Föräldrakurs på Tvillingklubben

Ikväll ska vi på kurs, vill inte eftersom jag inte känner mig lyckligt gravid längre. Gråter mycket om dagen. Peter biter fortfarande ihop och gråter inte, inte vad jag ser i alla fall.

Strax innan vi ska åka till kursen bryter jag ihop totalt. Hur ska jag klara av att sitta bland alla lyckligt gravida med sina friska barn i magen? Vi har en massa problem och de är bara så lyckliga. Peter säger vi kan låta bli att åka men jag vill ju gå på kursen och jag vill ha mina bebisar. JAG VILL!

Vi åker i alla fall på kursen, sätter oss längst ner i lokalen för att få vara lite avsides. Jag är rödgråten och trött, det har inte blivit många timmars sömn den gångna veckan. Under föredraget får vi chansen att berätta om våra problem. Margareta Ölwe som håller föredraget tycker vi ska ringa Huddinge och få en tid snabbt. Är det tvillingtransfusionsyndrom måste något göras snabbt. Jag tror alla såg hur rödgråten jag var men det struntar jag i.

Samma kväll ringer jag till telefonsvararna på Huddinge och Ultragyn. Vill ha hjälp snabbt, klarar inte av det här rent psykiskt. Bryter nog ihop snart om ag inte får hjälp. Luskar ut läkaren på Huddinges e-postadress och skickar iväg en e-post. Där tar jag upp min oro och ställer frågor. E-postar även min barnmorska på mödravårdcentralen för nu behöver jag stöd. Peter räcker inte till just nu jag behöver prata med någon som vet mer om sådana situationer.

Dagen efter får jag svar från läkaren på Huddinge, han hade inte bedömt läget så allvarligt som vi uppfattade det när han pratat med läkaren på Ultragyn. Så han tyckte tiden vi fått på Huddinge var lagom för oss. Men det lindrar inte min oro. Gråter hela tiden och jag vet varken ut eller in vad som skall hända. Min ultraljudsbarnmorska ringer upp mig och tröstar. Hon ska se om de inte kan få en snabbare tid. Hon jagar även efter vår ultraljudsläkare som är på annan plats just i dag. Det fantastiska stöd vi fått från vår ultraljudsbarnmorska är jätteviktigt för oss just nu. Hon förklarar och tröstar och låter oss få vara ledsna.

Min vanliga barnmorska ringer och vi pratar en stund. Mellan snyftningarna får hon nog ut vad jag har att säga tror jag. Hon berättar om en mamma där den ena bebisen dött i magen men den andra klarade sig fint. Så även om vi får lov att ta bort den lilla så kommer vi få ett barn. I allt elände är det en tröst om än liten. Barnmorskan sa jag kunde komma och prata under eftermiddagen ville. Kunde jag inte komma behövde jag inte ringa, jag fick även en tid dagen efter som jag kunde gå på.