Ultraljud (börjar tappa räkningen nu på hur många vi är uppe i)

Tror jag avlider av tristess, har ingen att prata med. Förhoppningsvis får rumskamraten åka hem idag så jag får in någon att prata med. Det kryper i kroppen på mig.

Ska nerpå nytt ultraljud idag. Efter det ultraljudet skall barnläkaren säga vad de tror är bäst för barnen. Man vill ju inte att något skall hända den stora bebisen något så då måste de ut för att förhindra skador.

Är mer och mer inställd på att lillan inte kommer klara det här, men jag vill så gärna ha mina två bebisar. Läkarna ger oss inte längre något större hopp om henne men mirakel har hänt förr om ej för mig och Peter så för andra.

Läste en artikel i Aftonbladet idag om enäggstvillingar som var födda i vecka 34 och den lilla vägde vara 600 gram. Men de klarade sig utan problem, mitt hopp växer lite med det men vågar inte ta ut något i förväg.

Ultraljudet gick som vanligt bra, läget var oförändrat från tidigare. Flödet i lillans hjärna var betydligt lägre än tidigare. Men som läget är så ska bebisarna ut före helgen. Ett nytt ultraljud i morgon ger oss ett avgörande beslut. Jag hoppas allt ser bra ut då med.

På kvällen pratar jag med barnmorskan och hon säger att nu siktar de in sig på att göra snitt på torsdag dvs. ytterligare en dag tidigare. Börjar bli riktigt nervös. Kan inte komma till ro på natten. Funderar mycket på vad som ska hända. Tror jag oroar mig för mycket över själva snittet. Är inte van att ha noll koll på läget utan är van att kunna bestämma själv men nu är jag helt i läkarnas händer. Vänder och vrider på mig hela natten, magen är ur form och det är ett säkert tecken på att jag inte alls är till freds med mig själv just nu. Önskar jag kunde vara med Peter den här sista tiden men han behöver ju vara på jobbet och jag måste vara här på sjukhuset. Har ett stort närhetsbehov och hans korta stunder med mig på sjukhuset räcker inte. Behöver massor av tid med honom. Skakar i hela kroppen av rädsla och det vore skönt om vi vore tillsammans nu. Så fort jag sluter mina ögon ser jag framför mig hur lillan kämpar för sitt liv. Man läser så mycket om små bebisar som klarar sig och jag hoppas att just vår lilla är en av dem.