fredag

Huddinge och Danderyds Sjukhus igen

Har som vanligt sovit jättedåligt, visserligen sov jag oavbrutet fram till halv fem men drömmarna var jobbiga. Allt kretsar kring bebisarna även i drömmarna, både lyckliga och olyckliga. Somnade efter någon timme men ligger mest och vrider mig i sängen fram tills det är dags att gå upp. Peter kommer och hämtar mig så vi kan åka till Huddinge igen. Har inte känt lilla bebisen på två dagar nu men den andra vildingen går inte att missa. Min mardröm är att läkaren säger att lillan är död.

Äntligen är vi på väg, vi är båda mer nervösa än inför något annat ultraljud tror jag. Vi vet ju att de gör allt för oss och våra bebisar vart vi än hamnar. Vi kommer upp på avdelningen för ultraljud. Det är väntetid för en politiker är där och har en massa frågor så vårt undersökningsrum är upptaget.

När det äntligen är dags för oss frågar läkaren hur det är med oss. Jag säger jag mår bra och berättar hur det känns i magen, att lillan inte känts på två dagar och att den stora som vanligt är vild. Jag lägger mig ner på britsen, är så rädd varje gång jag ska lägga mig där. Man vet ju inte vad som skall hända, vad de ser de första två minuterna. Idag har vi även en läkare från förlossningen som är med och lär sig mer om ultraljud. Det känns bra för vår ultraljudsläkare förklarar en massa värden för henne och vi kan höra vad de pratar om. Tillväxten och flödena ser bra ut på den stora – 12 % om hon skulle vara enling och det är normalt för en tvilling. Det är bra med fostervatten också och full aktivitet som vanligt. Tror hon är less på alla ultraljud om nu de kan bli det. Man stör dem ju när de ligger där inne även om ultraljud inte är skadligt.

Lillan som faktiskt är en tjej säger han och konstaterar att de verkligen är enäggstvillingar. Hennes flöden är bra och hon rör sig lite. Eftersom den här läkaren inte gjorde tillväxtkontroll på henne förra gången gör han det nu. Han har annars inget att jämföra med om han inte gör en egen kontroll. Lillan är nu -62 % men eftersom funktionerna är bra är det viktigare än storleken i detta läge. Moderkakan är fortfarande vit och tjock och troligtvis är det där problemet ligger nu. Varför moderkakan ser ut som den gör har han inget svar på och han har sökt svar hos sina kollegor meningen vet varför. Men vi lovade honom att han skulle få moderkakan efter förlossningen så de kunde undersöka den och hitta felet. Lillan får i alla fall inte så mycket näring som hon borde ur den här moderkakan.

Nu är det bara en tidsfråga hur länge moderkakan kan förse bebisarna med näring. Vi ska bli bevakade som hökar sa läkaren. En månad till hoppas vi på att de får stanna i mig läkaren säger jag är optimist i alla fall. Så länge tror han inte de får vara kvar men det kanske blir en födelsedagspresent till min 30-årsdag.

Vi lämnat lättade Huddinge och Peter kör mig till Danderyds Sjukhus för en ny provtagning. Jag ska prata med Ultragyn också för nya ultraljuds tider. Nu måste vi kollas ordentligt gärna varannan dag sa läkaren på Huddinge.

Prover tas och jag får vänta en timme innan jag får svar på dem. Det blir en trist tonfisksmörgås från Pressbyrån till lunch. Men det får duga man äter ju allt man kommer år nu man vet inte när det är dags för fasta igen.

Tiden går och äntligen får jag komma in till läkaren. Vi pratar lite om vad som hänt på Huddinge idag och att det är täta kontroller som gäller nu. Levervärdena har gått upp något men är hyfsat stabila mot det senaste provet. Gallsyror fanns det inget av i de senaste proverna. Men hem får jag inte åka utan de lägger in mig ett dygn för kortisonbehandling. Allt för att bebisarnas lungor skall utvecklas snabbare så de får bättre förutsättningar om de skulle födas de närmaste veckorna. En läkare från neonatalen skall komma och berätta för oss vad det betyder att få ett prematurt barn och vilka chanser just våra barn har att klara sig om de föds nu. Men jag vill inte ha dem nu jag vill ha dem länge kvar ännu minst en månad i alla fall så vi kommer till vecka 30-32. Men det är ju inte vi som bestämmer men den lilla har samma chanser som den stora bara lungor och hjärna hänger med i utvecklingen.

Känner stor rädsla och olust inför att få ett hjärnskadat barn. Vill inte de skall behöva lida livet genom för att man tar felaktiga beslut. Är det rätt att rädda till varje pris? Ska man rädda barn hur långt ner i åldrarna som helst? Självklart vill jag att våra tjejer ska födas och överleva utan bestående men.

Ät inte bara rädd för att de ska födas för tidigt jag har en enorm skräck för kejsarsnitt. Men inte lika rädd som jag är för att bebisarna skall födas döda. Blir det dags inom några veckor kommer jag att behöva föda med kejsarsnitt och då blir det på Karolinska Sjukhuset. De tar inte så här små bebisar på Danderyds Sjukhus. Såhär små barn kan behöva respiratorvård och det har de inte på Danderyds Sjukhus. Känns just nu som vi är pingisbollar mellan Stockholms sjukhus.

Får kortisonsprutan i rumpan och den var ju inte den skönaste sprutan man kan få. Det svider och gör ont tycker jag, Men vad gör man inte för sina små änglar i magen? Kanske inte skall kalla dem änglar de lever ju. Tydligen skall jag bli jättepigg av sprutan och det är väl i så fall första gången på väldigt länge som jag är pigg sedan jag blev gravid.

Middagen var ingen hit, den paj de erbjöd mig innehöll kött så jag fick lov att äta havregrynsgröt. Det duger i alla lägen men man vill ju ha ett riktigt mål mat per dygn. Tror jag blev lite piggare av kortisonet och först klockan 22 stupar jag i säng. Kommer inte riktigt till ro även om jag är jättetrött. Saknar Peter som är mitt stora stöd i livet. Vid 24 tiden har jag sån huvudvärk att har blir tokig. Vet inte vad det beror på, jag börjar bli förkyld så det kan vara det. Det är ju även en hel del spänningar i mig just nu. Larmar och ber om Alvedon. Sköterskan säger hon skall hämta det. När hon kommer tillbaka har hon nattens barnmorska med sig och hon berättar att hon kan sätta akupunktur på mig om jag vill pröva det. Det kan ju inte skada att testa i alla fall. En nål mitt på skallen och tre i pannan sätts dit så nu kan jag ta emot signaler från yttre rymden säger barnmorskan. Skönt att de har humor hur skulle man annars klara av allt det allvarliga som händer med oss just nu.

Känner mig väldigt avslappnad och somnar nästan. Kortisonet gör mig kissnödig och jag har säker kissat 10 gånger sedan jag fick sprutan. Nu vet jag hur bår hund hade det när hon fick kortison, men jag lovar att inte göra pölar på golvet i alla fall. Och hur skulle det se ut även om man inte klara av att knipa helt alla gånger så skvätter vi inte runt oss. Går upp ur sängen för att kissa, passar på att titta mig i spegeln. Det ser faktiskt ut som jag har antenner i skallen. Undrar om jag får in fler tv-kanaler än sjukhuset har om jag stänger ögonen? Just nu skulle det vara skönt att titta på tv men min rumskamrat sover och jag vill inte störa henne. Hemma är det skönt att kunna flippa på tv´n när man vaknar på natten och bara slötitta på ingenting. Peter är så van att jag är vaken på nätterna men han sover som en sten och vaknar inte. Undrar hur han sover inatt när jag inte är hemma. Undrar om han saknar mig? Hoppas han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Han är ju mitt stöd i livet och vi har verkligen fått gå igenom allt man kan tänka sig under våra 5,5 år tillsammans och vi ska nog klara den här persen också. Men visst vore det lättare om jag var hemma och vi kunde ha det jobbiga tillsammans, hemma i sin trygghet och i Peters trygga armar. Men i morgon ska jag ju hem igen, en spruta till och nya leverprover sedan borde jag ju få åka hem.

Jag måste komma ihåg att fråga när jag får träffa läkarna på neonatalen. När jag träffar dem ska jag fråga hur stora chanser våra bebisar har, är så rädd att förlora de små. Har ställt in mig på att lillan kanske inte klarar sig hur hemskt det än låter. Men både jag och pappa kämpar så hon ska klara det, det måste hon göra. Det måste bli så det bara måste.

Klockan 3 vaknar jag till igen, min rumskamrat springer på toaletten hela tiden och jag känner att jag behöver göra det samma. Vart kommer allt ifrån? Jag försöker somna om igen men kommer inte till någon ro. Det maler av tankar i huvudet på mig.

På nått lustigt sätt ser jag nerpå mig själv. Vet inte om jag fått hallucinationer men jag sitter som på ett moln och tittar ner på mig. Men jag ser mig själv som en ful anka, mörkligt. Jag dvs. ankan sitter på något fjäderbeklätt som jag tror är jordklotet men det kan också vara min rumpa som jag tycker är kollosal just nu. I den ”knölen” är bebisarna och alla andra bekymmer och den bara växer och växer. Nu bestämmer jag mig för att det är nog en bisarr fördröm jag har så jag sätter mig upp i sängen och tar en banan. Är jag hungrig hemma hade jag ätit men jag kan ju inte gå upp härpå sjukhuset och ta det jag vill ha. Hemma micrar jag gröt mitt i natten om jag är riktigt hungrig och skulle jag göra det här skulle de nog tro jag är tokig. Ska försöka somna om igen.

Inga kommentarer: