Dygn 2

Så fort jag vaknar ringer jag till neonatalen och kollar hur Mimosa mår. Allt är bra, man har sänkt syrehalten lite i respiratorn och hon syresätter sig bra. Vi kan tryggt äta frukost och duscha innan vi går ner till henne. Får ut några sega snorgula droppar råmjölk till henne.

Det är så skönt att hon klarat de två första dygnen utan problem. Vår lilla vilding försöker dra tuben ur näsan och visar hela tiden prov på sitt vilda humör och egna vilja. Respirator nej tack säger hon. Brås nog på sina föräldrar för båda två är lika envisa.

Denna lilla perfekta figur är så vacker att man älskar henne av allt man kan. Vi har en lång väg kvar innan vi är i mål men hon kämpar och står i så det ska gå bra.

Och kämpar gör jag med, med mjölken. Det gör ont i bröstvårtorna av allt handpumpande och de små dropparna man får ut fastnar på muggens kanter. Jag ska få pröva en elektrisk pump som stimulerar bättre under dagen.

Peter fick mata Mimosa med sonden för första gången, det känns bra att låta honom göra det. Jag kommer ju få göra allt när det blir vardag igen och vi är mer varma i kläderna som prematurföräldrar.

Dagen flyter på med sorg och lycka, det känns bra att prata om Alva även om jag gråter väldigt mycket när jag gör det. Det är ju ingen som tar illa vid sig i det alla här har ju eller väntar barn och sitter med samma eller liknande oro som oss.

Även idag görs ett ultraljud på Mimosas hjärta och det ser ut som dagen innan och det beslutas att ductus behandling skall sättas in. Mimosas billerubin är högt och hon måste sola många timmar per dygn.

På kvällen pratar vi med sköterskan om barnen kan få komma in och titta på Mimosa. I vanliga fall får inte barn komma in på neonatalen på grund av infektionsrisken men vi är inget vanligt fall. Jag är livrädd att barnen inte ska få se Mimosa innan hon dör om det skulle hända och att se sina båda systrar döda det skulle varken de eller jag klara av. De måste få se den syster de har levande i kuvösen som faktiskt mår bra och kommer att komma hem om några månader. Det är så viktigt för oss, sköterskan ska ta upp det med läkarna under ronden i morgon. Vi hoppas det går.

Peter sover hemma inatt, han sover bättre där än på madrassen på golvet. Jag håller dessutom honom bara vaken. Har så svårt att somna, tar en varm dusch för att se om det hjälper det kanske hjälper att få igång magen också. Mina händer och fötter har svullnat upp enormt och det skvalpar om fötterna och vaderna när jag går.

Vaknar vid tretiden och har ont. Drömmer även om Alva och vill titta på våra foton, tårarna rinner ner för mina kinder och jag gråter och gråter. Hon är så vacker vår dotter, jag är hennes mamma och kommer alltid att vara det. Jag är tvillingmamma dessutom oavsett vad som händer eller någon säger. Ser fram mot att få se henne igen och visa upp vårt älskade lilla barn för sina stora syskon. De ska få hålla i henne och känna hur riktig hon var.