir vi alla fall utskrivna i väntan på ultraljudsrapporten på måndag. Rädd att de glömmer bort oss, men då finns kanske möjligheten att vi får komma tillbaka till Danderyds Sjukhus igen. Tycker mycket bättre om att vara där det är mycket lugnare och mer personlig omvårdnad. Här är personalen så stressad även om barnmorskorna är helt underbara. Maten är otroligt mycket bättre på Karolinska Sjukhuset än vad den är på Danderyds Sjukhus. Men mat är inte allt jag saknar mina urgulliga barnmorskor på avdelning 12. Tror jag kan komma tillbaka dit om jag är 28+0 och det blir jag ju nästa vecka men vi får se. Det går nog bra här på Karolinska Sjukhuset .
Jag vill vara hemma mer och kunna planera för bebisarna. Tänk om vi får en månad till, vi har ju lyckats få en månad sedan allt detta elände startade. Vi får avvakta dagens ultraljud och se vad de säger. Det var inte säkert att det skulle hinna med att göra tillväxt på bebisarna utan bara flödeskontroll men det ligger ju lite i deras intresse att veta om bebisarna växer som de ska.
Har varit på ultraljud nu flödet i lillan hjärna var något för snabbt. Det kan tyda på att hon har blodbrist, men in övrigt var allt ok. Vi gjorde inte någon tillväxtkontroll utan det skall göras under måndagen när vi har tid för ultraljud igen. Är flödet högre i hjärnan då kommer eventuellt lillan att få en blodtransfusion. Det görs med blod från utsidan och in genom navelsträngen på babyn. Det är lite ruggigt eftersom det inte är säkert att det lyckas. Ca 4-30 % av transfusionerna misslyckas och slutar med katastrofsnitt. Det är olustigt men vi får chansa på att det lyckas om det blir aktuellt.
Nu blir vi alla fall utskrivna i väntan på ultraljudsrapporten på måndag. Rädd att de glömmer bort oss, men då finns kanske möjligheten att vi får komma tillbaka till Danderyds Sjukhus igen. Tycker mycket bättre om att vara där det är mycket lugnare och mer personlig omvårdnad. Här är personalen så stressad även om barnmorskorna är helt underbara. Maten är otroligt mycket bättre på Karolinska Sjukhuset än vad den är på Danderyds Sjukhus. Men mat är inte allt jag saknar mina urgulliga barnmorskor på avdelning 12. Tror jag kan komma tillbaka dit om jag är 28+0 och det blir jag ju nästa vecka men vi får se. Det går nog bra här på Karolinska Sjukhuset .
Tankar
Det är så mycket som rör sig i huvudet på mig just nu. Vill veta allt om hur en blodtransfusion går till och hur stora oddsen är att den lyckas. På Internet finns det ingen beskrivning på ingreppet och jag kan inte hitta det i någon bok. Det är så frustrerande, samtidigt som jag vill de skall göra ingreppet för lillans skull så skrämmer det mig fruktansvärt. Skulle kunna gråta men just nu är jag för rädd för att kunna det. Vill vara stark men alla omständigheterna knäcker mig snart totalt. Kroppen och hjärnan är lika trötta, allt oroande och allt som händer runt oss är bara för mycket.
Jag känner i alla fall av båda bebisarna och det är en tröst. Jag vill de ska få växa och bli friska, jag funderar mycket på hur stora hjärnskador jag kan leva med att någon av dem får. Mimosa får troligtvis inga men med lillan vet man ju inte hur det blir. Lättare skador kan man leva med där hon klarar av ett normalt liv med lättare hjälp. Men ett kolli det klarar jag inte av tror inte jag skulle kunna acceptera henne om hon blev så. Jag vet att Peter aldrig skulle det och det skulle troligtvis knäcka vårt äktenskap. Men vi är överens om att hon inte skall räddas till varje pris, men jag hoppas ju att hon bara ska klara det här och hon är ju en stark liten kämpe inne i magen.
Jag känner i alla fall av båda bebisarna och det är en tröst. Jag vill de ska få växa och bli friska, jag funderar mycket på hur stora hjärnskador jag kan leva med att någon av dem får. Mimosa får troligtvis inga men med lillan vet man ju inte hur det blir. Lättare skador kan man leva med där hon klarar av ett normalt liv med lättare hjälp. Men ett kolli det klarar jag inte av tror inte jag skulle kunna acceptera henne om hon blev så. Jag vet att Peter aldrig skulle det och det skulle troligtvis knäcka vårt äktenskap. Men vi är överens om att hon inte skall räddas till varje pris, men jag hoppas ju att hon bara ska klara det här och hon är ju en stark liten kämpe inne i magen.
Mardrömmar
Om man bara slapp alla jobbiga drömmar skulle det vara lättare. Om och om igen upplever jag alla problemen och all sorg. Inga drömmar slutar lyckligt utan det är bara problem, det är ju inte jag som styr drömmarna utan det undermedvetna. Vill kunna bestämma över dem så de slutar lyckligt. Det är mycket drömmar kring transfusionen och den misslyckas hela tiden. Jag blir till följd av det sövd och ett katastrofsnitt görs. Jag är inte redo för det ännu!
Läser mycket berättelser på Internet om prematura barn som det har gått bra för. Det är barn i allt från vecka 22 och uppåt. Så varför skulle just vi som är 28+0 nu gå åt skogen? Någon gång måste vi ju ha medvind. Finns det en Gud så borde han se och hjälpa oss nu. Skulle kunna gråta och det gör jag tyst inombords nu för tiden. Har slutat gråta så det syns, vill bara vara stark och visa att jag klarar av detta. Men jag klarat inte av det, min hjärna kokar sönder och det är jobbigt att inte veta vad som ska hända och väntan är psykiskt olidlig. Vill inte oroa Peter mer än nödvändigt i hur jag mår han har ju sina egna känslor att hantera.
I morgon är det ultraljud igen och jag hoppas de tar ett beslut då i vad som ska hända så vi kommer någon vart.
Läser mycket berättelser på Internet om prematura barn som det har gått bra för. Det är barn i allt från vecka 22 och uppåt. Så varför skulle just vi som är 28+0 nu gå åt skogen? Någon gång måste vi ju ha medvind. Finns det en Gud så borde han se och hjälpa oss nu. Skulle kunna gråta och det gör jag tyst inombords nu för tiden. Har slutat gråta så det syns, vill bara vara stark och visa att jag klarar av detta. Men jag klarat inte av det, min hjärna kokar sönder och det är jobbigt att inte veta vad som ska hända och väntan är psykiskt olidlig. Vill inte oroa Peter mer än nödvändigt i hur jag mår han har ju sina egna känslor att hantera.
I morgon är det ultraljud igen och jag hoppas de tar ett beslut då i vad som ska hända så vi kommer någon vart.
Inlagd på KS igen
Var supernervös inför dagens ultraljud, båda barnen har vuxit bra men flödet i lillans hjärna är fortfarande stigande. Kontentan av det blir att en transfusion på onsdag. Nu är jag riktigt nervös, tänk om det går fel. Lillans CTG kurva är inte den bästa nu heller. En jättedipp på två av kurvorna gör att de vill ha extra kontroll på oss och vi läggs in igen. Kanske ser de det som jätteakut och tar ut barnen.
Kvällens kurva blir helknas för lillan vill inte alls vara med på den. De är nog trötta på att göra kurvor och ultraljud vid det här lagret. Vi beslutade att testa senare på kvällen ett alternativ är att göra kurva nere på förlossningen där de har annan kontroll på kurvorna.
En läkare kommer in och säger att vi inte behöver göra någon mer kurva idag eftersom det inte är något akut på gång.
Efter kvällsfikat blir jag haffad av en överläkare i korridoren som vill prata med mg. Nu blir jag väldigt förvirrad eftersom vi just fått ett besked från en läkare. Vad vill en läkare prata med mig om så sent på kvällen? Han frågar om vi är införstådda med vår situation. Jag säger vad jag vet och vad läkarna har sagt till oss. Nu börjar han prata om att lillan inte alls mår bra och att det troligtvis är stora fel på henne. Inga tidigare läkare har sagt att hon mår dåligt utan att hon anpassat sig till sin situation. Han sa att de troligtvis skulle prioritera den stora och inte göra några ingrepp i onödan. Dessutom säger han att lillan kan offras för att den stora skall klara sig bättre. Så han var inte alls säker på att det skulle bli en blodtransfusion överhuvudtaget på onsdagen.
Jag blir så arg, ja mer arg än ledsen för att det till mig kommer en totalt okänd läkare som jag aldrig träffat och antyder att min lilla bebis kan offras! Hur kan han veta hur hon mår när alla läkare sagt att hon under omständigheterna mår bra? Hon har blodbrist men det går att åtgärda på in eller utsidan. Han har ju inte ens träffat mig eller varit med på någon undersökning. Ska man strunta i henne bara för att den stora ska klara sig bättre? Båda mina barn ska ha samma förutsättningar och en läkare jag aldrig sett ska fan inte få komma med egna diagnoser hur som helst. Framför allt ska han inte få ta några egna beslut. Ultraljudsläkaren säger ju att transfusionen bör göras och då tycker jag den skall göras också. Fan vad arg jag är på honom.
ARG!
Dessutom säger han att vi ska köra en CTG kurva ikväll men talar inte om det för barnmorskan som blir väldigt förvånad. Hon hade ju också pratat med den tidigare läkaren så hon viste inte att puckoläkaren ordinerat annat. Det är noll koll på läkarna här. Men vi gjorde en kurva och den var helt felfri på båda barnen. Men arg är jag fortfarande på honom. Ska försöka tänka på annat.
Kan inte somna den natten, är så arg i kroppen att jag vill gråta. Läkarna på dagen hade ju tagit ett beslut om vad som skulle göras och då kommer den där läkaren och säger tvärsom. Ska de få behandla en hur som helst? Behöver nog en kurator som rensar skallen på mig, ska fråga barnmorskan som jobbar inatt vad läkaren skrivit i min journal. Blir liksom inte klok på nått och nu kommer jag bara att grubbla tills jag somnar. Fan vad arg jag är.
Pratade med natt barnmorskan och hon sa att knäppläkaren skrivit i journalen vad han sagt till mig. Men det stod också att vi tagit beslut om blodtransfusion på onsdag och jag tänker stå på mig om det. Mitt sista uns av normalt psyke är som bortblåst, undrar om de är sponsrade av psyket och att de behöver patienter för jag är nog redo för hispan snart. Hur kan man bara gå in till en patient och säga som han gjorde och ha gott samvete? Borde inte min man ha fått vara på plats när han tar ett sånt samtal? ARG! Dessutom sparkar lillan på som attans i magen och verkar inte alls slö och orörlig som hon borde om hon mådde dåligt. Efter alla läkare vi träffat under den här ”långa” riden så var han den uslaste. Är så arg att jag knappt finner ord. Ingen ska minsann få offra mitt barn om de inte är 100 % säkra på att hon inte kommer klara sig. Jävla skitläkare, du har förstört min natt och mitt hopp om att nu ska vi ge lillan blodet hon saknar så hon kommer att fortsätta växa. Och mådde hon dåligt i magen skulle hon ju inte växa så bra som hon faktiskt gör men i sin egen takt och inte så fort. Önskar Peter vore här när han pratade med mig. Min rumskamrat tyckte hela samtalet var så obehagligt att hon låste in sig på toaletten. Hon orkade inte lyssna på hans snack om att lillan skulle offras. Kanske skulle jag också ha låst in mig på toaletten, det blir nog inte så mycket sova inatt.
Efter tre timmar somnar jag och får en och en halv timmas sömn.
Kvällens kurva blir helknas för lillan vill inte alls vara med på den. De är nog trötta på att göra kurvor och ultraljud vid det här lagret. Vi beslutade att testa senare på kvällen ett alternativ är att göra kurva nere på förlossningen där de har annan kontroll på kurvorna.
En läkare kommer in och säger att vi inte behöver göra någon mer kurva idag eftersom det inte är något akut på gång.
Efter kvällsfikat blir jag haffad av en överläkare i korridoren som vill prata med mg. Nu blir jag väldigt förvirrad eftersom vi just fått ett besked från en läkare. Vad vill en läkare prata med mig om så sent på kvällen? Han frågar om vi är införstådda med vår situation. Jag säger vad jag vet och vad läkarna har sagt till oss. Nu börjar han prata om att lillan inte alls mår bra och att det troligtvis är stora fel på henne. Inga tidigare läkare har sagt att hon mår dåligt utan att hon anpassat sig till sin situation. Han sa att de troligtvis skulle prioritera den stora och inte göra några ingrepp i onödan. Dessutom säger han att lillan kan offras för att den stora skall klara sig bättre. Så han var inte alls säker på att det skulle bli en blodtransfusion överhuvudtaget på onsdagen.
Jag blir så arg, ja mer arg än ledsen för att det till mig kommer en totalt okänd läkare som jag aldrig träffat och antyder att min lilla bebis kan offras! Hur kan han veta hur hon mår när alla läkare sagt att hon under omständigheterna mår bra? Hon har blodbrist men det går att åtgärda på in eller utsidan. Han har ju inte ens träffat mig eller varit med på någon undersökning. Ska man strunta i henne bara för att den stora ska klara sig bättre? Båda mina barn ska ha samma förutsättningar och en läkare jag aldrig sett ska fan inte få komma med egna diagnoser hur som helst. Framför allt ska han inte få ta några egna beslut. Ultraljudsläkaren säger ju att transfusionen bör göras och då tycker jag den skall göras också. Fan vad arg jag är på honom.
ARG!
Dessutom säger han att vi ska köra en CTG kurva ikväll men talar inte om det för barnmorskan som blir väldigt förvånad. Hon hade ju också pratat med den tidigare läkaren så hon viste inte att puckoläkaren ordinerat annat. Det är noll koll på läkarna här. Men vi gjorde en kurva och den var helt felfri på båda barnen. Men arg är jag fortfarande på honom. Ska försöka tänka på annat.
Kan inte somna den natten, är så arg i kroppen att jag vill gråta. Läkarna på dagen hade ju tagit ett beslut om vad som skulle göras och då kommer den där läkaren och säger tvärsom. Ska de få behandla en hur som helst? Behöver nog en kurator som rensar skallen på mig, ska fråga barnmorskan som jobbar inatt vad läkaren skrivit i min journal. Blir liksom inte klok på nått och nu kommer jag bara att grubbla tills jag somnar. Fan vad arg jag är.
Pratade med natt barnmorskan och hon sa att knäppläkaren skrivit i journalen vad han sagt till mig. Men det stod också att vi tagit beslut om blodtransfusion på onsdag och jag tänker stå på mig om det. Mitt sista uns av normalt psyke är som bortblåst, undrar om de är sponsrade av psyket och att de behöver patienter för jag är nog redo för hispan snart. Hur kan man bara gå in till en patient och säga som han gjorde och ha gott samvete? Borde inte min man ha fått vara på plats när han tar ett sånt samtal? ARG! Dessutom sparkar lillan på som attans i magen och verkar inte alls slö och orörlig som hon borde om hon mådde dåligt. Efter alla läkare vi träffat under den här ”långa” riden så var han den uslaste. Är så arg att jag knappt finner ord. Ingen ska minsann få offra mitt barn om de inte är 100 % säkra på att hon inte kommer klara sig. Jävla skitläkare, du har förstört min natt och mitt hopp om att nu ska vi ge lillan blodet hon saknar så hon kommer att fortsätta växa. Och mådde hon dåligt i magen skulle hon ju inte växa så bra som hon faktiskt gör men i sin egen takt och inte så fort. Önskar Peter vore här när han pratade med mig. Min rumskamrat tyckte hela samtalet var så obehagligt att hon låste in sig på toaletten. Hon orkade inte lyssna på hans snack om att lillan skulle offras. Kanske skulle jag också ha låst in mig på toaletten, det blir nog inte så mycket sova inatt.
Efter tre timmar somnar jag och får en och en halv timmas sömn.
Förberedelser
Pratade med dagens barnmorska och hon sa att vi planerade för transfusion i morgon onsdag. Läkaren hade velat visa sitt intresse i att delge vad som barnläkarna hade sagt. Allt utan att läsa vad som redan var planerat i journalen. Förbannade läkare som ska göra saker som inte angår dem. Ska i alla fall förberedas för morgondagen men hur vet jag inte men lär nog bli varse snart.
Nu ska jag i alla fall göra ett CTG på morgonen jag hoppas att det inte finns några droppar på lillans kurva idag. Vi tog även nya leverprover på morgonen.
Läkaren från igår kom inte och pratade med mig. Jag förklarade hur arg jag varit på honom och nu vände han på sina ord lite för att få till en annan version än den dagen innan. Skyllde på att det var helger och att de tyckte kurvan såg konstig ut och behövde ta ett beslut vad som skulle göras. Nu hade han helt plötsligt inget emot att vi skulle göra blodtransfusionen men tyckte man skulle prata med barnläkarna och övriga läkare innan man tog beslut för att se vad de tyckte. Nu är jag mer förvirrad än jag va tidigare men han bar i alla fall om ursäkt för det han sa dagen innan.
Vi gjorde en perfekt CTG kurva på morgonen även om det var svårt att få kontakt med lillan. Barnmorskan lyssnade för långt ner också så hon fick gå och hämta en annan barnmorska som kunde hjälpa henne. Men då flyttade jag själv upp dosan högre upp på min stora mage och vi fick kontakt på en gång. Men att ligga stilla i magen är inte mina tjejers melodi det är full fart på dem därinne.
Resten av dagen ligger jag bara och tittar på tv, Peter kommer och hälsar på tre gånger och det är skönt. Han har inte hunnit med mer än små kvartar varje dag när jag legat på sjukhuset och jag saknar honom enormt mycket. Det skulle vara skönt att ha ett eget rum så man kunde kramas lite i sängen. Man har ju ingen lust att gosa när rumskompisen är här.
Det börjar bli dags att förbereda sig inför morgondagen, barnmorskan tog ett blodprov på mig och beställde blod till lillan. Fasta skulle jag göra från klockan 24 och det gäller att äta och dricka ordentligt. En narkosläkare ska komma och berätta vad som händer om vi måste göra ett katastrofsnitt.
Kvällens kurva började bra, lillan var nog den mest rörliga av dem båda även om syrran dundrade på ordentligt hon med. Tyvärr blev det en jättenedgång av hjärtljuden på lillan under en kortare stund men hon sparkar och rör påsig under tiden så det kan bero på lite kontakt problem bara. Resten av kurvan ser bra ut och det är inte fler droppar- Lite orolig blir man ju att det skall vara nått fel men det dök inte upp någon konstig läkare med märklig diagnos i alla fall.
Narkosläkaren kom sent på kvällen runt 23. Jag hade nästan somnat, men det gjorde inget hon var trevlig och väldigt saklig. Tycker det verkar läskigt att bli totalt sövd och få en slang ner i halsen och sånt. Men det är ju inte första gången de gör ingreppet så det ska nog gå bra. Har vi tur blir det inte så akut om något går fel så vi kan få spinalbedövning och kan vara vaken. Jag får drick små mängder vatten fram till 06 men jag försöker hälla i mig en massa vatten innan 24 så jag får sova på natten.
Nu ska jag i alla fall göra ett CTG på morgonen jag hoppas att det inte finns några droppar på lillans kurva idag. Vi tog även nya leverprover på morgonen.
Läkaren från igår kom inte och pratade med mig. Jag förklarade hur arg jag varit på honom och nu vände han på sina ord lite för att få till en annan version än den dagen innan. Skyllde på att det var helger och att de tyckte kurvan såg konstig ut och behövde ta ett beslut vad som skulle göras. Nu hade han helt plötsligt inget emot att vi skulle göra blodtransfusionen men tyckte man skulle prata med barnläkarna och övriga läkare innan man tog beslut för att se vad de tyckte. Nu är jag mer förvirrad än jag va tidigare men han bar i alla fall om ursäkt för det han sa dagen innan.
Vi gjorde en perfekt CTG kurva på morgonen även om det var svårt att få kontakt med lillan. Barnmorskan lyssnade för långt ner också så hon fick gå och hämta en annan barnmorska som kunde hjälpa henne. Men då flyttade jag själv upp dosan högre upp på min stora mage och vi fick kontakt på en gång. Men att ligga stilla i magen är inte mina tjejers melodi det är full fart på dem därinne.
Resten av dagen ligger jag bara och tittar på tv, Peter kommer och hälsar på tre gånger och det är skönt. Han har inte hunnit med mer än små kvartar varje dag när jag legat på sjukhuset och jag saknar honom enormt mycket. Det skulle vara skönt att ha ett eget rum så man kunde kramas lite i sängen. Man har ju ingen lust att gosa när rumskompisen är här.
Det börjar bli dags att förbereda sig inför morgondagen, barnmorskan tog ett blodprov på mig och beställde blod till lillan. Fasta skulle jag göra från klockan 24 och det gäller att äta och dricka ordentligt. En narkosläkare ska komma och berätta vad som händer om vi måste göra ett katastrofsnitt.
Kvällens kurva började bra, lillan var nog den mest rörliga av dem båda även om syrran dundrade på ordentligt hon med. Tyvärr blev det en jättenedgång av hjärtljuden på lillan under en kortare stund men hon sparkar och rör påsig under tiden så det kan bero på lite kontakt problem bara. Resten av kurvan ser bra ut och det är inte fler droppar- Lite orolig blir man ju att det skall vara nått fel men det dök inte upp någon konstig läkare med märklig diagnos i alla fall.
Narkosläkaren kom sent på kvällen runt 23. Jag hade nästan somnat, men det gjorde inget hon var trevlig och väldigt saklig. Tycker det verkar läskigt att bli totalt sövd och få en slang ner i halsen och sånt. Men det är ju inte första gången de gör ingreppet så det ska nog gå bra. Har vi tur blir det inte så akut om något går fel så vi kan få spinalbedövning och kan vara vaken. Jag får drick små mängder vatten fram till 06 men jag försöker hälla i mig en massa vatten innan 24 så jag får sova på natten.
Ska det bli nått idag?
Sover bra inatt, jag som brukar vara så orolig men är kolugn. Drack inget inatt så när jag vaknade va klockan 8 och för sent för att dricka. Har inte fått något besked om det blir transfusion idag men läkarna är ju på plats idag eftersom det är vanlig vardag.
Är så tott i halsen och lite snorig men det är inget ovanligt när jag ligger så mycket. Det blir troligtvis mer bara för att man inte får dricka.
Äntligen kommer läkarronden så man får veta vad som kommer att hända. Klockan 12 ska vi ner på ultraljud igen och troligtvis tar vi lillans blodgrupp och alla flöden då. Sen ska alla kloka huvuden vara med och ta beslut i vad som skall göras under dagen. De har väl samlat alla olika inblandade läkare och barnläkare. Är så hungrig och törstig att det gör ont, men jag ska få ett drop och det skall göra mig mindre törstig. Måste vara fastande om något händer så de kan söva och operera mig. Är inte nervös ännu men det kommer väl snart. Magen är ur form men det är ju skönt om den blir tömd så den är så tom som möjligt om nått akut händer.
Väntar på dagens första CTG kurva nu och jag hoppas den är bra och utan droppar. Kurvan var jättefin och det är snart dags för ultraljud. Nu börjar jag bli riktigt nervös, undrar vad som skall hända idag. Vi tar hela sängen med oss ner. Hissen ville inte komma och det tar lång tid att få komma ner, det gjorde inget att vi blev lite sena. Hade glömt sätta på mig trosor så jag fick ha filten på mig. Rummet var fullt med läkare tror det var 8 stycken totalt inne innan ultraljudet var klart. Alla flöden gicks igenom och hjärtläkaren tittade ordentligt på lillans hjärta. Allt ser bra ut men det finns lite vätska i hjärtsäcken, flödet i lillans hjärna har gått ner lite även om det fortfarande är för högt.
Läkarna gick ut och vi fick vänta på deras överläggning i ca 40 minuter innan vi blev uppkörda på rummet igen för att prata med läkaren. De hade kommit fram till att inte ta blodprovet och transfusionen eftersom man inte riktigt vet vad man riskerar. De vet inte riktigt hur lillan mår eftersom hon är tillväxthämmad. Hon kan vara riktigt sjuk men man vet inget förrän hon är född. De lovar ingenting men säger att det ser lite grått ut för henne just nu. Vi får helt enkelt avvakta tills hon är född och ta sorgen då. Nu är det hoppet vi lever på, stora tjejen mår som vanligt utmärkt det vet vi.
Nytt ultraljud skall göras 3 gånger i veckan och på fredag är det dags igen. Skulle läget vara försämrat då så kommer barnen förlösas med kejsarsnitt. Man gör inga andra åtgärder utan man vill att snittet skall göras på dagtid då full personalstyrka finns på plats. Samma sak gäller om lillan skulle dö i magen på mig så låter man det gå till dagen efter innan de gör ett ingrepp.
Det är lite svårt att tänka sig att hon kanske inte kommer överleva men vi vet ju inget säkert hur hon mår. Lättare handikapp kan vi ju leva med att hon har. Det gäller även cp-skador och andra förståndshandikapp. Men märker de att hon kommer bli beroende av maskiner eller att hjärnan är helpaj vill varken jag eller Peter att man skall göra några akutinsatser. Då lever vi hellre på de minnen och drömmar vi hade om vår lilla Alva och sörjer förlusten men livet får gå vidare. Livet skall vara underbart att leva och uppleva och det ska inte hindras av att kroppen och hjärnan inte kan samarbeta och utvecklas. Jag är säker på arr Peter är av helt samma åsikt som jag. Vi kan inte och vill inte bygga vårt liv kring ett vårdberoende. Vi har ju de andra fyra barnen och framförallt vår lilla Mimosa som växer och frodas inne i mig. Fler barn vet jag inte om jag vågar skaffa efter den här graviditeten men jag vill ju ha flera stycken till. Kanske kan jag hjälpa andra i samma situation att bearbeta sorgen, en sak är i alla fall säker jag tänker ha hoppet tills någon säger det inget finns mer. Sedan får man ta det jobbiga som kommer, hur jobbigt det än må vara i hjärtat kommer hon alltid att finnas och som en ängel kommer hon vaka över oss så länge vi lever.
Peter och jag pratade lite på kvällen om vad vi hade framför oss. Peter säger att han inte orkar ett handikappat barn men det är ju stor betydelse vad man har för handikapp. Våra åsikter är väldigt lika och det känns skönt även om man vet att lillan kanske inte klarar detta. Vårt hopp finna i alla fall men det finns också en tröst i att vi får en frisk liten bebis när det här är klart.
Är så tott i halsen och lite snorig men det är inget ovanligt när jag ligger så mycket. Det blir troligtvis mer bara för att man inte får dricka.
Äntligen kommer läkarronden så man får veta vad som kommer att hända. Klockan 12 ska vi ner på ultraljud igen och troligtvis tar vi lillans blodgrupp och alla flöden då. Sen ska alla kloka huvuden vara med och ta beslut i vad som skall göras under dagen. De har väl samlat alla olika inblandade läkare och barnläkare. Är så hungrig och törstig att det gör ont, men jag ska få ett drop och det skall göra mig mindre törstig. Måste vara fastande om något händer så de kan söva och operera mig. Är inte nervös ännu men det kommer väl snart. Magen är ur form men det är ju skönt om den blir tömd så den är så tom som möjligt om nått akut händer.
Väntar på dagens första CTG kurva nu och jag hoppas den är bra och utan droppar. Kurvan var jättefin och det är snart dags för ultraljud. Nu börjar jag bli riktigt nervös, undrar vad som skall hända idag. Vi tar hela sängen med oss ner. Hissen ville inte komma och det tar lång tid att få komma ner, det gjorde inget att vi blev lite sena. Hade glömt sätta på mig trosor så jag fick ha filten på mig. Rummet var fullt med läkare tror det var 8 stycken totalt inne innan ultraljudet var klart. Alla flöden gicks igenom och hjärtläkaren tittade ordentligt på lillans hjärta. Allt ser bra ut men det finns lite vätska i hjärtsäcken, flödet i lillans hjärna har gått ner lite även om det fortfarande är för högt.
Läkarna gick ut och vi fick vänta på deras överläggning i ca 40 minuter innan vi blev uppkörda på rummet igen för att prata med läkaren. De hade kommit fram till att inte ta blodprovet och transfusionen eftersom man inte riktigt vet vad man riskerar. De vet inte riktigt hur lillan mår eftersom hon är tillväxthämmad. Hon kan vara riktigt sjuk men man vet inget förrän hon är född. De lovar ingenting men säger att det ser lite grått ut för henne just nu. Vi får helt enkelt avvakta tills hon är född och ta sorgen då. Nu är det hoppet vi lever på, stora tjejen mår som vanligt utmärkt det vet vi.
Nytt ultraljud skall göras 3 gånger i veckan och på fredag är det dags igen. Skulle läget vara försämrat då så kommer barnen förlösas med kejsarsnitt. Man gör inga andra åtgärder utan man vill att snittet skall göras på dagtid då full personalstyrka finns på plats. Samma sak gäller om lillan skulle dö i magen på mig så låter man det gå till dagen efter innan de gör ett ingrepp.
Det är lite svårt att tänka sig att hon kanske inte kommer överleva men vi vet ju inget säkert hur hon mår. Lättare handikapp kan vi ju leva med att hon har. Det gäller även cp-skador och andra förståndshandikapp. Men märker de att hon kommer bli beroende av maskiner eller att hjärnan är helpaj vill varken jag eller Peter att man skall göra några akutinsatser. Då lever vi hellre på de minnen och drömmar vi hade om vår lilla Alva och sörjer förlusten men livet får gå vidare. Livet skall vara underbart att leva och uppleva och det ska inte hindras av att kroppen och hjärnan inte kan samarbeta och utvecklas. Jag är säker på arr Peter är av helt samma åsikt som jag. Vi kan inte och vill inte bygga vårt liv kring ett vårdberoende. Vi har ju de andra fyra barnen och framförallt vår lilla Mimosa som växer och frodas inne i mig. Fler barn vet jag inte om jag vågar skaffa efter den här graviditeten men jag vill ju ha flera stycken till. Kanske kan jag hjälpa andra i samma situation att bearbeta sorgen, en sak är i alla fall säker jag tänker ha hoppet tills någon säger det inget finns mer. Sedan får man ta det jobbiga som kommer, hur jobbigt det än må vara i hjärtat kommer hon alltid att finnas och som en ängel kommer hon vaka över oss så länge vi lever.
Peter och jag pratade lite på kvällen om vad vi hade framför oss. Peter säger att han inte orkar ett handikappat barn men det är ju stor betydelse vad man har för handikapp. Våra åsikter är väldigt lika och det känns skönt även om man vet att lillan kanske inte klarar detta. Vårt hopp finna i alla fall men det finns också en tröst i att vi får en frisk liten bebis när det här är klart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
