fredag

Väntn

Nu ska man bara sitta och vänta på att de skall ringa upp och ge oss en ny tid så vi slipper vara oroliga. Ingen ringer upp samma dag och jag gråter mig igenom hela natten. Vet varken ut eller in om vad jag ska tro om det hela.

Den stora bebisen är som vanligt vild och röjer runt. Vill inte förlora mina bebisar! Vill inte heller låta alla runt mig känna av min sorg i hur dåligt jag mår av detta.

På fredagen ringer jag Ultragyn jag kan inte vänta längre för jag är så ledsen. En totalt oförstående tjej svarade i telefonen och hon kunde inte alls förstå varför jag var orolig. Lillan har ju hela tiden varit mindre och det var ju inget konstigt med det tyckte hon. Men hon lovade att be vår läkare ringa upp oss så snart som möjligt. Meningen ringer på hela dagen. När telefonen väl ringer tappar jag den i golvet och batterier lossnar innan jag hinner se vem det är. Fan också! Det var säkert läkaren bara för det Nu sitter jag med telefonen i handen. Och väntar på att de skall ringa upp igen. Men det är ingen som ringer.

Jag gråter mycket hela helgen. Allt känns jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av det hela. Tur jag har Peter att prata med.

Nu är det måndag och jag väntar fortfarande på att någon skall ringa till mig. På kvällen har ingen ringt så jag lämnade ett meddelande på Ultragyns telefonsvarare. Bara någon stund senare ringer läkaren upp och ber oss komma på flödesultraljud nästa dag. Gud vad skönt att få komma på kontroll. Jag är i upplösningstillstånd som det är nu. Nästa morgon ringer vår ultraljudsbarnmorska upp och har hört mitt meddelande. Hon skulle skälla på läkaren för att han inte ringt upp mig. Sa till henne att det behövde hon inte höra för jag har ju pratat med honom. Han ringde hemifrån och allt.

Inga kommentarer: