Ska det bli nått idag?

Sover bra inatt, jag som brukar vara så orolig men är kolugn. Drack inget inatt så när jag vaknade va klockan 8 och för sent för att dricka. Har inte fått något besked om det blir transfusion idag men läkarna är ju på plats idag eftersom det är vanlig vardag.

Är så tott i halsen och lite snorig men det är inget ovanligt när jag ligger så mycket. Det blir troligtvis mer bara för att man inte får dricka.

Äntligen kommer läkarronden så man får veta vad som kommer att hända. Klockan 12 ska vi ner på ultraljud igen och troligtvis tar vi lillans blodgrupp och alla flöden då. Sen ska alla kloka huvuden vara med och ta beslut i vad som skall göras under dagen. De har väl samlat alla olika inblandade läkare och barnläkare. Är så hungrig och törstig att det gör ont, men jag ska få ett drop och det skall göra mig mindre törstig. Måste vara fastande om något händer så de kan söva och operera mig. Är inte nervös ännu men det kommer väl snart. Magen är ur form men det är ju skönt om den blir tömd så den är så tom som möjligt om nått akut händer.

Väntar på dagens första CTG kurva nu och jag hoppas den är bra och utan droppar. Kurvan var jättefin och det är snart dags för ultraljud. Nu börjar jag bli riktigt nervös, undrar vad som skall hända idag. Vi tar hela sängen med oss ner. Hissen ville inte komma och det tar lång tid att få komma ner, det gjorde inget att vi blev lite sena. Hade glömt sätta på mig trosor så jag fick ha filten på mig. Rummet var fullt med läkare tror det var 8 stycken totalt inne innan ultraljudet var klart. Alla flöden gicks igenom och hjärtläkaren tittade ordentligt på lillans hjärta. Allt ser bra ut men det finns lite vätska i hjärtsäcken, flödet i lillans hjärna har gått ner lite även om det fortfarande är för högt.

Läkarna gick ut och vi fick vänta på deras överläggning i ca 40 minuter innan vi blev uppkörda på rummet igen för att prata med läkaren. De hade kommit fram till att inte ta blodprovet och transfusionen eftersom man inte riktigt vet vad man riskerar. De vet inte riktigt hur lillan mår eftersom hon är tillväxthämmad. Hon kan vara riktigt sjuk men man vet inget förrän hon är född. De lovar ingenting men säger att det ser lite grått ut för henne just nu. Vi får helt enkelt avvakta tills hon är född och ta sorgen då. Nu är det hoppet vi lever på, stora tjejen mår som vanligt utmärkt det vet vi.

Nytt ultraljud skall göras 3 gånger i veckan och på fredag är det dags igen. Skulle läget vara försämrat då så kommer barnen förlösas med kejsarsnitt. Man gör inga andra åtgärder utan man vill att snittet skall göras på dagtid då full personalstyrka finns på plats. Samma sak gäller om lillan skulle dö i magen på mig så låter man det gå till dagen efter innan de gör ett ingrepp.

Det är lite svårt att tänka sig att hon kanske inte kommer överleva men vi vet ju inget säkert hur hon mår. Lättare handikapp kan vi ju leva med att hon har. Det gäller även cp-skador och andra förståndshandikapp. Men märker de att hon kommer bli beroende av maskiner eller att hjärnan är helpaj vill varken jag eller Peter att man skall göra några akutinsatser. Då lever vi hellre på de minnen och drömmar vi hade om vår lilla Alva och sörjer förlusten men livet får gå vidare. Livet skall vara underbart att leva och uppleva och det ska inte hindras av att kroppen och hjärnan inte kan samarbeta och utvecklas. Jag är säker på arr Peter är av helt samma åsikt som jag. Vi kan inte och vill inte bygga vårt liv kring ett vårdberoende. Vi har ju de andra fyra barnen och framförallt vår lilla Mimosa som växer och frodas inne i mig. Fler barn vet jag inte om jag vågar skaffa efter den här graviditeten men jag vill ju ha flera stycken till. Kanske kan jag hjälpa andra i samma situation att bearbeta sorgen, en sak är i alla fall säker jag tänker ha hoppet tills någon säger det inget finns mer. Sedan får man ta det jobbiga som kommer, hur jobbigt det än må vara i hjärtat kommer hon alltid att finnas och som en ängel kommer hon vaka över oss så länge vi lever.

Peter och jag pratade lite på kvällen om vad vi hade framför oss. Peter säger att han inte orkar ett handikappat barn men det är ju stor betydelse vad man har för handikapp. Våra åsikter är väldigt lika och det känns skönt även om man vet att lillan kanske inte klarar detta. Vårt hopp finna i alla fall men det finns också en tröst i att vi får en frisk liten bebis när det här är klart.