Dygn 1

Känner mig fortfarande drogad av allt morfin och värktabletter. Nu vill jag klara mig utan morfinet och bara ha tabletter. Måste få igång mjölken till varje pris har ett livsviktigt barn nere på neonatalen att ta hand om och henne ska inget ont hända. Hur skulle jag klara av det?!

Först och främst ska jag försöka ta mig ur sängen och in i duschen, katetern skall tas bort. En barnmorska och en sköterska hjälper mig dit, på ostadiga benlyckas jag ta mig in till duschrummet. Orkar inte stå så länge utan måste sätta mig på en stol så jag inte svimmar. Det blir en snabb dusch för jag måste sitta ner. De sätter mig i en rullstol så jag kan bli flyttad runt till neonatalen när Peter kommer. Jag hinner prata lite med läkarna som gjorde snittet innan Peter är där. Det är mycket känslor i min kropp och jag vet inte hur de ska hanteras. Enorm lycka och stor sorg. Vet någon hur man skall hantera sånt?

Ringer till neonatalen med gråten i halsen, är så rädd något hänt med Mimosa. Allt är bra med henne och jag kan slappna av. Nu är hon ett dygn, mår bra och syresätter sig bra med hjälp av respiratorn.

Att ta i hennes små händer är underbart, jag känner hur hon svarar med att knipa tillbaka. De säger att hon har ett väldigt temperament. Hon gillar inte att ta tempen och få ny blöja är pest. Den lilla vildingen sparkar sig nästan ut ur sin toffel. Bra Mimosa du ska kämpa och bli stor.

Jag kämpar på med min mjölkning och lite lite får hon i sin sond utöver den pastöriserade bröstmjölken hon får. Tänk om jag fick hålla i henne.

De gör ett ultraljud på Mimosas hjärta och hjärna under dagen och än så länge ser allt bra ut. Ductus är inte stäng ännu men det är inget ovanligt hos prematurer. Ductus är en kanal som finns mellan hjärtat och lungorna för att det syrerika blodet skallpassera snabbare i kroppen på barnen när de ligger i magen. Jag tror jag uppfattade att det var så när de berättade för mig. De skall stänga den med hjälp av ett Iprenliknande preparat och ett beslut kommer tas under morgondagen om de skall göra det på Mimosa. Mimosa har även fått lungmognadssprutor så hon skall må ännu bättre.

Alla är så snälla mot oss här på sjukhuset, stödet vi får är helt underbart. Vi måste ju leva vidare nu för alla våra stora barn och framförallt för vår underbara lilla Mimosa.

Farmor och farfar kom på besök idag, de är lika ledsna som vi över att Alva dog. Det är så ofattbart och svårt att greppa. Man tycker vi haft massor av tid att förbereda oss på men det finns liksom ingen tid i världen som räcker till.

Vi fick också prata med kuratorn om allt det praktiska, vi kommer tydligen att få en kista ifrån sjukhuset och de har en begravningsbyrå de samarbetar med. Vi ska prata mer om det nästa vecka nu ska vi ta hand om Mimosa.

Det var väldigt jobbigt att ringa till barnen och berätta om Alvas död. De hade hoppats så mycket och nu blev det hemska värklighet. Maria blev så ledsen att det inte går att beskriva. Skulle vilja krama om henne ordentligt nu. Freja tror jag förstod men hon grät inte när jag pratade med henne men jag hörde ju hur ledsen hon blev. Peter berättade för Emma och Erik och deras reaktioner va de samma. Det är inte rättvist att vända deras lycka till olycka. Vi ska ta hand om dem när de kommer hem och berätta och visa bilder och framförallt ska de få träffa sin änglasyster Alva på söndag för att se hur verklig hon var. Sorgen kommer vi få hjälpas åt att bearbeta men jag tror barn accepterar döden lättare än vi vuxna gör.

Till natten får jag en insomningstablett för att kunna sova. Vi har fått ett separat rum så Peter kan stanna över natten. Känns så skönt att ha honom här nu, saknar vår närhet och vill ligga nära och känna hans värme. Är så glad att jag har fått en så underbar man en bättre kunde jag inte få. Älskar honom verkligen så det gör ont i kroppen.