fredag

Dag 5 på DS

Sov förvånansvärt bra i natt, vaknade till vid 3 tiden när min rumskamrat hade ont och fick bricanyl för att stoppa värkarna. Tänk alla dessa små bebisar som vill ut långt innan de är klara. Somnade om utan problem och vaknade igen strax före 7. Låg och lyssnade på min cd-bok tills jag inte kunde hålla mig borta från frukost längre.

Ute är det snökaos, det är kanon vitt överallt och jättefint att titta på när man befinner sig på insidan. Inser att det blir nog inte så många vinterpromenader för min del den här vintern.

Barnmorskan kom och lyssnade på bebisarna som tickar på finns i sin vanliga takt, lillan har varit igång i magen på morgonen så jag var inte orolig alls. Det känns som henne i alla fall eftersom det är på vänster sida där hon borde ha sina ben. Hoppas hon börjar växa så det knakar snart. Har sagt till att jag vill träffa barnläkarna från neonatalen snart så jag är förberedd på vad som skal hända. Jag har så mycket frågor om hur långt barnen kommit i sin utveckling i det här stadiet och spelar lillans knappa vikt någon roll med tanke på hennes ålder? Har så mycket frågor. Läser väldigt mycket i ”För tidigt född” men svaren finns inte riktigt som jag vill ha.

Börjar nästan gråta när jag tänker på att förlora dem,. Vi lyssnar på dem två gånger om dagen och de blir mer och mer verkliga för mig. Försökte ett tag att inte tänka på lillan men hon rör på sig mer och mer det gör att det inte går att ignorera henne. Älskar att höra hennes hjärtljud och veta att hon har ett stabilt hjärta som slår. Det är min Alva där inne och fan om jag inte ska få dig! 26 fullgångna veckor nu ge oss två till men gärna fler. Vet inte vem man skall be till men jag hoppas någon lyssnar till mina önskningar.

Äntligen kommer läkaren, en timma senare än vanligt. Jag får troligtvis dagpermissioner men blir kvar på sjukhuset tills bebisarna är födda. Läkaren säger att det är väldigt lite hopp för lillan om hon föds nu och det känns jättejobbigt. Vill vara stark och klara av det här men jag vet inte om jag klarar det. Han skulle i alla fall prata med barnläkaren på neonatalen så de skulle komma upp idag. Är så rädd att förlora de båda, mina små tjejer min lycka. Tårarna rinner ner för kinderna på mig och jag gömmer mig under täcket och försvinner en stund. Skulle bara vilja skrika ut min sorg men vem lyssnar på mig och vem ska ge mig tröst. Känner mig otroligt ensam just nu med allt. Hoppas hoppas att du lagt på sig lite vikt att jobba med min lilla bebis. Det är panik i min kropp och någon som aldrig upplevt känslan att förlora ett barn kan inte förstå hur jag mår och känner det. Jag struntar i världen runt om mig, det är bara jag och barnen runt mig som är viktiga. Allt annat känns som småsaker och jag orkar inte bry mig. Känner mig lurad på min graviditets lycka och vill bara försvinna.

Träffade barnläkaren från neonatalen på dagen. En optimist tack och lov det behövde jag nu, även om lillans tillstånd var bekymrande. Skönt att höra att de klarat betydligt mindre barn tidigare men att allt hänger på hennes livsvilja, bedömning av hjärnskador och andra skador. Förhoppningen är ju att de får ligga kvar i mig ett tag till så de får växa men den förhoppningen har vi ju alla. Chanserna är ju inte så stora att de blir kvar länge till och ska de födas nu måste vi till Karolinska Sjukhuset och blir det Karolinska Sjukhuset så vet vi att de har respiratorer ordentligt och det behöver troligtvis lillan.

Vi ska klara det här oavsett utgången vi ska vara starka. Vi måste vara starka så vi klarar oss själva och inte går under med äktenskap, barn och allt runt omkring oss. Men jobbigt är det, att hela tiden se två fina tjejer på ultraljudet och sedan ha i tanke att de snart kan vara borta. Det är ofattbart och det gör ont i hjärtat.

Kuratorn kom förbi och pratade en stund. Det kändes jätteskönt att få gråta ut lite och berätta om vad som rörde sig i mitt huvud. Har så många tankar och funderingar och framförallt ångest. Den fruktansvädra ångesten som aldrig ger med sig, har jag gjort nått fel för att det ska vara såhär? Har så mycket frågor som ingen vet att besvara, ingen vet vad som kommer hända i allt detta kaos. Jobbigt jobbigt jobbigt! Men väx då unge väx och bli stor! Gör mamma och alla andra glada.

Fick åka hem och träffa barnen en stund. Gissa om jag saknat dem, försöker förklara situationen för dem så de inte tror vi undanhåller nått för dem.

Kristofer kom och hälsade på och det va skönt att få prata om lite annat än bara bebisar. Men jag insåg snart att hela mitt liv kretsar kring bebisarna. Men det är lättsamt att prata med honom för han lyssnar på det man säger. En vän som inte försvinner när man mår dåligt och tröstar en när man behöver.

Tiden hemma går fort och jag hann knappt träffa Peter idag. När han väl kom hem från jobbet va det dags för mig att bli transporterad tillbaka till sjukhuset. Maria var jätteledsen när jag gick, jag får sådan ångest av att lämna dem men jag har ju inget val. Freja och Erik märkte inte av att jag gick de lekte och byggde myshörna i sitt rum. Hur Emma känner vet jag inte tror inte hon bryr sig så mycket om mig det är mer bebisarna som oroar henne. Hon vill i alla fall inte berätta för mig hur hon känner.

Saknar Peter så mycket, vill få gråta och prata med honom om allt det jobbiga men det finns ju inte tid till det. Jag förstår ju att jobbet är viktigt och att julhandeln snart är över men det är i alla fall jobbigt att inte ha honom hos mig när jag behöver honom som mest. Men snart får han väl tid över för mig. Jag behöver hans närhet och kärlek nu det hjälper mycket i allt det här. Mår så psykiskt dåligt på grund av allt detta.

Tillbaka på Danderyds Sjukhus igen och jag har fått ett eget rum. Det känns jättebra för nu kan jag gråta utan att störa någon. Jag gråter mycket nu, mina ögon är konstant rödgråtna och jag ser nog ut som ett lik som inte sovit på flera veckor. Försökte sova hela natten men jag kan inte somna om när jag väl vaknat till. Kämpar länge med att somna men bebisarna är vakna i magen så tankarna går till dem. Sätter på tv´n så kanske jag somnar.

Inga kommentarer: