fredag

En lugn dag

Idag ska jag njuta av att vara gravid. Inga läkarkontroller med en massa ny oro. En kompis ska komma och hälsa på och då fikar vi i kafeterian för att komma ut lite. Man känner sig lite instängd men en liten promenad är behövlig. Jag orkar ju inte gå så mycket längre är så stor och rund nu. Behöver få känna mig lite som folk en stund, det är nytt ultraljud i morgon så avslappning behövs garanterat.

Vi ska få träffa barnläkarna idag, det ska bli spännande att höra vad de har att säga och hur de ser på situationen. Vad är deras erfarenheter av tillväxthämmande barn och deras utvecklig? Ingen vet ju just nu vad vi har att vänta oss. Jag tänker mycket på det och hoppas lillan inte har några dåliga fel och inte heller något som kommer att göra henne till ett stort vårdpaket. Vis sådana fel hoppas jag de tar beslutet att inte fortsätta vården. Jag vet det låter som upprepningar men man får inte låta känslorna styra något så viktigt som ett drägligt liv. Mina känslor känner säkert inga gränser när barnen väl är födda och visar sin livsvilja. Jag är så glad att jag och Peter klarar av allt detta tillsammans. Hade han stängt sig ute eller jag stängt ut honom hade det aldrig fungerat. Skulle vilja få mer tid med honom och bara fåligga och prata om vad som väntar oss. Den tiden verkar inte finnas på grund av allt jobb och barnen hemma.

Har pratat med barnläkaren nu. Han säger att lillans huvud inte riktigt växer som det skal vilket tyder på att hjärnan kanske inte riktigt är som den ska. Chanserna för henne bedöms inte vara så goda men vi vet inget förrän de är födda. Vi talade helt klart om vår inställning till intensivvården så de är medvetna om att de inte skall göra för måna upplivningsförsök. Men allt kan ju vara bra men vi har insett att det nog bara blir ett barn.

Peter och jag var nere på neonatalen nu i kväll. Det var skönt att ha sett deras rutiner och rummen där barnen vårdas. Tror Peter är lika nervös som jag och att det är lite svårt att se sig själv sitta där med de små. Vi pratarlite om bebisarna och jag förklarade för Emma idag om hur alltligger till och vad som kan hända. De har svårt att förstå allvaret men de kommer nog bli varse snart nog.

Vill gärna gråta över hela situationen vi befinner oss i men jag kan inte. Har läst så mycket och pratat av mig så mycket med barnmorskorna och rumskamraterna att det känns som jag bearbetat det ganska bra. Även om det finns en stor sorg inne i mig så finns det ett stort hopp också. Vi kommer att gå starka ur det här för vi vet att vi får bästa möjliga vård båda barn och föräldrar. Jag undrar bara hur våra stora barn kommer att kunna bearbeta sorgen. Finns det kuratorer som de kan prata med? Vi vuxna har ju all sådan hjälp men vem hjälper dem? Jag kommer i alla fall att prata med dem så mycket det går och inte dölja min sorg. De ska veta att det är ok att sörja och att gråta. Men framförallt ska de veta att det är ok att prata om sitt lilla syskon och sin sorg utan att känna det obekvämt.

Inga kommentarer: