fredag

Lyckan

Det fullkomligt sprudlar i mig. Jag känner att något är på gång i min kropp. När jag blundar känner jag en värme sprida sig i hjärtat för jag vet att nu växer det där inne. Inget är bekräftat ännu men jag vet att något är på gång.


Det är sommar, juli är varm och underbar men trots det så är jag trött som om jag sprungit tusen mil. All vår cykelträning läggs åt sidan för jag vill bara sova. Någon cykeltävling i höst är det nog inte tal om jag har ingen ork alls kvar.


Har inte talat om för Peter ännu, vet inte riktigt hur jag ska göra det. Jag vet inte hur han kommer att reagera den här gången. Senast fick jag missfall så det löste sig ju själv men det gör det kanske inte nu. Vi har pratat om att skaffa barn, eller jag har väl varit den pådrivande kraften i det hela. Kan inte tänka mig ett liv utan fler barn vill ha flera stycken till. Peter vill nog inte ha fler alls innerst inne, eller jo han vill nog men är rädd för ansvaret det betyder med ett barn till i vår stora familj. Tänk att aldrig mer få känna den underbara bebisdoften eller att inte få amma en sista gång i livet. Nej det är otänkbart för mig att mitt produktiva liv ska vara slut redan nu. Jag är ju inte ens trettio fyllda.


Jag beslutar mig för att inget säga till honom förrän jag är helt säker, visserligen tror jag han misstänker nått eftersom han har bättre koll på mina ägglossningar och mens än vad jag själv har. Jag slutar med alkohol och sover betydligt oftare än vanligt. All ledig tid går åt att sova.


När jag gått en vecka över tiden gör jag äntligen ett graviditetstest. Det är ingen tvekan om att jag är gravid.


Nu vill jag berätta för Peter men jag kan inte. Vi är aldrig ensamma hemma så att jag får chansen. Vår gemensamma vän har semester och har mer eller mindre bosatt sig hos oss och jag är inte riktigt redo att berätta för omvärlden ännu. Jag gråter mycket men borde inte göra det, borde få vara lycklig över det lilla kryp som växer i mig. Vill dela den lyckan med Peter men kan inte göra det ännu.


En natt håller jag på att brista totalt. Tror inte han fattar för han blir sur och vänder sig om och sover.


Efter det lättar allt. Långsamt går det nog upp för honom vad som är på gång. Tror han är glad men det är svårt att veta han pratar inte om det. Undviker ämnet om han kan, det gör mig ledsen men jag säger inget om det. Jag har iallafall bestämt mig att nu ska jag vara gravid och det ska jag vara vad han än tycker det bryr jag mig inte om. Det är mitt barn, min lycka och vill han inte dela den så får han skylla sig själv. Jag ska bli mamma igen så är det bara.


Tröttheten visar inga gränser, så trött jag är nu har jag inte varit i tidigare graviditeter. All träning är bara att glömma. Sätter jag mig på cykeln mår jag illa och måste kräkas. Värst är illamåendet på kvällarna. Peter skrattar åt mig när jag springer in bakom träden för att kräkas eller när jag kutar in på toaletten för att göra mig av med dagens middag.


Ännu har han inte sagt något negativt om graviditeten så han blir kanske en bra pappa i alla fall.


Jag inser snart hur snabbt en konditionstränad kropp kan förfalla. Alla milen man suttit på cykeln och trampat är som bortblåsta och vikten vänder uppåt istället för neråt som de skulle från början. Orkar inte bry mig om det, det får bli en senare fråga.


Det börjar dra ihop sig för att boka tid på mödravårdcentralen för inskrivning. Ringer först min gamla mödravårdcentral. Lämnar mobilnumret på deras telefonsvarare men glömmer bort att jag byter nummer i samma veva. Hur ska de nu få tag på mig? Undrade just varför ingen hörde av sig. Hjärnan börjar tappa formen.


Eftersom jag beslutat att sluta mitt säljjobb helt och gå över i vården på heltid så bokar jag istället tid på mödravårdcentralen där vi bor. I vecka 12 har man inskrivning hos dem.


Det är ju ett tag innan jag är i vecka 12 så jag njuter av att arbeta och vara ”ny” gravid. Ingen vet något ännu.


Plockar ner alla gamla böcker från vinden och läser på som om det vore första gången jag var gravid. Läser och läser men framförallt sover jag. Hur är det möjligt att vara så här trött?!


I mitten av augusti berättar vi för barnen och våra föräldrar att vi ska ha barn. Alla blir jätteglada och det känns så bra. Man vet ju aldrig hur en sån sak ska tas emot. Vi är noga med att berätta för barnen att man inte kan vara säker på att babyn stannar kvar i magen förrän man är i vecka 12. Men klart den här babyn skall stanna kvar. För varje vecka som går sätter vi upp en ny lapp på kylskåpet som visar babyns utveckling. Barnen kan själva läsa vad som händer inne i min mage och de ser fram mot varje lapp byte. Men de tycker det är långt kvar till mars.


Vi närmar oss vecka 12 och jag börjar känna mig mer och mer trygg i min graviditet. Har haft min del av missfall i livet så fler ska det väl inte bli. Den här gången skall det bli en bebis. En underbart vacker bebis för pappan är den man jag drömt om hela mitt liv. Och det måste bara bli en bebis jag orkar inte ett missfall till inte nu när jag har kommit så här långt.

Inga kommentarer: