Nyinskrivning på mödravården

Peter och jag pratar en hel del om det som hänt hos läkaren och om magen som växer så fort. Vi skämtar om hur många bebisar som gömmer sig där inne.


Min ”gamla” barnmorska ringer och hälsar mig välkommen till henne på ett besök. Hon hade ringt det andra mödravårdcentralen och bett dem skicka över mina journaler och provresultat. Äntligen! En enorm lättnad i mig nu ska jag få riktig vård av någon som bryr sig om vad jag har att säga.


Är jättenervös över att träffa henne igen, hur kunde jag göra något så dumt att gå till den andra mödravårdcentralen. Men nu glömmer vi det och går vidare för nu är vi på rätt plats.


Vi sitter och pratar och fyller i en ny journal. Har gått upp några kilo till men det är inget som oroar henne. Det finns viktigare saker än vikten säger hon. Jag och barnet skall må bra det är det viktiga. En sten faller från hjärtat eftersom jag haft sådana skuldkänslor över min viktuppgång.


Det är dags att mäta magen för första gången och lyssna på bebisen. Min barnmorska lägger handen på magen och tittar på mig. ”Är du säker på vilken vecka du är i?, frågar hon. Jag nickar och men säger att jag vet jag är stor. Måttbandet visar att min livmoder är stor som en graviditet som motsvarar vecka 23 men jag är ju bara i vecka 17!


Vi fnissar båda två och skämtar om att det kanske är två bebisar där inne. Nu lyssnar vi på magen men hör bara ett hjärtljud. Barnmorska säger att det är svårt att höra om det är fler än en bebis i magen så här tidigt i graviditeten. Tänk om det är tvillingar där inne! Peter och jag har ju skojat om det och jag tycker det skulle vara jättekul med två små bebisar.


Barnmorskan säger att de har en ultraljudsapparat och undrar om jag vill vi ska tjuvkika. Självklart säger jag är ju så nyfiken att jag håller på och spricka av nyfikenhet. Barnmorskan säger att hon inte är så duktig på att göra ultraljud men hon kan iallafall räkna hur måna huvuden hon ser. Å nu spricker jag snart ta fram maskinen någon gång då! Jag vill veta.


Och visst är det två små huvuden därinne. Först rör sig det ena och sedan det andra. Vi ska få tvillingar! Jag sprudlar av lycka och barnmorska ser lika glad ut som jag. Helt otroligt att vi lyckats göra två små bebisar.


Barnmorskan är noga med att förtydliga att hon inte är så duktig på att göra ultraljud och att vi kan ha sett fel meningen av oss båda tror det är så. En ultraljudsremiss skrivs och skickas till Ultragyn på Danderyds Sjukhus. Ordet ”Tvillingar?” står på remissen. Hur ska jag klara av att vänta tills vi får tid där? Vi avslutar mödravårdcentral besöket med att ta blodsocker och Hb och allt är normalt.


Jag är så lycklig att jag knappt kan vänta med att tala om för Peter. Ingen svarar på mobilen när jag ringer. Vad håller han på med just nu när jag vill prata med honom? Just som jag är som mest pirig får jag tag på honom.


Jag berättar om hur besöket gått och att vi tjuvkikade med ultraljud på magen. Gissa om han blev tyst när jag sa det var två bebisar därinne. Jag tror han skulle svimma i andra ändan men jag tror nog han växte några cm istället av stolthet. Det blir lite svårt för oss att smälta med det är dubbel lycka för oss båda. Två underbara bebisar på en gång kan man få det bättre? Naturligtvis var svärmor på plats när jag berättade för Peter så en stoltare farmor får man ju leta efter.


Jag skickade ett sms till min mamma med nyheten. Tänk att mammor alltid ska se det jobbiga före det roliga och underbara. Men jag tror det är en stolt mormor där också. Jag är så stolt över mig själv och över vad vi kan göra av kärlek. Kan knappt vänta med att berätta för barnen men vi beslutar oss för att berätta vid ett senare tillfälle. Men vänta på vad? Ärlighet kommer man längst med så jag berättar för barnen. De blir alldeles till sig. De tycker det ska bli jättespännande. Det blir mycket prat om siamesiska tvillingar den dagen. Men jag säger till dem att det inte är så ofta det blir sådana. Och om det blir så tar kroppen hand om det själv.


Nu går jag och lånar böcker på biblioteket om tvillingar.