fredag

Helvetesdagen

Den här natten kunde jag knappt sova alls. Ska på ultraljud på Ultragyn igen. Nu vill jag knappt titta på det, vill inte se bebisarna förrän han säger att de båda lever. Och de lever båda två. Han gör ett tillväxtultraljud igen eftersom det var ett tag sedan. Den stora väger ca 700 g nu och den lilla strax över 300 g. Avvikelsen är nu -57 % på den lilla. Nu orkar jag snart inte tänka mer. Ett av de viktiga flödena är inte heller bra så vår läkare ber en annan läkare komma in och lyssna och titta på flödet. Jag får hålla andan för att det ska bli rätt flera gånger. Tårarna stiger i mig för jag ser på dem vad de tänker. Läkaren säger att lillan ligger helt stilla och att fostervattensmängden är extremt liten.

Bebis hur mår du? Peter är 100 % inne i ultraljudsbilden och vad han tänker det vet jag inte. Jag vet bara att nu blir jag tokig.

Vi blir tillsagda att sätta oss på läkarens rum medan han ringer till Huddinge. Nu ska vi dit så är det bara. Jag gråter och gråter, vad ska hända med vårt barn? Ska båda stryka med eller kan en klara sig? Har så många frågor.

Nu kommer läkaren in och det är dags för besked. Han börjar med att säga att vi fått tid på Huddinge klockan 13 samma dag. Nu är det akut för oss så det är snabba ryck och en operation är nära. Sedan berättar han vad som skall komma att hända under dagen.

Det flöde som var negativt är det som förser bebisen med näring. Troligtvis har den stora fått försörja den lilla med näring och skulle den lilla dö i magen så kunde den stora stryka med och gör hon inte det riskerar hon grova hjärnskador p.g.a. syrebrist. Så jag kunde nog räkna med operation under eftermiddagen eller under helgen som det såg ut just nu. Riktigt hur det skulle gå skulle läkarna på Huddinge bedöma.

Peter åker till jobbet en snabbis för att fixa personal eftersom vi skall åka i väg under eftermiddagen.

Innan vi åkte till Huddinge skulle vi upp på Avd 12 och specialmödravården för inskrivning. Mina läkarkontroller kommer nu att vara där och då bli ganska täta. I väntrummet på 12: an sitter jag och gråter. Snart får jag komma in till en läkare. Hon talar förstående till mig och tycker det är bra att jag gråter, det är inte alla som klarar av att göra det. Jag talar om hur rädd jag är att förlora båda två. Jag har längtat så länge efter barn.

Kontakten mellan 12: an och Ultragyn har pågått ett tag och de är upplysta om hela situationen. Jag får berätta lite om min graviditet i övrigt och ställa de frågor jag har. Eftersom jag har börjat få klåda tar de hepatos prover på mig. Läkaren berättar att det troligtvis blir operation och att de klampar den lilla. Dvs. sätter på en nypa på den lillas navelsträng så att hon ska dö. På det sättet räddar man livet på dt stora barnet. Nu gråter jag ännu mer, man ska alltså döda mitt lilla barn och låta det ligga kvar dött i magen tills den stora är född. Kan inte sluta att gråta det bara forsar ur mig.

Vi kommer överens om att jag ska ringa och boka tid på 12: an när jag varit på Huddinge klart. Får en remiss med mig och går till labbet för att ta mina leverprover. Gråter hela vägen och ringer mamma för att be henne hämta barnen från skolan. Jag förklarar läget och jag tror hon är lika orolig som jag.

Lämnar blod hos en otroligt envis provtagartjej. Jag vill ta blodet ur min hands ovansida för jag vet av egen erfarenhet att det är lättare att ta mitt blod där. Det kommer inget ur armvecket men nog fan ska de dit och leta. När ska de fatta att jag inte tycker det gör ont att ta i min hand? Samma diskussion varje gång jag skall ta prover gissa om man ledsnar.

Tar tunnelbanan in till Peter på jobbet så vi kan åka till Huddinge. I bilen gråter jag mycket och är livrädd för vad som skall hända. Och vem är den där läkaren som skall ta beslutet om mina bebisars framtid? Tänk om han gör nått förhastat? Har läst om den här läkaren och han skall vara bäst på sitt område i Sverige så vi ska nog vara i bra händer.

Vi hittar inte så bra på Huddinge och frågar om vägen till avdelningen. Jag är så nervös att jag skakar. Tänk om jag är opererad om några timmar och våra två små blir en och en liten ligger död därinne. Jag kan bara gråta. Kan inte läsa av Peters känslor mer än att han är nog mer orolig än han visar.

Peter och jag sätter oss och väntar på vår tur. Snart kommer läkaren och vi går in på ett ultraljudsrum. Läkaren gör inget för att dölja att han är bäst i landet på det han gör, bra med självsäkra läkare. Han förbereder oss på att han kommer att sitta och humma och mumla för sig själv när han koncentrerar sig så det får han väl göra bara det blir bra. Han kontrollerar alla flöden och mäter barnens fostervattensmängd. Han frågar oss om vi är säkra på att det är enäggstvillingar. Det är vi inte säkra på men det har de ju sagt att det är så det litar man ju på. Den gemensamma moderkakan och den tunna skiljeväggen tyder ju på att det är enäggstvillingar. Läkaren försöker se könet på den lilla som faktiskt rör på sig ganska mycket nu. Hon har handen mellan benen så könet kan vi inte se. Men vatten har hon inte så mycket men det finns så det räcker. Den stora har normal mängd fostervatten så det utesluter tvillingtransfusionsyndrom. Vid koll av moderkakan ser han hur konstig den ser ut. Mörk på höger sida (den storas) och ljus på vänster sida (den lillas). Varför kunde han inte svara på. Jag frågade lite försiktigt om de kunde vara befruktade vid olika tillfällen. Det var inte omöjligt att äggen fastnat vid olika tidpunkter. När vi är färdiga är vi ganska nollade i skallen. Alla flöden är bra och vi skall tillbaka på vår ordinarie tid veckan efter. Lillan är en såkallad ”stuck twinn” eftersom hon sitter fast i övre delen av livmodern och inte verkar kunna flytta påsig.

När vi sitter och pratar med läkaren ringer de från Danderyds Sjukhus. Mina levervärden är förhöjda, som om inte allt annat räckte nu ska man klara av det också. Det är bara för mycket och jag börjar gråta igen. Hade inte tänkt gråta framför den här läkaren, ville inte visa mig svag men jag kan inte hålla mig längre.

Ringer i alla fall mamma och talar om läget. Jag frågar om barnen kan sova där på natten eftersom det varit en jobbig dg. Jag har en del att bearbeta i skallen och gråta ut med Peter om. Ringer upp 12:an för att få en tid och skall dit på söndagsmorgonen för prover och lyssna på bebisarna.

Peter och jag är jättehungriga och äter pizza på vägen hem. Aldrig har en pizza smakat så gott, man kan slappna av lite nu. Efter maten åker jag hem och sover och Peter åker ner till jobbet.

Inga kommentarer: